Sagofilmen nedan är nominerad i den anrika kategorin ”Best Achievement in Makeup and Hairstyling”.

***

alt. titel: Maleficent 2: Ondskans härskarinna, Maleficent 2

Disneys live-remake av sin egen ”klassiker” Sleeping Beauty, Maleficent, blev tillräckligt framgångsrik för att det omedelbart skulle börja pratas om en uppföljare. Och nu, fem år senare, är den här. Jag hade gjort lite halvhjärtade försök att se om den första filmen (om inte annat för att säkerställa om Angelina Jolies kindknotor verkligen var så rakknivvassa som jag minns dem) innan titten på Maleficent: Mistress of Evil men det gick inte ihop sig.

Så då är det ju tur att uppföljaren börjar med en kortare recap av huvudpoängen i originalet. Det vill säga att Maleficent kanske inte alltid var den evigt onda häxan som alla trott. Att hon tagit på sig gudmorsrollen till prinsessan Aurora istället för att förbanna henne till hundra år av sömn.

Men vem bryr sig om det? När Mistress of Evil drar igång är Maleficent fortfarande just det – en Mistress of Evil. I alla fall i folkets ögon och det är ju det som betyder något, inte sant? Vad spelar det för roll att Aurora dansar runt med övernaturliga fe-kritter i Hedlandet (The Moors) när alla i det närliggande kungariket Ulstead är övertygade om att det är förenat med döden att tassa in på de förtrollade markerna.

Så icke den unge prins Philip, dock. Han är handlöst förälskad i Aurora och hon i honom (hur skulle hon kunna vara annat med Philips hårsvall som mest av allt påminner om Charmings i Shrek-filmerna?!). Nu har deras förhållande blivit så pass etablerat att det är dags för meet the parents. Men middagen med kung John, drottning Ingrith och Maleficent runt bordet slutar i katastrof – kungen drabbas av en sovförbannelse och Maleficent drar därifrån i rödaste rappet. Med allt mer upphetsade tongångar hos människor och feer är det inte så konstigt att kriget snart står inför dörren.

Jag hade ett ganska gott minne av Maleficent, en saga som ändå ställde sagans förväntningar lite på ända. Tyvärr kommer de förväntningarna på skam i uppföljaren. Med en betydligt mer standardiserad historia om utstötta som vill slå tillbaka plus en rad ödesdigra missförstånd, orkestrerade av en ondsint hand som vill se världen i krig, blir Mistress of Evil en ganska tråkig och sömngångaraktig affär.

Redan inledningen gör att jag börjar ana oråd eftersom dess berg-och-dalbane-åkningar känns allt för 3D-inriktade. Alltså att de egentligen inte fyller någon funktion utöver att publiken som ser filmen i 3D ska känna att de får lite bang for the bucks. Hint: det gör jag inte. På CGI-sidan introduceras i den här filmen konceptet ”dark fey”, den sortens feer som Maleficent visar sig höra till. Istället för maskrosblomster och vandrande träd bjuder filmen därför också på ett helt gäng vingbeprydda typer med horn. Ett gäng som – surprise, surprise – innehåller en betydligt större etnisk mångfald än den räddhågsna och krigsberedda mobben i Ulstead.

Jag noterade i min text om Maleficent att den filmen till och med lyckades upprätta en smula genusbalans men no such luck i Mistress of Evil. Jodå, vi har förstås två jämbördiga ”drottningar” i Angelina Jolies Maleficent och Michelle Pfeiffers Ingrith. Men det upplägget börjar ärlig talat kännas ganska trött och Aurora förpassas i sin tur till avbytarbäcken allt för många gånger. Man kan tycka vad man vill om att kung John ger prins Philip hela äran av att ”You made it all happen” när den slutgiltiga försoningen är på plats (orimligt snabbt dessutom) men han har ju helt rätt. Aurora har inte fått göra ett skit för att se till att den blir av.

Trots det måste det vara en taskig deal att försöka spela prins i sago-filmer. I alla fall är Harris Dickinsons uppenbarelse som Philip lika tråkig och sömngångaraktig som resten av filmen. Alla former av dynamik eller kemi mellan honom och Elle Fannings Aurora är som borttrollade. Sedan må hon vara hur rar som helst i sitt blonda hårsvall och rosenröda kinder.

Jag brukar kunna tycka att det ändå finns något försonande i filmer som proklamerar vänlighet, vänskap, gemenskap och tolerans över rädsla, bitterhet, hat och krig. Men inte ens det fina budskapet räddar Mistress of Evil från ödet av sin egen ointressant berättelse. Utseendemässigt är filmen – förstås – spektakulär men i alla andra avseenden fallerar den.