Sleeping BeautyTörnrosa blev en riktig surdeg inom Disney-koncernen. Walt oroade sig för att publiken skulle tröttna på ytterligare en sagoprinsess-film efter Snövit och Askungen och gav därför särskilt konstnärerna fria händer. De tog fram en mer linjär look som skulle påminna om medeltiden och renässansens konstverk. Förvisso innovativt och djärvt, men också mycket tidsödande.

Det publiken minns från själva filmen är sannolikt inte främst den i sedvanlig ordning tidig-Disney-prinsess-mjäkiga Aurora (vilken dessutom får vara i bild max 20 minuter av sin egen film) utan feerna. De goda och mormorslika Flora, Fauna och Merriweather samt den ohyggligt onda Maleficent. För att ingen skulle missta sig på vem (eller i alla fall vad) den sistnämnda representerade utrustades hon med djävulshorn, läderlappsmantel och en färgsättning som gjorde att det som ut som om hon stod i en evig eld.

Elegant kanske, men inte särdeles finkänsligt. De goda feerna får dessutom intyga att Maleficent är så ond att hon inte ens överväger kärlekens förlösande kraft, vilket naturligtvis kommer att innebära hennes slutgiltiga misslyckande.

Men var det verkligen så enkelt? Till att börja med borde väl alla feerna, goda som onda, komma från ett och samma ställe? Ett rike där det finns plats för allsköns övernaturliga kritter? Inte skulle väl Maleficent, som Disney beskriver det, behöva sitta och uggla i ett dragigt gammalt slott med ett gäng grislika och inkompetenta underhuggare till enda sällskap?

MaleficentNäppeligen! Dryga femtio år senare kommer svaret – Maleficent var länge en fe bland andra feer i ett skönt och vårligt rike. Hon var till och med lite mer än en vanlig fe, hon var detta rikes beskyddare från giriga kungligheter som bara ville röva dess kostliga skatter. Och anledningen till att hon, när Disneys Törnrosa-film utspelar sig, kanske inte var särskilt lyhörd för kärlekens förlösande kraft var att hon blivit skändligen bedragen av den som hon trodde stod henne allra närmast.

Besviken på kärleken och livet klär sig Maleficent i svart och lindar sina eleganta horn med läder (nej, inga tatueringar eller piercingar vad jag kan se. Det finns gränser till och med för feer). Men hon nöjer sig inte med att sörja i ensamt majestät, hon vill förstås att den som bedrog henne också ska lida. Därför besöker hon kung Stefan och hans nyfödda dotter för att dela ut lite födelsedagsförbannelser.

Med jämna mellanrum poppar det upp nya och åter nya versioner eller tolkningar av klassiska sagor, ständiga bevis för deras grundläggande och schematiska berättarkraft. De senaste åren har vi sett en hel del sådana som lagt stor vikt vid just det sagolika (Snow White and the Huntsman, Hansel & Gretel: Witchhunters, Tangled, Mirror Mirror, Beauty and the Beast, Red Riding Hood). Det beror i sin tur säkert på att det alltid finns ett sug efter(till synes) enkla berättelser om gott och ont samt att filmtekniken nu nått en sådan nivå att man utan allt för mycket ansträngning kan mana fram övernaturliga riken som dryper älvor, tomtar och troll ur varenda kroppsöppning.

Inte oväntat gillar nyversionerna emellertid att vända på kuttingen och ställa det här med gott och ont på sin toppiga skalle. I den tecknade 50-tals-tolkningen är som sagt Maleficent ondskan själv, hon har blivit en av de klassiska Disney-häxorna och hennes underhuggare är förutom elaka givetvis också extremt korkade.

Men 10-talet tar faktiskt chansen att sätta det ålderstigna (och lite unkna) konceptet med kärlek vid första ögonkastet lite på undantag (för att inte tala om hur ”righteousness will always triumph over evil”). Poängen i Maleficent handlar istället om att kunna släppa taget och faktiskt gå vidare. Att om man grottar ned sig i bitterhet, mani och hämndbegär tenderar det till slut att få ett eget liv (om du stirrar ned i avgrunden och allt det där…) och jag tycker att det funkar riktigt bra. Angelina Jolies kindknotor må vara lika övernaturligt skarpa som en kniv av kirurgiskt stål men hennes rollfigur tillåts en sympatisk återupprättelse. Den här gången får till och med Aurora, i Elle Fannings skepnad, faktiskt också göra en insats (förutom att dra timmerstockar, då).

Samtidigt tyckte jag att det var kul att se hur pass mycket man har tagit med från Disneys ”original”. Meningsutbytet vid Auroras första födelsedagsfest är så långt det är möjligt ordagrant återgivet, ett par av 50-talets grissoldater har fått ett nytt utseende och självklart bjuds vi också på en eldsprutande drake. Designmässigt har Maleficent förstås gått mer (mycket mer) åt CGI-hållet än renässans och medeltid. Även om jag inte är något direkt fan av den tecknade versionen har den i alla fall en egen stil, något som den modernare filmen tyvärr saknar. Den är snygg (särskilt de trädlika ”väktarna”), men rätt opersonlig i det här avseendet. Då är faktiskt Disneys skissartade djurlekkamrater charmigare.

På det hela taget tycker jag att Maleficent är en av de bättre sagonytolkningarna som kommit på sistone. Den känns fräsch och uppdaterad både känslo- och genusmässigt. Mer sådant, tack!

Sleeping Beauty (1954)
star_full 2star_full 2star_half_full

Maleficent (2014)
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser