Visst har vi väl alla lite till mans ibland känt att livet skulle vara så mycket enklare om man inte var inpräntad med samhälleliga och individuella moraliska förpliktelser? Om man kunde vara mer en sådan där typ som är lite skrupulös och kan skita i vad andra anser om en.

Det gör i alla fall läkaren Harry Jekyll. Men han drömmer inte om fjuttigheter som att kunna med att ringa sig sjuk till jobbet för att få en ledig slappardag. Nej, Dr. Jekyll har från tidig ålder krävt en hög social svansföring av sig själv, vilket har inneburit att han känt sig tvungen att dölja de drag som inte når upp till dessa högt ställda förväntningar, hur oskyldiga de än må vara. Kraftansträngningen att dela upp sin personlighet leder till att han i vuxen ålder är både ängel och djävul och längtar efter att kunna vara det ena eller det andra. Det är blandningen som tröttar ut och stressar.

Om han lyckas? Vad tror du? Om den i teorin briljanta idén i slutänden visar sig bita den gode doktorn i svansen? Vad tror du?

Det här är ytterligare en av de där klassiska skräckhistorierna som tillsammans med Frankenstein och Fantomen… sysselsätter sig med Monstret. Men till skillnad från de andra två historierna finns det här inte ett uns av medlidande för elakingen. Möjligen beroende på att Edward Hyde är ren och skär ondska. Medlidandet sparade istället författaren Robert Louis Stevenson för Jekyll eftersom han är en människa som innehåller både gott och ont och vars kropp bokstavligt talat blir ett slagfält mellan dessa två olika sidor.

I likhet med Wells osynlige man har Stevenson tagit itu med ett tankexperiment, som i ännu högre grad egentligen är en allegori. Jekyll vill göra det enkelt för sig, han vill vara ond utan att behöva besväras av samvetskval och han vill vara god utan att behöva frestas av roligare saker. Men livet är inte menat att vara enkelt och Jekyll framställs mer eller mindre övertydligt som en missbrukare, han hävdar exempelvis att han kan göra sig av med Hyde ”när han vill”. Och det vet vi ju hur det brukar gå med sådana bedyranden.

Strange Case… är en kortroman och föredömligt effektiv i sitt berättande. Stevenson skapar en hel del stämning med snabba beskrivningar av sjaskiga portgångar på tveksamma Londonadresser, men utan att det känns långdraget eller överdrivet. Återklangen av historiens dualismtema i beskrivningen av hur skymningen samtidigt skapar becksvart mörker och senvarmt solsken är otroligt välplacerad och skymtar förbi så snabbt att man precis hinner registrera den. Registrera den och inse att efter skymningen kommer bara mörker, och inget ljus.

I likhet med så många andra böcker från den här perioden finns det inslag av dokumentroman i Strange Case… vilket ger möjlighet till en större perspektivvariation. Jag gillar också att Stevenson egentligen till allra sista stund håller på hemligheten och faktiskt riktigt klurigt nästan får en att tro att Edward Hyde bara är en osedvanligt ondsint typ som sannolikt utpressar och eventuellt också planerar att mörda Harry Jekyll.

Dessutom är kortromanen charmigt underhållande i sin fysiognomiska övertygelse om att en mans karaktär otvetydigt måste avspeglas i hans yttre och beteende. Harry Jekyll får egentligen bara ett kort omdöme, han är en ”tall, fine build of a man”. Däremot får flera personer intyga hur man inför Hydes uppenbarelse känner ren avsmak, trots att man egentligen riktigt kan sätta fingret på vad som är fel på karln. Han ger ett intryck av deformitet utan att vara synbarligen deformerad, hans leende fyller folk med vämjelse, hela hans uppenbarelse avger en air av förfall. Han beskrivs som ”troglodytisk”, jämförs med råttor och får överraskad väsa likt ett djur istället för att prata som en människa. I detta tog ju Oscar Wilde tanken ett steg längre i sin The Picture of Dorian Grey, där ondskans fördärv istället överförs till det livlösa porträttet.

Av de olika monsterbeskrivningarna som jag hittills stiftat bekantskap med måste jag säga att Stevenson är den som lyckas bäst. Bara uppstarten i Strange Case… är makaber, plötslig och effektivt rysansvärd när författaren lägger grunden för Hydes djävulskhet i och med hans ovilja att ens ta en omväg för ett litet barn. Så mycket enklare att bara trampa rakt över ungen.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person. Det finns ingen anledning att inte lägga blott tre timmar av lyssnande på den här utmärkta kortromanen!