Mel en masse: Young Frankenstein (1974)

alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior

Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.

Mannen som vill distansera sig från sin farfar insisterar därför numera på att kallas Frederick Fronkensteen och avsvär sig anfaderns experiment som oseriös vidskepelse. Men han lämnar trots det villigt fästmön Elizabeth (efter ett ömsint om än strikt villkorat avsked på perrongen) för att ta hand om sitt arv, vilket bland annat inbegriper ett transsylvanskt slott.

Där möter han hjälpredan Igor (vars namn ska uttalas I-gor) med den flexibla puckelryggen samt den yppiga laboratorieassistenten Inga, vilken aldrig tackar nej till att rulla runt i höet. Snart har Frederick och Inga också upptäckt en hemlig gång i slottet som leder till Victor Frankensteins privata bibliotek. Ett bibliotek som gömmer farfaderns experimentanteckningar betitlade ”How I Did It” och efter en enda genomläsning är Frederick omvänd – han ska återupprepa experimentet och gjuta nytt liv i död materia!

Men som vi redan vet är det inte alltid så lätt att kontrollera ett gigantiskt monster, inte ens för dess skapare. Samtidigt tycker också invånarna i den lilla byn nedanför slottet att det är bäst att ta det säkra före det osäkra och oskadliggöra vad som än gömmer sig i slottets källare.

Eftersom det i huvudsak är Gene Wilder som står bakom idé och manus till Young Frankenstein medan Mel Brooks ”bara” fick hålla i regitaktpinnen är det förstås lockande att försöka hitta skillnader mellan denna parodi och Brooks övriga produktion. Men det enda jag eventuellt kan sätta fingret på är en tydligare närvaro av musikreferenser, där Wilder/Brooks bland annat lyckas peta in strofen ”Pardon me, boy/Is this the Transylvania station?/Ja, ja. Track 29”. Ja, och så kanske frånvaron av skämt om homosexuella, män i kvinnokläder och judar.

För här finns återigen det mesta mellan himmel och jord i komedivärlden – charader, drift med klichéer (de ständiga åskvädren), ordvitsar (”There wolf. There castle”), fysik humor (Wilder som förutsägbart nog sätter en skalpell i sitt eget lår men sedan diskret döljer fadäsen genom att lägga benen i kors), repetitioner (Frau Blüchers blotta namn som sätter hästar i sken), kontrasterande klipp (repliken ”We’ve all of us got to behave normally” följs av Wilder som beter sig högst forcerat inför inspektör Kemp) och obetalbara oneliners (”Oh, you men are all alike. Seven or eight quick ones and then you’re out with the boys to boast and brag”). Och trots att Wilder vägrade Brooks en roll i filmen med argumentet ”You have a way of breaking the fourth wall, whether you want to or not”, visst förunnas den oförliknelige Marty Feldman en snabb titt in i kameran för att understryka hur lite ”quiet dignity and grace” Wilder uppvisat bara sekunder innan.

Marty Feldman, ja. Skådisen som har en oväntat tydlig plats på min filmiska karta trots att han faktiskt inte hann göra så värst många roller innan han dog blott 48 år gammal i en hjärtinfarkt. Jag gissar att det i ganska stor utsträckning dels beror på hans minst sagt speciella utseende och rörelsemönster (något som givetvis utnyttjas här), dels på att han har prominenta roller i två Mel Brooks-filmer (denna samt Silent Movie som väntar i kulisserna). Förutom Feldman tycker jag att ett av filmens bästa inslag är att den också låter Madeline Kahn visa de komiska framfötterna i minst lika stor utsträckning som i Blazing Saddles. Hon är vass, tuff, nonchalant och alldeles…alldeles…underbar. Inte alla skådespelare skulle fixa att i två filmer på raken förvandlas till en trängtande blöt fläck inför en välutrustad man och samtidigt behålla sitt komiska egenvärde, men hon klarar det galant.

Blazing Saddles innehöll förvisso ett mer uttalat antirasistiskt element men visst kan man med lite god vilja ana sig till ett problematiserande xenofobiskt tema även i Young Frankenstein. Sannolikt i hög grad tack vare Peter Boyles klumpigt tragiska prestation som monstret (samt, förstås, Mary Shelleys ursprungliga intentioner) har det nästan omedelbart sympatierna på sin sida. Det är de skrämda byborna med sina viftande högafflar och facklor som inte fattar att han främst reagerar på grund av sin rädsla för eld och egentligen bara vill bli älskad för den han är.

(Minst) Två saker till är värda att nämnas i sammanhanget Young Frankenstein. Det ena är att filmen faktiskt fick chans att använda specialeffektsmakaren Ken Strickfadens ursprungliga labbrekvisita till Universals Frankenstein-film från 1931, vilket är jäkligt coolt. Det andra är kompositören John Morris fantastiskt bitterljuva lilla fiolslinga.

Och ändå… Trots allt som talar till filmens fördel har detta aldrig varit någon Mel Brooks-favorit för min del. Kanske kan jag återigen skylla på Gene Wilder som här återgått till sin hysteriskt skrikiga persona från exempelvis The Producers och Willy Wonka? Kanske hänger det på att tempot ibland faktiskt saggar en del och bland annat rollen Frau Blücher förblir märkligt outnyttjad? Kanske är det så enkelt som att jag inte sett filmen lika ofta som Blazing Saddles, Silent Movie eller Spaceballs?