alt. titel: Avskedsfesten, The Farewell Party
Att man som mänsklig varelse har rätt till både sitt liv och sin kropp är en fråga som har diskuterats livligt under historiens gång. Åtminstone den första punkten slogs fast i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 (”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”).
Huruvida man har rätt att avsluta sitt liv på sina egna villkor är däremot en betydligt känsligare fråga som kanske inte diskuteras så mycket som skulle behövas. Det finns mycket som sätter käppar i hjulet för den som av olika anledningar vill avsluta sitt liv. Kanske kan du inte röra dig, kanske förbjuder din religion handlingen, kanske vägrar sjukvården ge upp hoppet om att du ska kunna överleva ytterligare en dag?
Avskedsfesten är en modig film som tar upp just den sista frågan. Ämnesvalet gör förstås att den per automatik knappast är en hejsan svejsan-film men det svåra och sorgliga balanseras fint tack vare en befriande galghumor hos rollfigurerna. I sak tar filmen klart ställning men även om du personligen inte håller med är det svårt att åtminstone inte få någon form av förståelse för varför de handlar som de gör.
Det hela börjar med att Yanas man samt Yehezkel och Levanas gode vän Max ligger döende i svåra smärtor på sjukhuset. Han ber både läkare, sin fru och sina vänner att göra slut på hans plågor och Yana vill till slut inte längre se helvetet i sin mans ögon. Efter många om och men lyckas hon övertala Yehezkel, som är lite av en Oppfinnar-Jocke, att tillsammans med veterinären Dr. Daniel konstruera en självmordsmaskin. Levana är hela tiden starkt emot projektet, både på moraliska, religiösa och lagliga grunder, men har samtidigt ett tungt personligt problem att tampas med.
Det är kanske inte särskilt svårt att räkna ut att ryktet om Yehezkels maskin förr eller senare sprider sig på seniorboendet där de alla bor. I livets slutskede finns inte mycket värdighet kvar, vare sig för sjuka eller deras anhöriga och man griper desperat efter de halmstrån som dyker upp. Ska den lilla gruppen förvandlas till veritabla dödsänglar i säckiga koftor och med lätt hasande steg?
Avskedsfesten tangerar många frågor och gör det bra på alla fronter. Desto mer imponerande då att regissörs- och manusteamet Tal Granit och Sharon Maymon är nästintill nybörjare på långfilmsfronten. Däremot backas de upp av vad jag förstår är erfarna skådespelarrävar och de gör alla ett mycket bra jobb. Alla relationer är finstämda och trovärdiga, särskilt den mellan Yehezkel och Levana (spelade av Ze’ev Revach och Levana Finkelshtein) samt mellan paret och deras vän Yana (spelad av Aliza Rosen).
Avskedsfesten är tung, sorglig, hemsk, respektingivande, sansad, ömsint, rörande och faktiskt väldigt rolig, allt på en och samma gång. Den tar inte till några enkla lösningar eller utvägar, blir aldrig heller vare sig sentimental eller smörig. I en öken av blockbusters och filmer som ”alltid” handlar om antingen tonåringar eller folk mellan 30 och 50 med en surfplatta fastlimmad framför ögonen är den en klart ropande röst som vågar sig på både svåra frågor och hävda att 70-plussare ofta har samma behov och önskemål som alla de där 30-50-åringarna.
Rörliga bilder och tryckta ord 