Min så kallade pappaPoängen med föräldrar är väl att finnas där för sina barn. Att se till att småttingarna tränar sig i tilltro på den egna förmågan och självständighet tills de är klara att stå på egna ben och få egna barn. Så att cykeln kan gå ett nytt varv.

Så borde det vara men vi vet alla att det inte alltid är så. Ibland verkar det snarare som om föräldrar finns till enbart för att torpedera sina avkommors chans till ett schysst liv. Och så klurigt är tillvaron ordnad att de kan fixa en sådan sak utan att ens vara där. Kanske alldeles särskilt utan att ens vara där.

Malin är höggravid men verkar inte känna sig riktigt säker på barnafadern Frank. Vilket hon tycks göra rätt i med tanke på hans beteende men det är egentligen inte det som spökar för Malin. Tack vare att hon växt upp utan en egen pappa har hon svårt att lita på att Frank ska finnas på plats för deras gemensamma barn, en oro som han ärligt talat inte verkar särskilt angelägen om att stävja. Han är istället mer fokuserad på sin upplevelse av hennes ”orimliga krav” på hans papparoll.

Saker och ting ställs på sin spets och Malin bestämmer sig för att söka upp sin pappa. Och hon verkar ha rätt bra pejl på vart hon ska leta. Malins pappa är nämligen en känd skådespelare med en ännu kändare skådespelarmamma. Hon inser rätt snart att denne Martin Sandahl inte är någon särskilt trevlig man – han har klara problem med alkohol och kollegorna hånskrattar bakom ryggen på honom.

Och här hade historien kunnat sluta i monumental besvikelse för Malins del. Hon skulle ha flyttat tillbaka till Frank och med alla medel försökt behålla honom, fuller väl medveten om att han förr eller senare skulle dra från både henne och barn. Men Martin får en hjärnblödning och den enda som ställer upp på att försöka hjälpa honom är Malin. Det blir en chans till en pånyttfödd far-dotter-relation för dem båda eftersom hon egentligen inte känner honom och han har glömt det mesta som gäller honom själv. Frågan är om Malin ska kunna motstå frestelsen att försöka bygga upp en betydligt trevligare pappa i Martin.

I det lilla som jag hann läsa på om Min så kallade pappa innan det var dags för visning upplevde jag att filmen hade en klar nackdel och en lika klar fördel. Nackdelen hette Mikael Nyqvist, jag måste skam till sägandes erkänna att jag är rätt less på denne skådespelare. Han hamnar i samma kategori som Persbrandt, Lassgård och Stormare. Skådisar som för mig snarare blir en anledning till att inte se en film istället för tvärtom.

Fördelen stavades Ulf Malmros och det var fina upplevelser som Rapport till himlen och Smala Sussie som gjorde att jag ändå bänkade mig inför Min så kallade pappa. Ett val som jag inte på något sätt behövde ångra.

Särskilt som det faktiskt fick mig att inse att jag kanske var lite snabb med att räkna bort herr Nyqvist som skådespelare. Hans stroke-skadade Martin blev en positiv överraskning där Nyqvist blandar grandiost överspel med finstämda barnsligheter och kroppsliga ticks som känns realistiska i sammanhanget. Tillsammans med Vera Vitalis Malin skapas en skön dynamik där hon med lika delar förargelse, beklämdhet och ömhet tvingas spela mamma åt sin egen pappa.

Det finns mycket att skratta åt i Min så kallade pappa (är den nya passiv-aggressiva favoritformuleringen månne ”Nu tycker jag att du har en jättetråkig ton”?) men Ulf Malmros skulle inte vara den regissör och manusförfattare han är om det inte fanns en sedvanligt behaglig balans mellan humor och allvar.

I slutänden kan jag kanske tycka att filmen snor runt lite för många varv innan den till slut sätter punkt, vilket får till följd att det allra sista slutet känns lite påklistrat och brådstörtat positivt. Men på det hela taget hade jag en oväntat trevlig stund där i biofåtöljen. Det var ju ändå en film med Mikael Nyqvist.

star_full 2star_full 2star_full 2

malmö-filmdagar-2014Nog för att jag gillade Min så kallade pappa, men riktigt lika mycket som Fiffi älskade Ulf Malmros senaste gjorde jag ändå inte.
Fiffis filmtajm

Annonser