Eld & lågor (2019)

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Gröna Lund, och inte minst ägaren Gustaf Nilsson, är lite finare och proprare medan Nöjet marknadsförs (åtminstone i denna film) som en mer arbetarklassig inrättning. I spetsen för det etablissemanget finner vi Johan Lindgren med sönerna John och Lennart i släptåg och här bjuds på såväl karuseller och bärs som dansande hönor från Karelen och Madame Lulu.

Katarina ”Ninni” Nilsson har precis kommit tillbaka från England och det dröjer naturligtvis inte länge förrän kärleken mellan henne och den (dittills) hämningslöse rucklaren John börjar spira över grändens gap. Men det är en relation som särskilt pappa Gustaf inte är beredd att ge sin välsignelse. I hans ögon är Lindgrens för evigt opålitliga tattare, anfrätta av både fel klass och fel härkomst.

Jag har ingen större vana av produkterna från herrarna Måns Mårlind och Björn Stein men Eld & lågor var sannerligen en introduktion som inte gick av för hackor. Filmen vräker ut oräkneliga mängder infall, bilder, associationer, historier och detaljer. Kameran far omkring som om den sutte på en av Nöjets dansande hönor. Ibland känns det som ett rent underverk att filmen ens kunnat hålla sig kvar på duken och inte börjat blomma ut längs kanterna.

Inspirationen bör komma från regissörer som John Waters, Jean-Pierre Jeunet och Tim Burton. Lyssna dessutom på Nathaniel Mechalys score och försök övertyga mig om att han inte hetslyssnat på Danny Elfman. Mårlind och Stein synes alldeles särskilt ha överdoserat på Baz Luhrmanns burlesque-orgie Moulin Rouge! De skäms inte det minsta för att ösa på med röda strålkastare, jazzcovers på modern musik, fjäderboor och ett nästan aggressivt sorglöst halsande ur champagneflaskor. Trots att historien om Ninni och Johns kärlek har verklighetsbakgrund är sagostämningen alltså övervägande.

Och, måste jag säga, hyfsat övertygande. Jag är verkligen inte en filmtittare som har lätt för att sluta ställa frågor om det är något jag inte fattar eller får ihop. Men Eld & lågor sveper mig med i så pass hög grad att jag kan strunta i att vi presenteras för ett fång vilda blommor som inte alls har samma blomningsperiod (och framförallt inte blommar samtidigt som det finns äpplen). Inte heller det osannolika i att smågrabbar skulle kunnat planka sig ända upp till Västerbotten på Statens Järnvägar för att leta efter sagda blommor eller att de utflykterna i många fall sannolikt var helt meningslösa eftersom de flesta av de där blommorna torde ha funnits tillgängliga i Stockholms botaniska samlingar.

Däremot hjälper den lätt andfådda takten inte till när det gäller att få pejl på de olika rollfigurerna. Manuset vill hålla den överjordiska kärlekshistorien i ett fast grepp, samtidigt som det försöker gapa över nazism, rasism, tyska desertörer, psykisk ohälsa, homosexualitet, klassförakt, konkurshot, svenskt engagemang i den norska motståndsrörelsen och illvilliga lånehajar.

Alla medverkande är helt ok, men jag blir inte betagen i någon av dem på samma sätt som jag blir i själva framförandet. Inte heller fastnar jag för Frida Gustavssons Ninni och Albin Grenholms John som kärlekspar, vilket torde vara ett allvarligare avbräck eftersom det borde vara filmens hela raison d’être.

Samtidigt har jag inget emot att Eld & lågor i så hög utsträckning fokuserar på ungdomarna. De äldre kombattanterna spelas nämligen av Robert Gustafsson (Grönan-Gustaf) och Lennart Jähkel (Nöjet-Johan) och det hade varit så väldigt enkelt att låta dem få tugga i sig ett antal scener mot varandra. Nu slipper vi sådana skrikmatcher och behöver bara stå ut med en tacknämligt nedtonad Gustafsson (vars stereotypa nazistondska bara är ett tuppfjät från Hasse Alfredssons patron i Den enfaldige mördaren).

Om inte annat är Eld & lågor en alldeles utmärkt film att slita fram i diskussioner som slentrianmässigt klumpar ihop ”svensk film” (och gärna dessutom bedömer densamma som tråkig). För detta liknar ingenting annat jag hittills sett där alla pratar svenska.

Läs gärna bloggkollegan Fiffis betydligt mer glödande beröm för Eld & lågor.

7 reaktioner till “Eld & lågor (2019)”

  1. Även om jag gav filmen ett lite högre betyg måste jag säga att även din text andas en viss glöd. Härligt att läsa att filmen funkade på dig. Kanske blev du till och med lite sugen på Håkan-sagan Känn ingen sorg nu? (Den finns på Netflix!)

  2. @Fiffi: Jomen visst var den härligt överväldigande. Men Håkan… vete tusan… 😉

    @Filmitch: Förstår dig. Å andra sidan är det visuella en så pass stor del av helheten att det finns risk att den tappar allt för mycket till liten skärm

  3. Brukar vara lite gubbig och säga att om en film är bra ska det inte spela någon roll om den ses på mobiltelefon eller IMAX, krävs det extra effekter för att uppskatta filmen är det ett jippo
    Suritch har talat 😉

  4. Men film är ju inte bara innehåll, utan utseende också. Är inte det lite som att säga att det inte spelar någon roll vem som tecknar en serie eller att det inte gör någon skillnad om en serie är i färg eller svart-vitt? Moebius utan färg blir ju inte riktigt samma grej kan jag tycka…

  5. Klart det stämmer men det jag menar är att om en film för att bli bra kräver stor duk, 3d m.m är det i grund och botten inte en bra film. Eller en serie kan ha hur snygga teckningar som helst men har den inte ett bra manus så blir det bara snygga teckningar. Däremot kan upplevelsen förhöjas av färg, 3d, bra tecknare, stor duk men det är själva kärnan som gäller.
    Tycker jag

  6. @Filmitch: Det här känns nästan som något vi skulle kunna ta med oss IRL på söndag 😀 Jag känner att jag landar väldigt mycket i ett ”å ena sidan, å andra sidan”-tänk

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.