WerNär pålitliga filmbloggskollegor som Filmitch och Flmr unisont hyllar en film och nästan delar ut högsta betyg är det klart man blir nyfiken. Särskilt som det är en film med ett vanligen så misshandlat klassiskt monster som varulven. Han har med ett fåtal undantag förvisats till cineasmens hundkoja ute på gården. Själv har jag fortfarande den katastrofala remaken av The Wolfman med Benicio del Toro i den håriga huvudrollen i alldeles för färskt minne.

Wer börjar dock i en vanlig mördarjakt. Eller ja, kanske inte helt vanlig ändå eftersom de stackars offren inte är så mycket mördade som mer eller mindre uppätna. Plus att vi varken befinner oss i USA eller Kanada, utan i Frankrike. Polisen i Lyon får tag på en lokal dåre vid namn Talan Gwynek och saken är biff. Utflyttade amerikanska advokaten Katherine Moore är emellertid övertygad om att det här ligger en hund begraven och lyckas övertala Talans mor att låta henne ta sig an fallet.

Polisen verkar vara märkligt bestämd på att det är Talan som är den skyldige, trots att det saknas mycket av fysisk bevisning. Fotspår regnar bort innan de hinner dokumenteras ordentligt och dna-proven tycks ständigt kontaminerade. Tillsammans med sin researcher Eric och läkaren Gavin lyckas Kate klura ut att Talan kanske egentligen har en sällsynt sjukdom som skulle innebära mer eller mindre garanti för att han aldrig skulle ha kunnat utföra dåden han anklagats för. Dessutom visar det sig att familjen Gwynek sitter på en värdefull bit mark och att Talans far omkom under mystiska omständigheter. Det börjar verka konspiration, banne mig…

Till en början tror jag att Wer ska bli en found footage-film – vi får se polisens filmade förhör av ett av de överlevande offren från mordorgien och flashbacks till samma offers egen videofilm av vad som hände där ute i skogen. Även fortsättningsvis trakteras vi med material från både övervaknings- och polishjälmskameror, men uppblandat med scener som är filmade ur ett vanligt tredjepersonsperspektiv. Också de här scenerna har dock lånat stilen från found footage, här är det skakig handkamera som gäller.

Och jag tycker faktiskt att det funkar (mitt sällskap var mer tveksam), greppet skapar en intim känsla som gör att jag kommer in i filmen betydligt snabbare än jag kanske annars skulle ha gjort. Och det är kanske tur, för som så ofta annars när det gäller skräckfilm dyker det tyvärr upp en hel del frågor längs med resans väg. Först och främst blir jag aldrig riktigt klar över vad det är i Talans fall som gör att Katherine verkar så bestämd på att arbeta för honom till varje pris. Vilket bland annat leder till att hon hakar på polisinsatser där hon egentligen inte har ett dugg att göra som civilist, oavsett hur mycket advokat-klient-relation hon sedan kan hävda.

PetrusGonsalvus picSedan ställer jag mig något frågande till att sjukdomsdiagnosen ”porfyri” verkligen skulle vara så extremt okänd som läkar-Gavin försöker få det att låta som. Visst, så kallad hypertrikos (extrem behåring) är förvisso ett inte särskilt vanligt symptom på en rätt ovanlig sjukdom. Men bilderna på till exempel det första beskrivna fallet från 1600-talet, Petrus Gonsalvus, torde vara tillräckligt välkända för att Talans karakteristiska ansiktsbehåring inte skulle ha gått den västerländska medicinen spårlöst förbi.

Dessutom måste jag erkänna att jag också fann Eric och Gavins revirpinkande runt just Katherine rätt fånigt (om än förstås lämpligt i de här varg-sammanhangen). Särskilt som Gavin ska vara någon slags expertläkare på djurbett samtidigt som skådisen Simon Quaterman ser ut som om han är högst tolv år gammal. Och problemen fortsätter med Gavin. Trots att han inte presenterats som någon huvudperson kräver filmen efter ett tag ganska mycket sympati för honom från oss som publik och för det är hans rollfigur helt enkelt inte tillräckligt välgrundad.

Däremot uppfylldes förväntningarna på det lovande uttrycket ”prosthesis designer” i förtexterna med råge. Effekterna är mestadels välgjorda, vare sig de handlar om söndertuggade kroppar eller mer datorbetonade kroppsomvandlingar.

Jag blev nog inte lika imponerad av Wer som mina kollegor men den kunde ha varit betydligt sämre. Filmen använde sitt Found Footage-grepp på ett ganska fräscht sätt och lyckades på det hela taget hålla liv i sin historia, om än genom ett visst krumbuktande. Jycken kan få komma in i stugvärmen men jag är osäker på om Wer helt på egen hand övertygar mig om att han förtjänar att få sova på soffan.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser