alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus

När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.

Föredettingregissören Mel Funn är redo att göra comeback efter år av alkoholmissbruk. Till sin hjälp har han kompanjonerna Dom Bell och Marty Eggs. Inför den ekonomiskt förtvivlade chefen på Big Picture Studios pitchar han entusiastiskt sin genialiska idé: en stumfilm! Chefen kan inte tro sina öron, skjuter ned idén med utropet ”Don’t you know slap stick is DEAD?” varpå han raskt ramlar omkull och åker in i den motsatta väggen på sin skrivbordsstol.

Mel Funn vet dock hur man tas med studiochefer – han lovar att fixa en massa stora Hollywoodstjärnor som ska dra folk och klirr i kassan. Men det blir en kamp mot klockan för Funn, Bell och Eggs när det rovgiriga konglomeratet Engulf & Devour förbereder sig på att ta över studion. En filmsuccé skulle sätta stopp för de planerna, varför de gör allt som står i deras avsevärda makt för att stoppa trion.

Den dumglada humorn i Silent Movie gör att man nästan missar det faktum att den samtidigt är oerhört kritisk mot en bransch som (i Brooks ögon) enbart kommit att handla om snöd vinning. Big Picture Studios är inte det minsta intresserade av att skapa kvalitetsfilmer, utan bryr sig bara om intäkterna. Det är inte heller något man hymlar med — bolagets logga pryds i sann MGM-stil av devisen ”Ars est pecunia”, det vill säga ”Konst är pengar”. Engulf & Devours styrelserumsmotto är ”Our fingers are in everything” medan direktionstoaletten pryds av sentesen ”Our toilets are nicer than most peoples homes”. Blotta namnet Engulf & Devour är i sin tur en inte särskilt subtil känga åt företaget Gulf+Western som 1966 köpte upp såväl Paramount Pictures som aluminium- och zinkfabriker.

Nå, branschkritik förutan, i höjd med denna produktion tycker jag mig skönja en progression i filmerna som Mel Brooks regisserat (han har ju spelat med i, skrivit och/eller producerat många fler). Här har han för första gången gett sig själv huvudrollen och filmens skäligen enkla historia ger gott om utrymme att peta in mer eller mindre lösryckta sketcher, gags och skämt. Ja, den mer eller mindre kräver det för att vi ens ska landa på de nuvarande modesta knappa 90 minutrarna.

Därför får Mel Brooks, Dom DeLuise och Marty Feldman åka runt i sin gula penisförlängarbil och längs med vägen notera folk som lämnar akupunktursalonger med stora nålar stickande ut från kroppen, blanda ihop ledarhundar med helt vanliga schäfrar med förutsägbart resultat och ge en ”incredibly pregnant” kvinna skjuts till gyn-mottagningen.

Allt görs till tonerna av sprittande musik och har man inte förr noterat hur kompositören John Morris spelar samma roll för Mel Brooks som nära nog Ennio Morricone för Sergio Leone eller John Williams för Steven Spielberg lär man göra det här. Jag tror faktiskt att det egentligen är samma melodislinga som återupprepas gång på gång men beroende på omständigheter är den gladpigg, romantiskt smäktande eller spänt hotfull (det sistnämnda givetvis reserverat för Engulf & Devours luxuösa styrelserum).

Nej, i Mel Brooks händer är slapsticken långt ifrån död. Silent Movie innehåller ett par riktigt fina farsscener där den främsta kanske är den där tre klumpigt bepansrade riddare ska göra något så enkelt som att sätta sig vid samma bord som Liza Minelli men som utvecklas till att snarare likna matsalsfajtingscenen i Blazing Saddles.

Men här finns även andra former av fysisk humor, vi har ju ändå att göra med en film-era som innehöll såväl Charlie Chaplin som Harold Lloyd och Buster Keaton. Exempelvis åkallas den klassiska stugscenen från Chaplins Gold Fever i James Caans trailer, vars fjädring är trasig. I ännu högre utsträckning än i Young Frankenstein utnyttjas Marty Feldmans kontroll över sina magra 1,70, en kroppskonstitution som understryks av att han ofta går klädd i en helkroppsoverall och tajt flygarhuva. Varför? Ingen annan anledning än att det ser väldigt roligt ut, gissar jag.

Stumfilmskonceptet i sig är förstås också en rik källa att ösa ur. Den som trodde att frånvaro av talad dialog gör det omöjligt att skapa ordvitsar kan med fördel ta sig en titt på Silent Movie. Ett av filmens mest kända skämt torde dock vara det faktum att den enda talade replik som hörs kommer från den franske mimaren Marcel Marceau, ett emfatiskt ”Non!” När Funn blir tillfrågad vad Marceau sade är svaret givet: ”I don’t understand French”.

Det förekommer textskyltar som inte alls översätter det som sägs (Funns tydligt uttalade ”You son of a bitch!” modereras till ”You bad boy!”) eller som förvandlas till understatementhumor när en lång och ivrigt gestikulerad monolog reduceras till ”Maybe you are right”. Silent Movie är inte utan ljudeffekter men ibland dyker det också upp (egentligen helt onödiga) skyltar med innehåll av typen ”Ring… Ring…” (som hos Marceau i Paris förstås lyder ”Sonnez… Sonnez…”).

Om Brooks tidigare filmer sällan kunnat skyllas för subtilitet och finess är allt sådant definitivt kastat överbord i fallet Silent Movie. Genidraget (enligt min mening i alla fall) är att stumfilmsgreppet gör att han kommer undan med det. Det faktum att handlingen är helt dialogfri öppnar upp för en helt annan acceptans för Mel Funns överdrivet breda leende och skurkarnas idoga nävskakande i maktlös vrede. Att filmen sedan lockat skådisar av kalibern Burt Reynolds att bjuda på sig själva i så hög grad att han låta sig bli intvålad i duschen av Brooks, DeLuise och Feldman svider inte heller. Silent Movie må sakna prat men absolut inte humor, om än i sin mest dumglada form.

Annonser