Joy in heart more desirable than bullet

Lilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.

Tja, den här bloggaren gör i alla fall det. I början av 1890-talet emigrerade en ung gosse vid namn John Verner Ölund från det västerbottniska Bjurholm till USA. Han började först inom teatern men gjorde 1912 sin första stumfilm. Efter det fortsatte han vara en relativt välanlitad skådis (han hade exempelvis en roll i The Jazz Singer) som inte sällan fick spela orientaliska karaktärer. Själv påstod han att hans, för den sakens skull, välformade anlete berodde på mongoliskt ursprung (med tanke på var han kom ifrån var det mongoliska kanske snarare samiskt?).

Men inget skulle ge Warner Oland, som han nu kallade sig, den enorma framgång som första gången han iklädde sig den vita kostymen som tillhörde Honolulu-polisen Charlie Chan. En detektiv som står sig nog så gott mot både Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Charlie Chan påbörjade sin mysterielösarbana i sex böcker av den amerikanske författaren Earl Derr Biggers. Biggers upprördes över synen på asiater som den ”Gula faran” och skrev sina detektivromaner som ett slags motmedel. Den skarpsinnige Charlie Chan baserades på berättelser om den riktige Honolulu-polisen Apana Chang. Bara ett år efter att den första av böckerna, The House Without a Key, publicerats kom det en filmversion med den japansk-amerikanske skådespelaren George Kuwa i huvudrollen.

Men trots de populära böckerna i ryggen lyfte filmserien aldrig ordentligt innan rollen som Charlie Chan besattes av Warner Oland (länge var det ju vanligt att icke-kaukasiska karaktärer spelades av vita personer). Men då fick de å andra sidan en rejäl skjuts – det påstås att Charlie Chan-filmerna var vad som bar filmbolaget Fox Film Corporation (senare 20th Century Fox) genom de tuffaste depressionsåren.

Överhuvudtaget visade sig Charlie Chan vara en lukrativ business. Förutom Biggers böcker blev det nästan 60 filmer på olika språk (den sista från 1981 med Peter Ustinov i huvudrollen, apropås Hercule Poirot), radioserier, tecknade serier, brädspel och TV-serier (bland annat en tecknad variant från 70-talet vid namn The Amazing Chan and the Chan Clan där rösten till dottern Anne gjordes av en viss Jodi Foster).

Mellan 1931 och 1937 gjorde Oland 16 filmer (mängden påminner inte så lite om en viss Beck eller Wallander) som tog honom (och inte minst publiken) till en mängd exotiska platser. Faktum är att detektiven kuskar runt så till den milda grad att man kan börja ifrågasätta hans användbarhet för sin arbetsgivare – Honolulu-polisen. Det är nämligen bara i den första filmen som finns bevarad, The Black Camel, där Chan måste lösa ett mordfall på sin egen bakgård.

Men Charlie Chan är en ödmjuk man (han refererar alltid till sig själv som ”humble self”) och har sällan några problem att komma överens med den lokala polisen oavsett om han befinner sig i USA, England, Frankrike, Egypten eller Kina. Skurkar ska dock inte missta sig på den till synes milde mannen, när så krävs kan han hantera en pistol med stor bestämdhet. Hellre använder han dock sin hjärna eller en uppsjö av mer eller mindre kluriga aforismer (”Motive, like end of string, tied in many knots; end may be in sight, but hard to unravel”) för att tjäna lagen och rättvisan. Ett mysteriums upplösning tycks emellertid aldrig ge honom lika mycket tillfredsställelse som att se filmens kärlekspar i en öm avslutande omfamning.

Med ett vaket öga och ett öppet sinnelag hittar han ledtrådar i form av fingeravtryck, blodstänk, sigillvax och egendomliga projektiler. Han lyckas alltid ligga ett steg före, om det så handlar om att bulla upp sängen med kuddar för att lura en lönnmördare, montera en ficklampa på en kvast för att lura en annan lönnmördare (humble self lever som synes ett farligt liv på grund av sina förmågor), fejka en känslig operation på ett vittne eller låta en misstänkt mördare (Chan vet förstås att han är oskyldig) fly för att sätta dit en illistig smugglare.

Filmerna är sällan längre än 70 minuter och rymmer vanligtvis lagom mycket av både spänning och humor samt ett uns romantik. De bygger på den där klassiska typen av mysterier som innehåller mängder av tjänstefolk som kan operera under sina husbönders näsor, pistolmynningar i dörröppningar, viktiga vittnen som tas av daga så fort de hinner andas en lovande antydan om sin kunskap och oskyldigt dömda vars liv hänger på att Charlie Chan hittar rätt bevis i tid. I exempelvis The Black Camel, Charlie Chan in London och Charlie Chan on Broadway samlar detektiven alla misstänkta i ett och samma rum ett antal gånger innan han lämnar besked om vem mördaren egentligen är.

Förutom Oland möter vi en del andra välbekanta ansikten redan i de tidigaste filmerna. I The Black Camel är Béla Lugosi (som då helt nyligen tagit av sig Draculas slängkappa) ett falskt medium, i Charlie Chan in London är Ray Milland en av de misstänkta och i Charlie Chan in Egypt är en viss Rita Casino tjänsteflickan Nayda. Efternamnet skulle senare ändras till Hayworth. I Charlie Chan at the Opera får Oland sällskap av Boris Karloff .

Självklart har Charlie Chan inte varit okontroversiell. Hans förespråkare pekar på det faktum att han, i enlighet med Biggers ambition, var en positiv karaktär. En hederlig och rättrådig hjälte som tjänade lagen till skillnad från exempelvis den fruktade skurken Dr. Fu Manchu (som Oland också porträtterade i två filmer). Hans belackare menar att en stereotyp är en stereotyp är en stereotyp, sak samma om den är positiv eller negativ. I så fall var det en stereotyp som gick hem, inte bara i USA, utan också i ”hemlandet” Kina där Olands filmer rönte stor framgång samt resulterade ett antal hemgjorda kopior. Chan, som i vanliga fall är vänligheten personifierad, får själv möjlighet att i Paris stirra mycket ogillande på den berusade mannen som försöker göra sig lustig över hans uttal.

Bjurholms stolthet hedras i höst med en teaterpjäs om pojken som blev Hollywoodstjärna. Om du inte har tid att åka upp till Bjurholm Folkets Hus och titta på Västerbottensteatern har du kanske tid att se en Charlie Chan-film? Alla Olands filmer finns i hyfsad kvalitet på YouTube. Passa på vettja, jag kan närmast garantera en underhållande timme. Men vilka ska man se då? Stay tuned, besked kommer senare under dagen.

Under tiden kan man roa sig med att läsa de andra filmspanarnas inlägg:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmitch
The Nerd Bird