Förhoppningsvis ska avslutningen på det gamla året inte råka ut för en kraschlandning i stil med den som utspelas i filmen nedan. Du ska väl inte flyga någonstans för nyårshelgen? Bloggen håller sig på mattan men tar härmed ledigt fram till fredagen den 2 januari 2015. Vi ses på andra sidan!

***

Airport 1975Flygvärdinnan Nancy Prior och kapten Alan Murdock tar tillfället i akt för ett snabbt möte på Washingtons flygplats innan de med olika plan ska flyga till L.A. Hon vill prata om något som tynger henne, han försäkrar med suggestivt flaxande ögonbryn att han hinner prestera en hel del på 30 minuter, nudge, nudge. Det blir snart uppenbart för alla och en var utom Alan själv att det som tynger Nancy är deras förhållande. Hon vill ha stadga och trygghet, men den hon vill ha det av fortsätter bara att försäkra att 30 minuter är precis lagom för det han vill ha.

Senare går Nancy ombord flight 409 tillsammans med en brokig skara personal och passagerare. Flicktjusande flygingenjören Julio raggar på väldigt unga flygvärdinnan Bette och Mrs. Devaney hinkar boilermakers som om domedagen står på tröskeln (hon kan vara synsk med tanke på att detta ändå är en katastroffilm). Mrs. Devaney matchas väl av de tre redan packade och glada konventdeltagarna som besviket får veta att ”The bar is closed until take off” (vi snackar alltså baren ombord på planet. Det var en sorglösare tid på många sätt…). De spritanstrukna observeras med munknipande ogillande av den äldre av två nunnor, en namnlös äldre dam har smugglat med sig sin lilla hund (handbaggagekontroll, vad är det?) och Gloria Swanson spelar sig själv.

Men inte nog med detta. Flighten blir lite försenad eftersom den måste invänta en liten flicka med gitarr som ska till L.A. för att få en ny njure (flickan, inte gitarren). Instrumentet får hon dock aldrig möjlighet att använda eftersom det raskt annekteras av den yngre nunnan som till alla medpassagerares säkerligen oerhörda uppskattning bestämmer sig för att ”underhålla” sjuklingen.

Men det börjar strula. En väderfront tvingar planet att försöka landa i Salt Lake City men innan detta hinns med krockar det med ett litet enmansflygplan och halva cockpiten åker all världens väg. Nu är det upp till Nancy att försöka hålla passagerare och kollegor lugna samtidigt som hon måste navigera planet genom Utahs bergsmassiv. Och hon är ju bara en ensam kvinna…

Varför köpa en flygplanskatastroffilm när man kan köpa fyra? Boxen Airport Terminal bistår inte bara med det hyllade originalet från 1970 utan alla tre uppföljarna varav Airport 1975 är den första. För det första kan man ju fundera lite på denna uppföljares titel. Särskilt mycket action pågår inte på själva flygplatsen, varför en lämpligare titel borde ha varit Airplane 1975. Och eftersom det knappast är science fiction vi pratar om blir även årtalet 1975 lite kuriöst eftersom filmen som synes hade premiär i oktober 1974.

Titeln Airplane hade också varit mer lämpad med tanke på att det mesta som förekommer i 80-tals-spoofrullen med samma namn (plus ett utropstecken!) kommer härifrån. Ja, ni ser ju själva: sjuka barn, nunnor, gitarrer, de spritindränkta passagerarna, autopiloten.

Flygplatsen anno 1975 är nästintill lika smockfull av kända skådisnamn som dess motsvarighet fem år tidigare. Burt Lancaster är ersatt med stenkäken Charlton Heston i rollen som Alan Murdock medan George Kennedy repriserar sin pålitlige Joe Patroni (som nu dock får finna sig i att ha fru och son ombord på det förolyckade planet). Nancy spelas av Karen Black, vars namn känns märkligt välbekant med tanke på att den enda film jag med säkerhet kan placera henne i är House of 1000 Corpses. Gloria Swanson spelar som sagt sig själv, den putslustigt alkoholiserade Mrs. Devaney är Myrna Loy, den flicktjusande Julio är Erik Estrada, en av konventdeltagarna heter Jerry Stiller och Sid Ceasar fyller egentligen ingen som helst funktion förutom att låta käften gå.

Och i likhet med nästan alla av de här 70-talskatastrofrullarna är det hela dessutom givetvis ett i eftertankens kranka blekhet veritabelt lustmord på såväl kläder som inredning. Charlton släntrar in på Dulles International Airport iförd en fräsigt rutig sportkostym och färgen på snart sagt alla inredningstyger antyder att filmen varit sponsrad av ”The Big Purple & Co”. 70-talsvibbarna noteras förstås också av genus-o-metern. Att Nancy själv ska landa planet är det inte tal om även om alla hennes (manliga) samtalspartners i radiokommunikationen bemödar sig med att försäkra ”You’re doin’ great, honey”.

Trots det (det är ju ändå en 70-talsfilm) finns det egentligen inget som säger att Airport 1975 inte skulle ha kunnat vara en minst lika spännande nagelbitare som originalet. De tjechovska gevären står visserligen så tätt att det ibland är svårt att se filmen för alla piporna men å andra sidan lade man en ansenlig summa pengar på att faktiskt filma en riktigt Boeing 747 bland Utahs bergmassiv, vilket ger en välbehövligt autentisk känsla till äventyret.

Men det är något fel på filmens tempo. Oaktat det faktum att det egentligen händer en jäkla massa grejor och åtminstone tre pers dör är stämningen nästan stillsam. Andas mer thriller än action. Och det gör tyvärr Airport 1975 formidabelt ospännande.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser