Som av en slump kom jag att läsa om (ja, egentligen lyssnade jag ju på dem) tre olika Stephen King-böcker där det inte bara skilde exakt nio år mellan den första och den andra samt mellan den andra och den tredje, utan som var och en också vardera innehöll (minst) tre män som på olika sätt misshandlar kvinnorna i sina liv. När porträtteringarna av Jack Torrance i The Shining, Tom Rogan i It och Norman Daniels i Rose Madder så tydligt ställdes mot varandra började jag fundera på om de inte också kunde ses som exempel på en utveckling som King genomgått som författare.
Det finns väl egentligen inte många monstertyper som King inte på något sätt berört i sina (än så länge) 55 romaner och typ 200 noveller. Men vissa av dem är förstås mer ihärdiga än andra. Överhuvudtaget är han väldigt fascinerad av den patenterat Galna människan, ett monster som i It kanske fick sina första, tydliga strukturer av författaren. Tom Rogan är inne och balanserar på den gränsen men det är framförallt Henry Bowers, hans far Butch och Patrick Hockstetter med de döda ögonen som får personifiera den här djupt liggande galenskapen vilken när som helst kan bubbla upp i en människa likt en upprörd lerbotten i en tidigare klar vattenpuss.
Tom Rogan får som sagt representera en slags övergång mellan Jack Torrence och Norman Daniels. Han är en mer eller mindre normal man men en som hela tiden rör sig nära galenskapens gräns. Att King i It fortfarande föredrog andra typer av galningar kan kanske uttolkas av Toms summariska avfärdande ur berättelsen, hans öde blir inte stort mer än en parentes.
När Stephen King misshandlande man har transformerats till Norman Daniels är galenskapen fullt utblommad på ett sådant sätt att Norman har kommit att bli ett fullkomligt främmande monster. Förvisso fortfarande en skrämmande figur, men långt ifrån mänsklig. Snarare är han ett listigt djur, någon som kan genomföra relativt komplicerade aktioner men bara sådant som har betydelse för hans egen lilla värld.
I det avseendet skulle jag vilja påstå att Jack Torrence är den mest skrämmande av de tre männen eftersom han är så förbannat vanlig. Han är inte någon i grunden elak människa, däremot är han en svag sådan och det är det som blir både hans och familjens undergång. Kings beskrivning av Jacks liv som alkoholist är välformulerat och psykologiskt insiktsfullt (lika insiktsfullt som han skulle komma att beskriva barndom och vuxenhet i It), både utifrån Jack själv och hans förhållande till frun Wendy och sonen Danny. Han är inte en man som ständigt har knytnäven redo men den psykiska misshandel han tillhandahåller är knappast mindre destruktiv den.
Länge utgör vare sig Wendy eller Danny något incitament för Jack att ändra sitt beteende eller sina vanor. Han har en enormt taskig aggressionshämning och verkar inte anstränga sig överhövan för att hålla sitt humör i schack. Det är ju så mycket enklare att bli förbannad på det som inte funkar i ens liv än att försöka ta itu med att antingen lösa eller acceptera det. I min läsning framstår det som helt uppenbart att det är denna svaghet som blir Overlooks väg in i hans själ. Lika uppenbar blir anledningen till att King sagt sig ogilla Kubrick och Jack Nicholsons version av hans berättelse – Jack Nicholsons Torrence är ingen vanlig man.
Men inte ens i fallet Norman Daniels låter King denna galenskap springa ur tomma intet. Jack, Tom och Norman upprepar egentligen bara de lektioner de fått sig till livs som barn, för evigt fångna i ett deprimerande hamsterhjul.
Samtidigt är förstås poängen med dessa män att de ska vara monster och oavsett vad man tycker om King som författare och historieberättare går det inte att komma ifrån att han ofta parar ihop dessa misshandlande män med kvinnor som får slå sig fria. Norman Daniels må bli något av en ensidig karikatyr men det är inte fallet med hans äkta hälft på rymmen. Rose Madder är långt ifrån Stephen Kings bästa bok men hans porträtt av Rose Daniels är både omsorgsfullt och ömsint. Beverly Rogan i It ges samma chans att inte bara göra uppror mot den dominerande Tom utan i förlängningen också mot sin misshandlande far eftersom hon upprepat sin barndoms lektioner i lika hög utsträckning som Tom.
Med avseende på de misshandlande männen och psykologisk insikt når dock vare sig It eller Rose Madder upp till den nivå som King sätter i The Shining. Att sida för sida följa Jack Torrences psykiska sammanbrott, jämsides med Overlooks utblommande galenskap, är skrämmande men också djupt fascinerande.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vilken grymt bra analys! Har aldrig tänkt på det här tidigare, undrar om det finns fler sådana här utvecklingar / paralleller i hans berättelser …
Tack så mycket! Det finns det absolut, han är ju rätt förtjust i att upprepa/återanvända trådar. Mer eller mindre onda ”vanliga” män finns förstås i fler av böckerna. Spontant skulle jag säga att de är fler än de ”vanliga” onda kvinnorna, men å andra sidan har vi tex Annie Wilkes… Hon har helt klart vansinnet gemensamt med dagens tre män.
Annie Wilkes är förmodligen den mest fantastiska karaktär jag någonsin läst om – och skrämmande trovärdig på sitt sätt. Lida är ju också en av de där filmerna som faktiskt blev bra som film.
Håller med, både bok och film är riktigt fina. Där har vi förresten en tråd som King också gillar — författarskapet.
Vilken intressant spaning och bra text! Nu blev jag dessutom sugen på att läsa Rose Madder 🙂
@Fiffi: Vad roligt att du tyckte det, tack! Om du inte har läst Rose Madder tidigare kan jag bara varna för att i alla fall jag tycker att det är en minor King.
Intressant och då jag just nu håller på att läsa/lyssna om Rose Madder ska det erkännas att min tankar vandrat åt samma håll. Redan någon timme in i boken tänkte jag att Norman var en kopia av Tom bara lite mer tokig och farligare.
@Filmitch: Japp, svårt att inte dra de parallellerna. Norman är som Tom Rogan och Henry Bowers i en och samma människa.