George du Maurier: Trilby (1895)

Varken författaren George du Maurier eller hans hjältinna Trilby torde vara namn som blir omedelbart igenkända i dagens samhälle (huvudbeklädnanden Trilby är givetvis en helt annan sak…). Men säger man däremot ”Svengali” är det sannolikt fler som lystrar och det är alltså i denna bok där den slemme hypnotisören uppträder för första gången.

Anledningen till att Trilby kommer som en pendeng till Leroux roman om operaspöket är att författaren uppenbarligen blev fångad av historien kring en manipulerad sångfågel, et voilá – Le Fantôme de l’Opéra.

I sekelskiftets Paris lever Taffy, the Laird och Little Billy ett förhållandevis bekymmerslöst och bohemiskt konstnärsliv. De träffar Trilby O’Ferrall, en flicka vilken känner konstnärsstaden som sin egen ficka och nu och då sitter modell ”in the altogether”. Alla tre blir de mer eller mindre kära i henne, men Little Billy allra mest.

Ingen av dem blir emellertid lika fixerad vid den sköna som Svengali, den judiske musikern som ibland brukar besöka trion för att se om han kan låna pengar av dem. Är Trilby på plats sitter han och praktiskt taget dräglar över henne, samtidigt som han försöker få henne på fall genom att i gruvlig detalj beskriva hur han föreställer sig hennes kropp i Paris bårhus eller skelett instoppat i en låda på École de Médecine.

Några år efter det att britterna lämnat sitt Paris, Little Billy sjuk av kärlek sedan Trilby vägrat gifta sig med honom, börjar det ryktas om en fantastisk sångerska. När vännerna till slut får en möjlighet att se en föreställning med ”La Svengali” kan de inte tro sina ögon – i Paris kunde ju Trilby inte träffa en ton rätt om det så gällde livet!

Eftersom Svengali under Paristiden hypnotiserat Trilby krävs det knappast något geni för att räkna ut vad som hänt och ett av problemen med romanen är att du Maurier inte spiller tillräckligt med krut på just den här delen av historien. Det tycks snarare som om hans främsta syfte egentligen var att få sina läsare att önska att de istället levde i en sliten vindskupa i Paris.

Däremot lyckas han måla ett levande, ruggigt och fenomenalt antisemitiskt porträtt av just Svengali och det är inte särskilt konstigt att det också är denna karaktär som överlevt både boken och sitt offer Trilby vad gäller kändisskap.

Kopplingen mellan Trilby och Le Fantôme de l’Opéra känns kanske inte så jättestark och jag tycker att om det är så att Leroux har inspirerats av George du Maurier, har han gjort ett bra jobb med att springa iväg med historien i en egen riktning. Trilby var trevlig som referens eller om man är obotlig Parisofil, men någon fullträff vad knappast romanen. Inte heller innehåller den egentligen ett uns av skräckvibbar.

Librivoxkvalitet: Inläst av olika personer och då det förekommer en hel del både franska och tyska i texten varierar kvaliteten inte minst uttalsmässigt rätt markant. Fast lite charmigt var det förstås med uppläsaren som börjar fnissa över sitt skandalöst dåliga franska uttal.

Svengali (1931)

Som titeln antyder har manuset till filmen Svengali plockat det gottaste ur Alladinasken som är George du Mauriers Trilby (romrussin och körsbär i likör, förstås). Det fokuserar på relationen mellan den manipulative hypnotisören och hans offer medan de betydligt tristare britterna som lever konstnärsliv i Paris får nöja sig med att sitta i baksätet. Även slutet har fått sig en push i helt rätt riktning.

John Barrymores porträttering av Svengali är givetvis fortfarande remarkabelt antisemitisk men om man kan bortse från det är det också en remarkabelt bra porträttering. Framförallt hans mimik och röst är lättsam, naturlig och mycket uttrycksfull. Till det kommer en riktigt bra effekt som får hans ögon att se ut som hårda och blanka enkronor i skallen på honom och som skapar en oväntat skön stämning.

Och det är en stämning som förstärks av filmens design som påminner inte så lite om tysk expressionism á la Dr. Caligari om än inte lika extrem. Men det är enorma knarrande golvytor och vita väggar i de parisiska vindskuporna tillsammans med lite krokigt och snett hustaksgytter.  Jag blev också väldigt förtjust i scenen där Svengali iförd svart från topp till tå kommer med en Trilby vid armen som är en dröm i vit päls. Knappast subtilt, men effektivt. Och snyggt.

Svengali blev en väldigt trevlig överraskning för min del – filmen är förstås lite teatralisk på sina ställen och Marian Marsh som Trilby fick kanske rollen mer på docksött utseende än skådespelartalang. Men det vägs med råge upp av John Barrymores rollprestation och en tajt historia.

Edit 111010:

Slarv! Glömde att skriva att Svengali finns inom Public Domain, och därmed att ladda ned från archive.org.