Vicomte Raoul de Chagny lider alla helvetets kval. Här har han kärat ned sig i Parisoperans nya stjärnskott Christine Daaé och så hör han hur den lilla operahoppan pratar med en annan man i sin loge! När han konfronterar henne vill hon få honom att tro att den är en ande, en musikens ängel, som hon i sann Faust-anda lovat sig till i utbyte mot att han lär henne sjunga som en gudinna.

Samtidigt har Operans nya direktörer lite problem med att få koll sin nya verksamhet. Det börjar tyckas som om de inte alls är direktörer, den positionen hör istället till en mystisk varelse som kallar sig själv för Operaspöket. Han kräver en hel loge för sig själv, en månadspeng på 20.000 francs och dikterar, via brev skrivna med rött bläck och undertecknade O.S., vilka lyckliga flickor som ska få chans att visa upp vad de kan på scenen. Ingen har naturligtvis egentligen sett detta spöke på nära håll men föga förvånande är en hel del rykten i svang.

Gaston Leroux roman har ständigt fått finna sig i att bli överskuggad av sina adaptioner och de olika tolkningarna av Erik, Operaspöket. Först var Lon Chaney Sr. 1925 och sedan Claude Rains 1943. Hammer gav äran till Herbert Lom 1962 men för alla som inte befann sig i en grotta på Etna under mitten av 80-talet är det sannolikt Andrew Lloyd Webbers enormt populära musikal som hamnar längst fram i minnet (tack, Andrew, för ett årtionde av Sarah Brightman…)

Boken har till och med vid ett flertal tillfällen varit restnoterad och det är egentligen inte så konstigt. För medan Erik delar i princip alla Monstrets klassiska karaktärsdrag – fysiskt deformerad och därför skydd av omvärlden och därför snar till vrede och våldsamheter men också därför värd medlidande – med exempelvis Victor Frankensteins Varelse eller ringaren Quasimodo är han jämfört med dessa två rätt endimensionell.

Leroux har gjort sitt bästa för att pumpa upp historien kring det ondskefulla geniet med lite hederlig gammal exotismrädsla genom att låta Erik ha en kort sejour i fjärran land där han underhöll en uttråkad Sultana med elaborerade tortyrkamrar. Men tyvärr hjälper det inte – Erik blir inte så mycket mer än en skugga, ett spöke som dessutom inte är särskilt skräckinjagande trots hans uppenbarelse av ett ”levande lik”.

Där Quasimodo ingår i en märklig symbios med Notre Dame, Monster och byggnad förstärker varandra, får Erik finna sig i att konstant bli överskuggad av Leroux betydligt mer livfulla beskrivningar av Parisoperan. Här finns både himmel och helvete – Raoul och Christine får korta glimtar av paradisisk skönhet på byggnadens tak med utsikt över hela Paris medan Erik har skapat sitt fuktiga och ödesdigra imperium i dess källare, kloaker och katakomber vilka härbärgerade fasor redan under den franska revolutionens Pariskommun.

Inte heller de två andra sidorna i bokens olycksaliga kärlekstriangel får man någon särskild relation till. Raoul är djärv och manlig och vill till varje pris skydda sin väna Christine från Eriks utmärglade labbar. Sedan är det liksom inte så mycket mer. På samma sätt är Christine fångad mellan sina pliktkänslor mot och rädsla för Erik samt sin kärlek till Raoul. Hon får i och för sig lite mer av en matig bakgrund för att kunna förklara varför hon blir duperad av Erik till att börja med – hennes kära pappa lovade henne att han skulle skicka henne en musikens ängel från himlen. Det som är lite kul i sammanhanget är dock att Leroux låter Christine och hennes pappa förtjäna sitt levebröd under en lång period i…Sverige av alla ställen.

Introduktionen av ”Persern” länder förvisso det hela en mystisk air som känns rätt klassisk i den här typen av äventyrsromaner men hans karaktär blir också alldeles för mycket av en deus ex machina, Leroux hade inte haft en chans att genomföra sin fantastiska historia utan denna allvetande kraft.

Inte helt oväntat försöker Leroux också köra BOATS-tricket genom att i en inledning hävda att han endast återgett en sann historia utifrån uppteckningar från de personer som var med när det begav sig men den lätta går vi inte på. På det hela taget är Le Fantôme de l’Opéra en charmig äventyrsberättelse med högljudda utrop, handvridande, odödlig kärlek, lönndörrar högt och lågt samt djävulska fällor, men helt utan det narrativa djup eller språkliga njutbarhet som vi får oss till livs från Mary Shelley och Victor Hugo.

Librivoxkvalitet: Riktigt bra, om än ibland lite dramatiskt, inläst av en och samma person. Inläsningen är gjord av den första engelska översättningen från 1911 av Alexander Teixeira de Mattos, vilken dock inte är en komplett version av det franska originalet.

Bonusfeature:
The Phantom of the Opera (2004)

Andrew Lloyd Webbers musicalversion av Fantomen blev som sagt ohyggligt populär men det dröjde nästan tjugo år innan den filmatiserades. I taktpinnen höll herr Joel Schumacher, vilket innebär att resultatet är magnifikt överdådigt och extravagant. Jag känner tjockleken på sammetsdraperierna, lukten av gasljusen och bländas av kristallerna i den stora kronan.

Jag har inte sett Webbers musical på scen och var inte så där vansinnigt intresserad av Sarah Brightman när det begav sig. Därför är detta första gången jag lyssnar igenom hela härligheten och musiken håller onekligen en mycket hög klass med flera oerhört trevliga nummer.

De framförs fullt kompetent av ensembeln med toksöta Emmy Rossum och Gerard Butler i spetsen. Fast tusan vet om Butler sjunger tillräckligt bra för att förtjäna titeln ”Angel of Music”. Och eftersom jag är väldigt förtjust i Minnie Driver var det roligt att se henne släppa loss som den överdrivna divan La Carlotta.

Men hur kompetent och storslagen själva produktionen ändå är, blir det cineastiska resultatet märkligt platt. Jag sitter mest och blir nyfiken på hur scenlösningarna kan ha sett ut när man bara har en fast plattform att utgå ifrån. Möjligen beror det hela på att man gått ifrån originalhistorien ganska radikalt och Fantomen knappast representerar någon bottenlös ondska utan mest är melankolisk och tragisk och, ärligt talat, lite tråkig.

Men för all del, till viss del vägs det upp av kristallkronescenen som faktiskt är riktigt maffig.

Annonser