You are currently browsing the tag archive for the ‘Kina’ tag.

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Jaså, inte det? Men det kanske ändå är lite intressant att veta att planeten jorden sedan de där dagarna, när mänskligheten kunde förenas i hurra-rop över brinnande och kraschlandande rymdskepp, har upplevt en sällan skådad period av endräkt och teknologisk utveckling.

Tydligen gick det fort som tusan att kombinera mänsklig teknik med alien-dito och vi har nu inte bara en massa flygande manicker utan baser på både månen och Saturnus. Men vad gör det när onda alienkrafter vräker sig fram i rymden i skepp som genom av en ren händelse är exakt 10 gånger större än det som dök upp för 20 år sedan.

Eftersom jag har en soft spot modell VW-bubbla för Roland Emmerich original kändes det ganska givet att jag någon gång skulle se uppföljaren Independence Day: Resurgence. Och till en början blir jag lite fundersam över var all kritiken kom ifrån – det här var väl ändå en rätt härligt underhållande sci-fi-rulle?!

Men den härliga känslan håller förstås inte i sig särskilt länge och snart blir det mest bara tradigt att pricka av punkt efter punkt där uppföljaren försökt kopiera originalet men med betydligt mindre framgång. Persongalleriet är inte alls lika tilltalande och bakgrundshistorierna, i den mån de överhuvudtaget förekommer, betydligt mindre engagerande.

Och visst kan man tänka sig att den ivriga exponeringen av diverse kinesiska rollfigurer skulle kunna vara en hänvisning till landets större globala betydelse nu jämfört med 1996. Jag är emellertid tillräckligt konspiratoriskt lagd för att anta att det snarare antingen handlar om redan inpytsade kinesiska yuan i filmens budget eller en from förhoppning om inpytsade kinesiska yuan i biljettkassorna (som sagt, The Meg var knappast först).

Alla dessa bilder på piloter i allehanda futuristiska flygmojänger har vi redan överdoserat på i form av tre nya Star Wars-filmer. Samtidigt som den enda lösningen på alien-problematiken vilken inte hänger på att helt enkelt kasta sig in i fajten, guns ablaze, känns ännu mer osannolik och krystad än originalets datorviruslösning.

Andra gången gillt behöver mänskligheten dock inte ens vara särskilt smart, det räcker så bra med att få ett oändligt antal möjligheter till en ”sista chans” att skjuta ned skeppet eller stoppa aliendrottningen eller hejda utsugningen av jordkärnan. Det sistnämnda dessutom ett rätt specifikt invasionssyfte som det inte andades en stavelse om när det begav sig för 20 år sedan. Självklart har effekterna blivit 20 år bättre men det i sig innebär inte att filmen per automatik blir bättre av att se en enorm aliendrottning stolpa omkring på jordytan istället för att sitta tryggt uppe i sitt rymdskepp.

Bill Pullman hänger med än som ex-president och känns fullt rimlig så länge han är den där mer eller mindre galne PTSD-snubben som klarade biffen men fick sota för det i efterhand. När han återigen ska bli snubben som klarar biffen blir det inte känslosamt utan snarare en gäspning. Jeff Goldblum var å sin sida perfekt som underdognörd i originalet. Här ska han däremot agera som någon slags ledare av ”Earth Space Defense”, vilket blir avsevärt mindre övertygande.

I den mån det finns en huvudroll har den tagits över av Liam Hemsworth djärvt dumdristige rymdpilot. Inget ont om Liam men frågan är om han inte är för evigt dömd att vara ”Hemsworth-brorsan utan humor”? Skulle man ha försökt ersätta någon med Will Smith anno 1996 borde Chris ha varit det uppenbara valet, både vad gäller humor och superkändispotential.

Utan att det kommenteras något närmare har strippan Viveca A. Fox blivit läkaren Viveca A. Fox. Förvisso ett mer respektabelt yrke men jag känner mig lite tveksam till om det är en vuxenfortbildning som bör ha prioriterats under 20 år med fullt fokus på att återuppbygga ett i allt väsentligt utplånat storstads-USA. Dessutom har filmen inte kunnat motstå den olycksaliga frestelsen att slänga in ett fullkomligt överflödigt odd couple i form av en torr statstjänsteman i kostym och en afrikansk krigsherre i cammobrallor och huggvapen.

Och jag som tyckte att originalet ibland kändes lite övermaga i sin positionering av USA som världens frälsare – här blir själva mänskligheten universums främste vapendragare. Av vilken anledning vill jag faktiskt fråga mig? Som belöning för att vi misslyckades kapitalt med att både förbereda oss och agera när de elaka aliens väl dök upp igen? Som en dunk i ryggen för att vi tog vår frälsare av daga (i och för sig en lång och stolt tradition…)? Nej, trots alla snedsteg är vi tydligen fortfarande en ”remarkable species”. Och i det perspektivet ger jag inte ett ruttet lingon för universums möjligheter att överleva många årtionden innan det är dags att säga ”Hail, our space overlords!

Annonser

Gänget ombord på forskningsstationen Mana One gör vad varje vetenskapsman (och -kvinna) med självaktning bör göra: de tar sig till ställen där människan inte har någon egentlig plats.

Läs hela inlägget här »

Har Michael Mann gett sig in i storpolitiken? Jag uppfattar honom som en regissör vilken annars hållit sig inom mer nationella sfärer men Blackhat verkar vara ett försök att balansera på en diplomatisk knivsegg.

Läs hela inlägget här »

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om Gong Li, Zhang Yimou och den här fina filmen.

***

Hemkonstenalt. titel: Hemkomsten, Coming Home

Den kinesiske regissören Zhang Yimou tycks ha svajat lite fram och tillbaka i sin politiska ståndpunkt. Hans film Att Leva från 1994 om kulturrevolutionen blev förbjuden att visas i Kina på grund av sin osminkade skildring av denna något mindre smickrande period i Kinas historia. Vikarien från 1999 verkar vara omstridd (för eller emot regimen?) medan Hero från 2002 generellt kritiserats som en oförblommerad auktoritetshyllning.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaLilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Grandmaster

The GrandmasterFör att parafrasera The Grandmaster: ”man kan hitta goda filmer överallt”. Tyvärr är en av dem inte Wong Kar-wais senaste martial arts-spektakel The Grandmaster. Enligt filmen ska en riktigt mästare kunna befinna sig på tre medvetandenivåer samtidigt: jaget, världen och mänskligheten. Wong Kar-wai får förvisso med sig själv och sin värld men tappar mänskligheten. I alla fall mig och mina filmspanarkollegor.

Läs hela inlägget här »

Ah, vad fan, vi kan väl fortsätta på den inslagna vägen som påbörjades i söndags. Påskekrim är ett norskt fenomen som på senare år också börjat leta sig hit till Sverige. Såvitt jag kan förstå handlar det helt enkelt om att man läser deckare när det är ledigt. Så vad säger ni, veckan ut kör vi ren bokblogg?

***

Vart tog denDramatikern och författaren Viggo Sjöström blir kontaktad av den nyutnämnda integrationsministern Katrin Brask för att ta reda på vad som hänt med dokumentärfilmaren Ji Young. Konstigt kan man tycka, men Viggo är en lite eljest kulturarbetare i det att han från början är utbildad polis. Katrin hoppas att detta, kombinerat med Viggos vänskap med Ji, ska vara det som fäller avgörandet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den siste kejsaren

Det finns ett uttryck som, likt världens största kork nedslängd i Döda havet, ständigt bobbar upp när jag ser The Last Emperor, en film som blivit belönad med nio (9!) små guldgubbar. Det må vara vanvördigt men känns icke desto mindre som ett korrekt epitet att smäcka fast på filmen, som ett putslustigt bilklistermärke (”Min andra bil är en Porsche”). Caro signor Bertolucci: Det är inte svårt att skita när arslet är fullt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser