UnLunDunZanna Moon har en aura omkring sig. Trots att hon sällan utmärker sig på något särskilt sätt lägger alla märke till den långa och blonda flickan. Betydligt mer än hennes bästis Deeba Resham i alla fall. Om det inte hade varit för att Deeba är en de få människor som kan få Zanna att skratta är det frågan om de alls hade varit vänner.

Men nu är det ovanligt många som lägger märke till Zanna. Kanske har hon en hemlig beundrare, för på en tegelvägg ser flickorna ”Zanna For Ever!” klottrat. En okänd kvinna säger sig vara glad att träffa henne och med posten får Zanna ett London Travelcard som är utställt till Zanna Moon Shwazzy. ”Shwazzy”, som låter nästan som det franska ”Choisi”. Men till vad är Zanna i så fall utvald?

Det är först när Zanna och Deeba av ett trasigt paraply blir utlockade i novembernatten och hittar fram till Un Lun Dun som saker och ting blir aningens lite klarare. Un Lun Dun, eller UnLondon, som drivs av så kallad MOIL-teknologi (Mildly Obsolete In London). Allt som förklaras vara förbrukat eller föråldrat och kastas bort i London hittar förr eller senare fram till Un Lun Dun. Deeba blir till exempel vän med ett litet tomt mjölkpaket som hon döper till Curdle.

Och här visar det sig att Zanna mycket riktigt är utvald, utifrån det som finns nedskrivet i boken som sköts av the Propheseers. UnLondon ligger nämligen i krig med den onda Smogen som tagit sin tillflykt till UnLondon efter att ha blivit förvisad från det vanliga London. Boken berättar att det är Zanna som en gång för alla ska bekämpa ondskan och befria UnLondon. Alla är otroligt lättade över att den utvalda äntligen har hittat fram till dem men frågan är om man alltid kan lita till vad profetiorna säger?

China Miéville har efter skrivande av romaner, avhandling och en antologi gett sig på ungdomsboksgenren med Un Lun Dun. Och därmed skapat ytterligare ett bevis för de som under de senaste åren argumenterat för att en ”ungdomsbok” inte per definition måste vara mindre värd eller kvalificerad jämfört med en ”vuxen” dito.

Handlingen i Un Lun Dun är förvisso inte riktigt lika invecklad som i hans tidigare Bas-Lag-romaner, som synes ovan har Miéville åtagit sig en rätt klassisk plot. Den utvalda som efter sju sorger och åtta bedövelser äntligen når målet för sitt sökande och besegrar ondskan.

Grejen är bara att författaren snabbt som ögat och med en imponerande lekfullhet stjälper klassikern på ända och då inte bara i bemärkelsen att Harry Potter har bytt kön och namn till Zanna Moon.

När det visar sig att profetiorna kanske inte stämmer riktigt så bra som man hela tiden trott blir exempelvis boken som innehåller dem ytterst deprimerad och dessutom fylld av existentiellt tvivel. Om dess innehåll inte är att lita på, vilket syfte fyller den då egentligen? Och alla de där uppgifterna som den utvalda måste klara av för att visa sig värdig? Varför öda tid på dem, när allt som krävs är att sikta in sig på den sista?

Men det är inte bara handlingen som Miéville leker med. Det finns i Un Lun Dun en mängd häpnadsväckande fantasifulla karaktärer, som skräddaren Obaday Fing vilken syr sina kläder från boksidor och har nålar stickades ut från skallen som i en nåldyna istället för hår. Eller Mr. Speaker vars varje yttrande tar fysisk form som ”utterlings” och som kräver nya, spännande ord som betalning för den information som han sitter på. Han njuter av att uttala de för honom nya slanguttrycken ”bling” (en gräshoppa med silverpäls) och ”diss” (en sexbent björnunge).

Och här kommer vi till nästa lekhage – språket. Med en nästan ofattbar ekvilibrism serverar författaren den ena Lewis Carrollska ordkonstruktionen efter den andra. Un Lun Dun har till exempel systerstäder med namn som Lost Angeles, Bagdidn’t samt Hong Gone, hoppsparkande soptunnor kallas givetvis Binjas, den onda Smogen kan skapa både Smombies samt Smoglodytes och i Webminster Abbey finns de fruktade Black Windowspindlarna. Som synes i fallet med Mr. Speaker har dessutom språk i talad och skriven form inte sällan en påtaglig inverkan på det som händer.

Jag funderar mycket på vilken utmaning det måste vara att översätta Un Lun Dun och upptäcker till min stora förvåning att Miéville överhuvudtaget inte tycks finnas i svensk form. I sig minst lika häpnadsväckande som denna bok.

I Un Lun Dun avslöjar China Miéville också fler strängar på sin lyra. Förutom att vara född ’72 och hunnit med en disputation i statsvetenskap, vinna tre Arthur C. Clarke Awards, två Locus Awards, en Hugo Award och tre British Fantasy Awards kan han dessutom teckna med en viss fingerfärdighet. Do we hates him, Precious?

Un Lun Dun är alltså ytterligare en ungdomsbok som kan läsas med precis lika stor behållning av de som passerat ”rätt” ålder men som fortfarande har tillräckligt med barnasinne kvar. Jag kan tänka mig att boken skulle kunna vara särdeles väl anpassad för de som känner sig redo att nosa på utmarkerna i det engelska språket.