Railsea (2012)

(Nästan) sista boken ut i vad som blev något av ett Stephen King-China Miéville-maraton. Jag tyckte definitivt att jag hade tidigare erfarenhet av Miéville och det var ju just därför jag ville fortsätta bekantskapen. Från att ha varit helt överväldigad har väl romansen svalnat en aning. Jag har insett att den gode Miéville faktiskt inte är ofelbar. Den första ”besvikelsen” på listan blev bläckfiskhumoresken Kraken och den andra blev tyvärr också denna sista Railsea.

Men som vanligt kan jag inte finna några som helst fel i fantasifullheten hos författarens grundkoncept, snarare är det så att jag drar efter andan när dess fulla betydelse går upp för mig.

Den unge Sham ap Soorap är läkarassistent på mullvadståget Medes. Spännande, visst, men inte vad ynglingen allra helst vill göra här i livet. Problemet är att han inte riktigt vet exakt vad det är han vill, men bärgare av uråldriga tågrester låter ju bra mycket mer spännande än en simpel läkarassistent.

Men jag ska nog backa en smula, begrepp som ”mullvadståg” är kanske inte helt lättbegripligt bara så här utslängt. Sham lever nämligen i en värld där haven inte består av vatten, utan av jord. Piece of cake, säger ni, what’s the problem?! (Särskilt om ni levde i en engelskspråkig del av världen.) Jomen, problemet är att denna jord är fullsmockad av mer eller mindre livsfarliga myrlejon, tundramaskar, blodskaniner, tvestjärtar och, icke minst, mullvadar. Och ingen av dem är mer skräckinjagande än den rovlystna södra stora mullvaden, Talpa ferox rex.

Lyckligtvis kan mänskligheten färdas från en säkerhet till en annan över denna vådliga öken eftersom den genomskärs av ett rälshav (railsea). Och vad färdas på räls om inte tåg? I likhet med det sena 1800-talets livliga skeppstrafik här på jorden, befolkas rälshavet av mullvadsjägare, bärgare, militära flottor och (förstås) pirater.

Den som styr Medes färd är kapten Abacat Naphi. Hon är ständigt på jakt efter en särskild mullvad, den bleke Mocker-Jack, som en gång slet av henne armen. Hon ingår närmast i ett slags Kaptens-skrå, där alla har en egen ”filosofi”, det vill säga en djur-nemesis som man måste hämnas för diverse avbitna kroppsdelar.

Det är kanske symptomatiskt att jag ägnar betydligt större utrymme åt att beskriva premissen för Railsea än åt dess i och för sig sympatiske protagonist Sham. För av någon anledning lyfter aldrig Railsea för min del. Det är en kompetent utförd bok men blir sällan mer än så. Det lysande undantaget är den episka kampen mellan Mocker-Jack och den mekaniska ”ängeln”, mellan organism och maskin.

Språket är som alltid bra, särskilt den korta inledningen med förstameningen ”This is the story of a bloodstained boy” väcker nyfikenheten och ger uttryck för det där poetiska som ofta blandar upp prosan hos Miéville. Däremot blir jag aldrig riktigt klar över varför författaren valt att utnyttja et-tecken (&) istället för ordet ”and”.

I beskrivningen ovan har det förhoppningsvis blivit tydligt att Miéville låtit sig inspireras av såväl Herman Melville (kanske är det därifrån & kommer?) som Robert Louis Stevenson (pirater), Ursula LeGuin (för vad är väl ett railsea om inte en annan version av ett earthsea?), Frank Herbert (för vad är väl en mullvad om inte en annan version av en sandmask?) och Daniel Defoe (där det finns skepp måste det också finnas skeppsbrutna) på ett sätt som är både klurigt och snyggt. Själv gör jag kopplingar också till Stephen King och hans Dark Tower-serie, sannolikt på grund av dels tågtemat, dels Shams sökande efter ett syfte som påminner om Roland och hans ka-tet.

Jag ser till min förvåning att Railsea kategoriserats som en YoungAdult-bok, vilket uteslutande bör bero på att Sham inte är vuxen. En rätt dum väg, eftersom jag inte alls uppfattade boken som något annat än en ”vanlig” bok. Sedan när blev det förbjudet för vuxna att ta del av en coming-of-age-historia? Men även i det perspektivet tyckte jag att Miéville lyckades avsevärt bättre med den lekfullare Un Lun Dun.

Nej, jag får nog nöja mig med att i väntan på nästa Miéville-alster, som förhoppningsvis är bättre, läsa om mästerverket Perdido Street Station.