alt. titel: Insidan ut

Inside OutI sitt första brev till korintierna skriver aposteln Paulus ”När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.”

Paulus får det att låta som en smal sak att växa upp men de allra flesta både vet och har själva upplevt är det ofta mer eller mindre en kamp. Något som elvaåriga Riley Andersen får uppleva med all önskvärd tydlighet. För Riley var allt perfekt hemma i Minnesota – hon hade bästa kompisen Meg och hockeylaget. Men när pappa får ett nytt jobb måste familjen ta sig över hela USA för att istället bosätta sig i San Francisco.

Och det nya huset är inte alls en trädkoja eller ett drakslott utan en nedgången kåk full med döda råttor. Rileys glädje-känsla får helt plötsligt slåss om uppmärksamheten med de andra känslorna som finns i henne. Inte minst från vemodet som man hittills inte riktigt vetat vad hon överhuvudtaget har i Rileys medvetande att göra.

Pixar-mannen Pete Docter är en veteran i gamet med filmer som Monster’s Inc. och Up innanför bältet. I likhet med monster-filmen fokuserar Inside Out på att visa upp en del av verkligheten som man kanske inte alltid tänker på. Däremot är det i fallet Inside Out något man tänker med eftersom filmen i allt väsentligt som sagt utspelas i Rileys medvetande.

På huvudkontoret arbetar de huvudsakliga känslorna Joy (glädje), Sadness (vemod), Disgust (avsky), Fear (rädsla) och Anger (ilska). De styr Rileys beteende och tar hand om minnena som blir ett resultat av flickans upplevelser. Vissa minnen är extra viktiga och hela cirkusen som är själva handlingen i Inside Out tar sin början när Sadness på Rileys första dag i den nya skolan skapar ett ledset kärnminne.

Att Inside Out är fullkomligt häpnadsväckande snygg på alla sätt och vis hade man nästan tagit för givet. Det är ju ändå Pixar (ok, då, egentligen Disney), studion som ända sedan 1995 och första Toy Story legat i absoluta framkanten rent tekniskt. Människorna ser förvisso fortfarande mer eller mindre ut som gummidockor i ansiktet och medan deras hår är fantastiskt liknar pappas mustasch mest av allt en rotborste.

Men San Francisco blir en dickensiskt dimmig helvetesstad, de fem känslorna har en slags eteriskt lysande energiyta, låtsasvännen Bing Bongs rosa sockervaddskropp lockar till att snatta sig en smakbit och de sönderfallande personlighetsöarna påminner mest av allt om slutscenerna i Inception. Grymt snyggt, alltså.

Men filmen är inte bara en snitsig visuell manifestation av hur en person är funtad där inne i skallen utan också en smart sådan. Det går att läsa sig till att själva historien om hur de olika känslorna skulle samverka och vad det skulle leda till för Rileys del tog ungefär fyra år att utveckla och av resultatet att döma var det fyra välanvända år. Exempelvis har man låtit flytten vara en extern faktor som ger ungefär samma reaktion från Riley som om hon vore i puberteten men det är en faktor som gör det lite mer händelserikt för oss i publiken.

Det är sällan jag har sett en så mogen och nyanserad version av vad som är de klassiska grundfrågorna för Disney och Pixar: Vem är jag? Var hör jag hemma? Budskapet att det inte bara är ok, utan faktiskt nödvändigt, att vara ledsen ibland också, att uppväxt handlar om att känslor måste samverka istället för att re(a)gera en och en i taget, är välvilligt. Det borde gå hem hos en lite äldre publik än de allra yngsta som för en gångs skull kanske inte får lejonparten av filmens uppmärksamhet. Det finns dock tillräckligt mycket av fysisk humor och vimsigheter för att tillfredsställa även dem.

Så väl förspänt som det var på Malmö filmdagar det här året fick vi chans att se filmen med både svenska och originalröster. Självklart blir det en mer helgjuten upplevelse att se filmen på originalspråk men jag måste säga att de svenska röstskådisarna inte skämmer sitt yrke (översättningarna kan vi kanske prata om en annan gång…) Särskilt den person som såg till att fixa Ulla Skoogs röst till Vemod borde befordras per omgående då hon ger figuren en betydligt bättre persona än Phyllis Smiths Sadness. Å andra sidan var Richard Kinds välkända röst i Bing Bongs skepnad klockren.

Som vanligt måste jag nästan mot min vilja också erkänna att Disney är fruktansvärd duktiga i sin roll som känslokrämare i förhållande till sin publik. Michael Giacchinos score kilar sig rakt in i hjärterötternas allra mest primitiva reptilhjärna.

Som filmbranschen ser ut i dagens läge vill jag till slut applådera ansträngningen hos Pete Docter att skapa en helt ny historia istället för att satsa på säkra kort som Toy Story 4: The Revenge of the Strawberry Bear eller Cinderella Goes to Vampire Academy.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Malmo_Filmdagar_2015_100Eftersom Inside Out hade premiär redan i fredags är jag (nästan) sist på bollen.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

 

Annonser