The Invisible Man (1897)

Den lilla Sussexbyn Iping är i uppror. Till en början var väl framförallt värdshusinnehaverskan Mrs. Hall nöjd med att få en gäst mitt i vintern. En gäst som dessutom hade med sig ett halvt laboratorium, vilket antyder att han tänkte stanna för en längre period. Efter ett par månader är Mrs. Hall emellertid hjärtligt trött på gästens underliga vanor, hans totala brist på hänsyn vad gäller hennes mattor och möbler i samband med hans experiment, hans humör (mycket skiftande, men oftast bryskt och ohövligt) men kanske mest av allt på det faktum att han inte betalar för sig. Sedan må han vara hur olyckligt skadad som helst (något måste ju alla bandagen i ansiktet vara bra för?).

Även de övriga byinvånarna har börjat undra över den hemlighetsfulle gästen. Mystiska inbrott har börjat äga rum, men trots att husägare har vaknat mitt i natten av ljud syns aldrig ett spår av någon inbrottstjuv. Eller jo, spåren finns där, oftast i form av försvunna pengar, men någon tjuv lyckas man aldrig lägga vantarna på. Och så var det ju det där med att gästen nupit Dr. Cuss i näsan trots att ingen hand syntes.

Till slut har Mrs. Hall fått nog och kallar på konstapel Jaffers, både för att få hjälp med att få gästen att betala sin räkning och samtidigt se till att han kommer därifrån. Men tumult uppstår när mannen inför en gapande skara börjar ta av sig sina tjocka kläder (ovanligt tjocka och heltäckande när det nu börjat bli lite varmare…) och till slut står framför dem naken som den dag han föddes. Det är bara det att de inte kan se honom.

Min upplevelse är att 30-talsfilmen helt klart har överskuggat Wells original och det är synd, för detta är en riktigt trevlig liten bok (och historia). Narrativt är den upplagd så att vi länge är lika ovetande som Ipinginvånarna om vad som egentligen står på med den mystiske gästen. En gäst som dessutom länge får förbli namnlös. Framställningen är i ett tredjepersonsperspektiv och tangerar nästan dokumentromanen i det att vi får input från flera olika källor för att kunna pussla ihop den osynlige mannens rörelser genom ett sommaridylliskt Sydengland.

Förutom stänk här och var av klassisk brittisk ironi är det inte språket, utan karaktärerna som skiner i The Invisible Man. Först och främst den Osynlige själv, naturligtvis. En briljant vetenskapsman som inledningsvis mest verkar lida av lite genomsnittlig genihybris, vilken yttrar sig i en magnifik oförmåga att se alla medmänniskor som något annat än hjälp eller hinder på vägen mot Den Stora Upptäckten. Allt eftersom slår hybrisen dock över i vad som snarare framstår som ett Gudskomplex när han proklamerar starten på en skräckregim, ledd av honom själv.

Den Osynliges antagonist är den nästan lika briljante Dr. Kemp som med beundransvärd fattning inte bara tar emot den fantastiska historien om osynligheten, utan också snabbt lyckas utarbeta en snillrik plan för att fånga skurken. Brittiskt no-nonsense och sportsmannaanda ut i fingerspetsarna, vilket bland yttrar sig i hans tveksamhet att använda ett så osportsligt medel som krossat glas för att stoppa den barfotade galningen. Även de olika byinvånarna, med Mr. och Mrs. Hall i spetsen framstår som levande och trovärdigt. Och givetvis väldigt brittiska, även de.

Särskilt otäck eller ryslig är inte själva boken, snarare ett intressant tankeexperiment av Wells där hans protagonist ganska snart inser att osynlighet inte alls utgör den fantastiska fördel som hade drömt om. Hans initiala önskan att spela sina medmänniskor spratt genom att sno deras hattar och sätta krokben för dem slår snart över i en betydligt mörkare insikt: Det enda en osynlig man egentligen kan göra bättre än vanliga män är att mörda. Och det är här rysligheten uppstår, i själva tankefiguren kring en osynlig man som skulle kunna stå bredvid dig i detta nu och det enda tecknet på närvaron är hans andedräkt som träffar dig i nacken…

I likhet med War of the Worlds är det riktigt hemska i framställningen istället den utsatthet som enskilda människor får uppleva inför den besinningslösa mobben. Samtidigt som Dr. Kemp ifrågasätter det hederliga i att en osynlig man slår ned någon bakifrån i dennes eget hus och sedan rånar honom, kan han också känna ett visst medlidande med den jagade.

Trots detta tycker jag inte att The Invisible Man når upp till War of the Worlds på ett rent visceralt plan, den är helt enkelt lite lättsammare på grund av sitt smalare perspektiv (en man mot en by istället för en värld mot en annan). Men icke förty är boken och dess karaktärer en trevlig bekantskap som förtjänar att nämnas med samma vördnad som James Whales film.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person. Perfekt att lyssna på under höstruskpromenader.