alt. titel: Det våras för sheriffen

Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.

Bara för att förklara omständigheterna: någon gång, jag minns inte när, såg jag en film på TV tillsammans med min pappa och min lillebror. Jag tror inte att jag var så värst gammal, kanske inte ens tio år, det kan ha varit under en julhelg och jag har för mig att det var min pappa som intygade att detta skulle vara en rolig film (allt detta kan också mycket väl vara inbillade efterhandskonstruktioner…).

Fakta i fallet är dock att Det våras för sheriffen visade sig vara en väldigt rolig film (även om jag kanske inte tyckte att just fjärtscenen var riktigt lika hysteriskt underhållande som min lillebror) när vi nu än såg den. Vid något senare tillfälle hyrdes den (sannolikt tillsammans med en moviebox om vi inte såg den hos någon annan, familjen var videolös chockerande länge) och i brist på bättre lösningar spelades hela filmen in på kassettband. Kassettband som därefter gick runt, runt, exempelvis på långa bilresor. Så ni förstår, Blazing Saddles är något som sitter i själva min komiska och cineastiska ryggrad.

Därför räcker det med de första ackorden av ledmotivet (sjunget av Frankie ”Rawhide” Laine himself) för att jag ska börja småle. Ett leende som sedan håller i sig genom repliker som ”The way you’re lollygaggin’ around here with them picks and them shovels, you’d think it was a hundert an’ twenty degrees”, Lili von Shtupps scenframträdande och den magnifika meta-avslutningen.

Men även om nostalgiglasögonen sitter så fast på näsan att de i praktiken är en del av ansiktet när det gäller Blazing Saddles tycker jag fortfarande ärligt och uppriktigt att det är en fantastiskt underhållande komedi. Den är inte alltid vare sig subtil eller finkänslig men humorn funkar tamejfan fortfarande. I vuxen ålder tycker jag kanske inte att den utdragna fjärtscenen blivit särskilt mycket roligare på något basalt plan, men jag kan åtminstone uppskatta själva idén. Klart att kåbåjsare som käkar bönor hela tiden också måste fjärta även om man aldrig fick se det i de klassiska western-filmerna.

För den fram tills nu undrat vad fasen jag snackar om är Blazing Saddles i samma andetag en parodi på western-genren, en (bland annat) anakronistisk humorkavalkad och ett försök att peta hål på särskilt rasistiska stereotyper. Det dröjer nog inte ens fem minuter in i filmen innan ordet ”nigger” dyker upp och det är mycket tack vare Cleavon Littles prestation i (huvud)rollen som sheriffen Bart som gör att den kommer undan med det. Little osar självförtroende och kosmopolitisk säkerhet i sin snofsigt sandfärgade mockautstyrsel när han hälsar på Count Basie som plötsligt sitter mitt ute i öknen och spelar April in Paris. Det framstår med all önskvärd tydlighet att han är både smartare och trevligare än vare sig kåbåjsarna som överser järnvägsbygget eller de inskränkta invånarna i staden Rock Ridge.

Och han är definitivt smartare än maktens män som här representeras av två rollfigurer: guvernören Willam J. La Petomane (spelad av Mel Brooks själv) och juristen Headly Lamarr (spelad av Harvey Korman). Lita på att Mel Brooks ska döpa en av sina rollfigurer efter en fransk flatulist (Le Pétomane). En vad, undrar ni? Jo, min kära läsare, en flatulist är helt enkelt en person som skapar musik med sin kropp, närmare bestämt med arslet. Det handlar om någon som har sådan muskelkontroll att hen kan fisa i olika tonarter. Skämten som går ut på att folk ständigt tror att Headly egentligen heter Hedy uppskattades däremot inte av skådespelerskan som numera kanske är mest känd för att ha uppfunnit radioteknik som lett till bluetoothteknologin. Hon stämde filmbolaget medan Brooks lakoniskt kommenterade att hon ”never got the joke”.

Brooks gjorde redan i debuten The Producers ett litet försök att bryta den famösa fjärde väggen. Här dröjer det marginellt längre än omnämnandet av ”the N-word” innan en liten gumma, som får (överdrivet fejkat) stryk av elaka skurkar, tittar rakt in i kameran och frågar åskådarna ”Have you ever seen such cruelty?!”. Fortsättningen är lätt att räkna ut: Brooks inte så mycket bryter väggen som fullständigt demolerar den.

Han går därefter vidare till en riktigt smart meta-upplösning på en film vars skäligen enkla handling annars skulle vara svår att avsluta på ett vettigt sätt. Inte nog med att det allomfattande vilda western-slagsmålet plötsligt får invadera en flott musikalscen för att sedan sprida sig till hela Warner Brothers-området (här snackar vi alltså om bokstavligt talat rivna väggar). Harvey Korman får sedan sätta sig i en taxi med ordern ”Drive me off this picture” för att i nästa scen knalla in på klassiska Grauman’s Chinese Theatre som visar…you guessed it…Blazing Saddles. På duken ser han hur Cleavon Little rider fram till samma biograf och när Korman rusar ut från salongen är de åter i sina roller som Bart och Headly Lamarr, hjälten och skurken.

Till alla er som hittills avfärdat Blazing Saddles på grund av svensk televisions allt för idoga repriseringar av fjärt-scener och en biffig kille som ger en häst en rak höger, ge hela filmen en chans. Till alla er som redan sett den och därmed givetvis älskar den lika mycket som jag, är det inte snart dags för en omtitt? Jag tror att dagens avslutande betyg, till skillnad från Blazing Saddles meta-avslutning, knappast kommer som någon större överraskning.

Annonser