ItTvå böcker slåss om att vara de absoluta fixstjärnorna på min Stephen King-himmel – Christine och It. Den av böckerna jag läst senast brukar oftast vara den jag anger som min favorit och nu råkar det vara tegelstenen från mitten av 80-talet.

I korthet handlar It om ett kompisgäng som försöker avliva ett monster vilket huserar i hemstaden Derry (naturligtvis placerad i delstaten Maine). Striden står först för dem som 11-åringar 1958 och sedan som vuxna 1985. Händelseutvecklingen berättas parallellt mellan de två olika tidsperioderna och allt eftersom takten i romanen drivs upp mot det avslutande crescendot går också växlingarna mellan tidslinjerna snabbare och snabbare.

För min del framstår It som ett av Stephen Kings bästa verk (och ett som fortfarande håller kvaliteten nästan 30 år senare kan man tillägga!) både tack vare språk, framförande och innehåll. Den är nära nog ett perfekt paket av humor, kärlek, spänning, äckeleffekter och sorg.

Språket är som vanligt förhållandevis enkelt och pang på, men utan att för den skull bli banalt eller simpelt. Ibland glimtar det dessutom till av poesins vingar, särskilt i ett antal välfunna liknelser (”But a stake is only stupid wood; the mind is the mallet which drives it home”). Med detta verktyg formar ordsmeden King ett intrikat smycke av både detaljer och ibland nästan svepande epik även om det väl med en gång ska erkännas att det är i detaljerna han är som allra starkast. Beskrivningen av Richie Tozier och Mike Hanlons visioner i rökhyddan får nog sägas vara mer funktionsdugliga än känslomässigt drabbande.

Med detaljer om vad det verkar åtminstone hundra olika invånare i Derry, deras rädslor och vardagsbestyr, bygger King upp en påtaglig och reell stad där man gör säkrast i att titta åt andra hållet när det börjar osa katt. Vilket det gör ungefär vart 27:e år. Genom bokens arkivarie och stadsväktare Mike Hanlon får vi därför också ta del av ett antal historier-i-historien som sveper ytterligare tidslager runt Kings huvudberättelse. Beskrivningarna av exempelvis Bradley-gängets nedskjutning eller branden vid Black Spot-klubben är så väl genomarbetade att de lika gärna skulle kunna vara fristående noveller.

En anledning till fascinationen inför It är bokens beskrivning av hur människor varje dag hanterar olika former av mer eller mindre normaliserad galenskap. Bland Derrys invånare finns förstås regelrätt galna individer, men jag upplever att King vill förmedla intrycket av att monstret i sig är en form av galenskap. Samtidigt ställer han frågan hur stor del av vardagen som inte är lite, lite galen den också? Lever vi kanske alla med galenskapen nära inpå oss, oavsett om vi bor i Derry eller inte?

Barn tvingas mer eller mindre dagligen leva med märkliga regler och vuxnas bestämmande över dem och kan därför inkorporera ett visst mått av galenskap i sin vardag. Därför kan de också överleva en konfrontation med It när monstret tar form av deras värsta rädslor. Vuxna har däremot svårare att hantera monstrets varande som en abnormitet, en anomali, i verkligheten och i den acceptansens misslyckande blir man monstrets offer.

Men bokens kanske främsta förtjänst är hur den beskriver både barndom och föräldrarelationer. Sällan tycker jag att man fått ett så fint fönster in i 11-åringarnas liv samtidigt som det också finns en insikt i föräldrarnas kamp för att både förstå och kontrollera sina telningar. Här återkommer den där vardagliga galenskapen – alla barnen älskar sina föräldrar och försöker att vara goda söner och döttrar även när mammas eller pappas agerande och önskningar tycks helt obegripliga. Men eftersom King har samlat på sig ett ansenligt antal sidor hinner han förutom barndom och vuxenhet också sysselsätta sig med koncept som staden, författande, magi och rädslor.

Nästan oavsett vem man diskuterar It med, tenderar samtalet förr eller senare att röra sig kring en situation mot slutet av romanen där barnen har sex med varandra. I kampen mot monstret får barnen vuxenhetens styrka och de vuxna barndomens styrka. Det enda sättet att överleva blir att dessa två olika stadier sammansmälter och lånar varandras kraft. Efter att ha funderat några varv kring just det här ser jag sexakten som ett sätt att ta bokens huvudpersoner från barndomen och in i vuxenheten. Den blir helt enkelt en återupprepning av den fusion som krävdes för att besegra monstret.

Därmed blir det en kraftfull ritual, något som binder dem samman i en positiv mening (King involverar senare också en ritual baserad på blod). Sexet är något som inte lättvindigt ska delas med vem som helst och blir därför en slags upphöjd kärlekshandling, en fysisk artikulering av deras relation till varandra. Det är heller inget som kommer ur tomma intet, King har under bokens gång låtit de flesta av sina huvudpersoner erfara mer eller mindre tydliga sexuella känslor som 11-åringar.

Ok, så just den passagen är kanske inte bokens absoluta höjdpunkt och tyvärr lyckas inte King avsluta sitt mästerverk riktigt lika starkt som han inleder det (förövrigt en egenskap som den gode författaren inte sällan dras med). Men jag står trots detta fast vid att It är King i absolut toppklass och det är en upplevelse som man kan göra om nästan hur många gånger som helst.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser