Ett spektakulärt inbrott äger rum på Londons anrika naturhistoriska museum i South Kensington. Men tjuven försvinner inte med souvenirshoppens sannolikt välfyllda dagskassa eller Darwins Beagle-samling. Vad som däremot gapar tom är en nio meter lång tank fylld med formalin, tidigare hemvist för ett inlagt exemplar av Architeuthis dux, en tioaramad jättebläckfisk.
Som upptäckare av stölden blir museiintendent Billy Harrow snart förhörd av polisen. Och inte bara en gång. Nog för att polisen är en stor organisation där den vänstra handen är totalt ointresserad av vad den högra gör, men det gäng som förhör honom en andra gång tycks mer intresserade av hans arbete med att bevara bläckfisken än stölden av den. Och de får möjlighet att återkomma när Billy dessutom upptäcker att museet må vara en jättebläckfick kort men å andra sidan har tilldelats en inlagd människa. Instoppad i en flaska på ett sätt som borde vara fysiskt omöjligt.
Men förvunna bläckfiskar och konserverade manspersoner är bara början på Billys märkliga äventyr. För honom må bläckfisken ha varit en del av vardagen, ett jobb bland många andra, men det finns andra för vilka djuret (levande eller dött) är inget mindre än en gudom. Bland alla de sekter som huserar i London finns Krakenisterna och de är mycket intresserade av att få veta vad som har hänt med deras inkarnerade gud.
I sedvanlig ordning befinner sig China Miéville i en stad och den här gången har han återvänt till det högst reella London. Eller snarare ett reellt London som existerar jämsides med en helt annorlunda stad. En stad som är full med sekter, magi och ritualer. Men till skillnad från Un Lun Dun är städerna inte separata entiteter, istället är det mer som i The City and the City: man måste ha blicken. När förståelse och insikt klickat på plats hos Billy ser han helt plötsligt information, dörrar och nycklar, som inte fanns där fem sekunder tidigare.
Som synes fortsätter Miéville på den inslagna stigen: staden som en organisk entitet, en stad som ligger jämsides, men som ändå är avskiljd. Tyvärr tycker jag inte att han har lyckats riktigt lika bra med Kraken som med sina tidigare böcker. Trots att han använt sig av samma grepp som i både King Rat och Un Lun Dun, där Billy är lika ovetande som vi läsare och därför blir en kanal för viktig information om hur saker och ting fungerar i den nya världen, får jag den här gången inget grepp om varken staden eller historien. Ju djupare vi tillsammans med Billy dyker ned i Londons baksidor, desto mer fragmenterad blir hans historia.
Jag känner mig konstant förvirrad och efter ett tag tyvärr inte särskilt engagerad i Billys sökande efter vem som kan ha snattat hans bläckfisk och varför. Vid första påseende borde Kraken vara lika mycket en fullträff som Miévilles andra böcker, allt finns ju där. Språket, den obehagliga hotfullheten hos bokens skurkar, den sprudlande fantasifullheten som ger upphov till både kaosnazister och vapenbönder, de popkulturella referenserna som den här gången tycks särskilt inriktade på en viss sci-fi-TV-serie och tankevolterna som skapar Londonmancers vilka kan läsa förutsägelser och omen i stadens inälvor på samma sätt som sina grekiska och romerska föregångare gjorde med får och grisar.
Men det är något med författarens faktallika berättande som inte riktigt klickar den här gången och jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är. Men en halvbra China Miéville är fortfarande långt ifrån en dålig bok.
Rörliga bilder och tryckta ord 