Godzilla (2014)

Sci-fi-nestorn Arthur C. Clarke har skrivit en novell som heter ”The Nine Billion Names of God” och jag kan inte låta bli att fundera på om Godzilla står med på den listan. Det klassiska vidundret utnämns nämligen den här gången, ”for all intents and purposes”, till gud.

Huruvida den tvåbenta ödlan besitter gudalika krafter som omnipotens eller allvetande kan man ju diskutera. I nuläget är kanske mängden tillbedjare inte så imponerande. Klart är i alla fall att den är jäkligt stor och betydligt mer lik den japanska ursprungs-Godzilla jämfört med Roland Emmerichs mer snabbfotade kritter anno 1998.

Jag tillhör dem som faktiskt inte alls tyckte särskilt illa om Emmerichs Godzilla (vi verkar inte vara så många). Det var en underhållande monsterrulle som förvisso inte var fri från skönhetsfläckar. Men det är inte utan att denna senaste Godzilla också har sina skavanker här och var.

I grunden är den nya historien förhållandevis simpelt berättad, må det sedan bero på manus (inte osannolikt, många kockar verkar ha hjälpts åt att knåda den här bullen) eller brittiske Gareth Edwards regi. Ibland funkar det, jag blev exempelvis väldigt förtjust i förtexternas konspirationsatmosfär och den inledande spänningsscenen från det kollapsande kärnkraftverket, men ibland blir det faktiskt bara banalt.

David Strathairns amiral Stenz introduceras genom att han oändligt länge pratar med ryggen åt kameran, för att sedan göra en paus…och så vända sig om så att vi ska bli lite överraskade av det välbekanta ansiktet. På samma sätt pausas introduktionen av namnet ”Gojira”. Kraschade flygplan singlar ned i havet till tonerna av sakral körmusik.

När vår hjälte Ford Brody (i form av Aaron Taylor-Johnson) lämnar fru och son i San Francisco får vi alldeles för många bedyranden att han minsann kommer att vara hemma igen om max ett dygn, ”it’s not the end of the world…” Nähä, if you say so… Nästan alla farliga situationer måste prompt visas ur någon individs perspektiv, sedan må det vara en liten flicka, en jycke eller någon av våra namngivna karaktärer. Särskilt Brodys PoV-perspektiv används lite för slumpartat. Nästan lika slumpartat som de halvkvädna visorna om mänsklighetens obetydlighet inför Naturens övermakt.

Att all teknik i världen knappast kan göra karaktärerna i den här typen av film tredimensionella är inte särskilt överraskande och jag kan ta det. Det jag vänder mig emot är de billiga och enkla (och därmed irriterande övertydliga) hjärtetricks Edwards tagit till, eftersom de ändå inte gör att jag bryr mig det minsta om Ford Brody. Han finns på plats för ett enda syfte och det är att vara bombdesarmerare – fine. Han behöver ingen familj eller en liten grabb att ta hand om för att visa vilken reko kille han är. Jag skiter i det så länge han gör sitt jobb och det är i det här fallet inte att vara familjefar.

En annan sak som hade varit förhållandevis lätt att i alla fall förbättra är Godzillas rent usla genusperspektiv. Edwards försöker få det att låta som en ren slump att det blev en manlig hjälte, men även närvaron av en manlig hjälte borde inte per definition behöva innebära att de fåtaliga kvinnliga karaktärerna reduceras så till den milda grad som de görs här. Antingen är deras närvaro helt ointressant eller också hotar de världen med sin monstruösa reproduktionsförmåga. Å andra sidan var ju Edwards förra film Monsters inte heller något underverk i det avseendet.

Elizabeth Olsens fru hade exempelvis i alla fall kunnat få vara läkare (hennes exakta sjukvårdartitel var tydligen inte tillräckligt relevant) och åtminstone göra några heroiska ingripanden när skiten väl träffar fläkten? Klämma åt några artärer eller utföra en trakeotomi med en rostig pennkniv och en kulspetspenna? Och Ken Watanabes forskare Serizawa hade lika gärna kunnat vara kvinna medan Sally Hawkins assistentlika roll istället axlats av en ung kille.

Men…med det sagt måste jag naturligtvis sälla mig till hyllningskören, om än med känslan att Godzilla med relativt små medel hade kunnat bli ännu bättre. För det är klart att det var en kul film och det är klart att det var Godzillas förtjänst (fast varför måste hen låta som vartenda monster låtit på film de senaste femton åren?). Särskilt gillade jag filmens westernlika avslutning som starkt påminner om den ensamme hjälten som rider iväg mot solnedgången. Om Edwards är trivial i sitt berättande kan han i alla fall sina monster. Godzilla har en imponerande tyngd och det funkar förvånansvärt bra att återgå till ursprungs-ödlans björnlika kroppsform. Det är som att sitta framför en naturfilm med riktiga gorillor efter att ha sett Congos erbarmliga efterapningar (heh…).

Jag har den stora äran att idag samköra mina monsteråsikter med eminenta bloggkollegan Steffo på bloggen Flmr. Jag gissar att han inte var lika petig som jag — just a hunch… Se efter själv här.

Vi var dock sena på bollen eftersom det varit en veritabel rusning till denna senaste ödlefilm från bland andra:
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Tommy filmar Niklas och Emilio (pod)