The Invisible Man (1933)

Det är bittert kallt och snön viner utanför husknuten men på puben Lion’s Head är stämningen hög. Man skämtar och kastar dart om vartannat. Men plötsligt står en främling i dörröppningen, det långa rocken och hatten kan förstås förklaras av det bistra vintervädret men att huvudet också är helt insvept i bandage väcker bybornas nyfikenhet. Är han en vildsint bankrånare på rymmen?

Pubvärdinnan Mrs. Hall är inte heller särskilt imponerad av sin nya gäst, i bästa fall ger han korthuggna svar på hennes pladder, i värsta fall är han rent av ohövlig. Efter ett par veckor har hon definitivt börjat få nog och när hon får en dörr i ansikten när hon försöker servera lunchen är måttet rågat. Nu ska han ut!

Men när Mr. Hall kommer för att vräka sin otrevlige gäst får han sitt livs chock – under bandagen finns ingen man, inget ansikte, ingenting! När hon får se sin man bli handgripligen kastad utför värdshustrappan av den huvudlöse kallar Mrs. Hall på ordningsmakten. Men inte ens den stadige konstapel Jaffers kan få ordning på mannen, istället fortsätter gästen att kasta av sig plagg efter plagg så att han snart står framför dem i all sin osynliga orimlighet.

Samtidigt är Flora Cranley mycket orolig för Jack Griffin, hennes fästman och tillika hennes fars assistent. Han har varit försvunnen i över en månad nu och innan han försvann hade han börjat bete sig underligt. Faderns andre assistent, den slemmige Arthur Kemp, ser sin chans att stöta på den vackra Flora men hon är sin Jack trogen. Tillsammans upptäcker Dr. Cranley och Kemp att Griffin pysslade med oheliga experiment som med största sannolikhet gjort honom ”raving mad”.

Av alla de klassiska skräckfilmer som Universal Pictures spottade ur sig under 30- och 40-talen är The Invisible Man en av de bättre. Till skillnad från Dracula och Frankenstein håller den sig också förhållandevis nära Wells original, även om man har lagt in tydligare religiösa övertoner (Griffin ”meddled with things man should leave alone”).

Min gissning är att dess kvalitet härstammar från tre, möjligen fyra källor. För det första är Claude Rains (i sin första talroll) med sin otroliga röst helt briljant som den osynlige Griffin. Han ger en nerv åt karaktären som inte kan ha varit helt lätt att uppnå med tanke på att han är…tja, osynlig (ett smart drag är att vi faktiskt aldrig får se en bild på Griffin under hela filmens gång).

Scenerna när han utan problem arbetar sig upp till ett hysteriskt vansinne som oftast slutar med att den osynlige mannen skrattar som den galning han är, är hypnotiskt bra. Vem annars skulle kunna kläcka ur sig repliker som ”We’ll start with a reign of terror” och få dem att låta helt trovärdiga (galet trovärdiga i och för sig, men i alla fall).

Övriga karaktärer blir mer eller mindre bihang till Griffin, där priset tas av den fege Kemp, spelad av William Harrigan. Hans slutgiltiga öde blir också gruvligt därefter och det finns alltså inga större likheter med bokens ståndaktige hjälte. Det finns en hel del comic relief som, när den inte tillhandahålls av en gallskrikande Una O’Connor, fungerar riktigt bra. Scenen där ett par ensamma byxor bekymmerslöst skuttar vägen fram samtidigt som Rains sjunger ”Here we go gathering nuts in May” är både rolig och skrämmande på en och samma gång.

Och den som är ansvarig för dessa scener antar jag är den oförliknelige regissören James Whale, i starkt samarbete med ett riktigt bra manus. The Invisible Man har ett fantastiskt tempo och en klippning som gör att det hela känns otroligt actionladdat även om mycket av ”handlingen” egentligen går ut på att man ser folk som skyddar sig mot eller jagar efter den osynlige mannen. Till detta hör att Whale klarar av allt detta på föredömliga 70 minutrar.

Sedan kan man ju inte i en sådan här film bortse från effekterna som så här nästan 80 år senare fortfarande håller en närmast osannolik kvalitet och uppnåddes via vajrar samt Claude Rains i en heltäckande svart sammetsdräkt mot en svart bakgrund.

Det kanske är synd att Wells original har hamnat lite i skymundan, men särskilt konstigt är det inte. För av tankeexperimentet har det blivit en film som är rysligt underhållande.

20 reaktioner till “The Invisible Man (1933)”

  1. Den här är fruktansvärt bra. Speciellt med tanke på när den är gjord. Effektmässigt blir jag fortfarande förvånad hur bra den funkar och Claude Rains gör extremt mycket med sin röst.

    Mina favoritscen förutom den dansande byxan är när han spårar ur tåget och skapar allmänt kaos.

    Kul att den får lite välförtjänt uppmärksamhet!

  2. @Joel: Man undrar om det är enkelheten i effekterna som gör att de håller så pass bra ännu? Min favoritscen förutom byxorna är nog Kemps öde, riktigt spännande!

  3. Fast de gjorde ju inte speciellt enkelt för sig. Åtminstone inte avklädningsscenen i början. Den känns ju som en extremt tidig variant av bluescreen trots att det är svartvitt! Riktigt bra show off scen a la 1933.

    Resten av filmen är ju enklare löst via vajrar eller att folk reagerar mot en osynlig man.

  4. Oj då, hoppsan, det var ett högt betyg! Från mig fick den godkänt, kanske lite mer. Jag tyckte den påminde ganska mycket i handlingen om Frankenstein. Jag håller med om att den är snäppet bättre Frankenstein.

    Jag tyckte effekterna var välgjorda för att vara från den tiden. Jag satt nästan och undrade hur de hade gjort.

  5. Jojje: Det finns en väldigt bra dokumentär på vissa DVD utgåvor som visar en del hur de gjorde effekterna. Jag har inte sett om den sen jag själv började jobba med film men jag minns att förklaringen på inledningsscenen var samma grundprincip som blue screen fast med andra preferenser.

  6. @Jojjenito: Jag tror en skillnad för min del var att det fanns klart färre logiska luckor i Invisible Man. Intressant, på vilket sätt tycker du att det påminde om Frankenstein? Jakten på Monstret upplever jag ju bara vara en liten del av Frankenstein och den Osynlige är ju en blandning mellan Victor och hans Monster.

  7. @Joel och Jojjenito: Jag har den där ”billighetsboxen” från Universal med de flesta klassikerna och på dem finns dokumentärerna. De flesta av dem är väldigt matiga och välgjorda.

  8. Sofia, när det gäller likheterna mellan TIM och Frankenstein så ber jag att få återkomma på min blogg när jag kör ett litet James Whale-tema! 🙂

  9. @filmitch: Boxen som jag har släpptes i samband med premiären på Van Helsing och innehåller de viktigaste av Universals klassiska skräckfilmer. Den var inte särskilt dyr med tanke på vad man fick och jag såg att den såldes för ett par år sedan för ynka hundralappen. Nu tycks den emellertid ha utgått och ska du ha tag på just den här ser det ut som att det är play.com som gäller. 😦

  10. The Invisible Man blev även jag lite smått imponerad av och tycker definitivt det är en av de bättre, om inte den bästa, av de gamla klassiska skräckfilmerna från 30- och 40-talet. Nu är det kanske inte så mycket skräck, men trots allt i genren.

    Just tempot, effekterna, stämningen och Claude Rains, allt håller klass. Och gillar även ”jakten” mot slutet som är tät och välgjord. Sen att filmen är kort gör absolut ingenting, perfekt längd helt enkelt, man behöver inte krångla till det.

  11. @Movies-Noir: Jag undrar om inte tempot har en stor betydelse för hur man upplever filmen, den är inte ojämn på samma sätt som en hel del andra filmer från den här perioden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: