The Invisible Man (1933)

Det är bittert kallt och snön viner utanför husknuten men på puben Lion’s Head är stämningen hög. Man skämtar och kastar dart om vartannat. Men plötsligt står en främling i dörröppningen, det långa rocken och hatten kan förstås förklaras av det bistra vintervädret men att huvudet också är helt insvept i bandage väcker bybornas nyfikenhet. Är han en vildsint bankrånare på rymmen?

Pubvärdinnan Mrs. Hall är inte heller särskilt imponerad av sin nya gäst, i bästa fall ger han korthuggna svar på hennes pladder, i värsta fall är han rent av ohövlig. Efter ett par veckor har hon definitivt börjat få nog och när hon får en dörr i ansikten när hon försöker servera lunchen är måttet rågat. Nu ska han ut!

Men när Mr. Hall kommer för att vräka sin otrevlige gäst får han sitt livs chock – under bandagen finns ingen man, inget ansikte, ingenting! När hon får se sin man bli handgripligen kastad utför värdshustrappan av den huvudlöse kallar Mrs. Hall på ordningsmakten. Men inte ens den stadige konstapel Jaffers kan få ordning på mannen, istället fortsätter gästen att kasta av sig plagg efter plagg så att han snart står framför dem i all sin osynliga orimlighet.

Samtidigt är Flora Cranley mycket orolig för Jack Griffin, hennes fästman och tillika hennes fars assistent. Han har varit försvunnen i över en månad nu och innan han försvann hade han börjat bete sig underligt. Faderns andre assistent, den slemmige Arthur Kemp, ser sin chans att stöta på den vackra Flora men hon är sin Jack trogen. Tillsammans upptäcker Dr. Cranley och Kemp att Griffin pysslade med oheliga experiment som med största sannolikhet gjort honom ”raving mad”.

Av alla de klassiska skräckfilmer som Universal Pictures spottade ur sig under 30- och 40-talen är The Invisible Man en av de bättre. Till skillnad från Dracula och Frankenstein håller den sig också förhållandevis nära Wells original, även om man har lagt in tydligare religiösa övertoner (Griffin ”meddled with things man should leave alone”).

Min gissning är att dess kvalitet härstammar från tre, möjligen fyra källor. För det första är Claude Rains (i sin första talroll) med sin otroliga röst helt briljant som den osynlige Griffin. Han ger en nerv åt karaktären som inte kan ha varit helt lätt att uppnå med tanke på att han är…tja, osynlig (ett smart drag är att vi faktiskt aldrig får se en bild på Griffin under hela filmens gång).

Scenerna när han utan problem arbetar sig upp till ett hysteriskt vansinne som oftast slutar med att den osynlige mannen skrattar som den galning han är, är hypnotiskt bra. Vem annars skulle kunna kläcka ur sig repliker som ”We’ll start with a reign of terror” och få dem att låta helt trovärdiga (galet trovärdiga i och för sig, men i alla fall).

Övriga karaktärer blir mer eller mindre bihang till Griffin, där priset tas av den fege Kemp, spelad av William Harrigan. Hans slutgiltiga öde blir också gruvligt därefter och det finns alltså inga större likheter med bokens ståndaktige hjälte. Det finns en hel del comic relief som, när den inte tillhandahålls av en gallskrikande Una O’Connor, fungerar riktigt bra. Scenen där ett par ensamma byxor bekymmerslöst skuttar vägen fram samtidigt som Rains sjunger ”Here we go gathering nuts in May” är både rolig och skrämmande på en och samma gång.

Och den som är ansvarig för dessa scener antar jag är den oförliknelige regissören James Whale, i starkt samarbete med ett riktigt bra manus. The Invisible Man har ett fantastiskt tempo och en klippning som gör att det hela känns otroligt actionladdat även om mycket av ”handlingen” egentligen går ut på att man ser folk som skyddar sig mot eller jagar efter den osynlige mannen. Till detta hör att Whale klarar av allt detta på föredömliga 70 minutrar.

Sedan kan man ju inte i en sådan här film bortse från effekterna som så här nästan 80 år senare fortfarande håller en närmast osannolik kvalitet och uppnåddes via vajrar samt Claude Rains i en heltäckande svart sammetsdräkt mot en svart bakgrund.

Det kanske är synd att Wells original har hamnat lite i skymundan, men särskilt konstigt är det inte. För av tankeexperimentet har det blivit en film som är rysligt underhållande.