alt. titel: Där kräftorna sjunger
Oftast är det den manlige outsidern som får vara småstadens syndabock när det gäller allehanda brottsliga aktiviteter som samhällets stöttepelare inte vill veta av. Fylla, stölder, våldtäkter. Ibland till och med mord. Då är det lätt att skylla på luffaren, alkisen, bydåren.
Fortsätt läsa ”Where the Crawdads Sing (2022)”När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.
Fortsätt läsa ”X2: The Bourne Supremacy & Ultimatum (2004 & 2007)”
Sci-fi-nestorn Arthur C. Clarke har skrivit en novell som heter ”The Nine Billion Names of God” och jag kan inte låta bli att fundera på om Godzilla står med på den listan. Det klassiska vidundret utnämns nämligen den här gången, ”for all intents and purposes”, till gud.
Huruvida den tvåbenta ödlan besitter gudalika krafter som omnipotens eller allvetande kan man ju diskutera. I nuläget är kanske mängden tillbedjare inte så imponerande. Klart är i alla fall att den är jäkligt stor och betydligt mer lik den japanska ursprungs-Godzilla jämfört med Roland Emmerichs mer snabbfotade kritter anno 1998.
Dags för ett litet uppehåll i livstemat.
Ibland kan skillnader vara mer förenande än likheter. När Fiffi skrev om Grisham-thrillern The Client upptäckte vi att medan hon tyckte The Firm var den sämsta Grisham-filmatiseringen ansåg jag att det var den bästa. Två själar, samma tanke. Med andra ord: omtitt på schemat. Skulle vi kunna hålla fast vid våra respektive ståndpunkter, likt två tjuriga gubbar som aldrig kan sluta träta om huruvida den där frisparken var ok eller inte när de spelade fotboll som elvaåringar? Fortsätt läsa ”The Firm (1993)”
Ett sjukhusrum. En såpa som rullar på TV:n. En kvinna som förtvivlat trycker på larmknappen medan hon med ögonen klistrade på TV:n muttrar ”He gave her my fucking close up!” Kvinnan är såpastjärnan May-Alice Culhane som efter en bilolycka nu är paralyserad från midjan och nedåt. Fast besluten att inte ha den minsta positiva attityd till sin situation gör hon sig snart omöjlig på sjukhuset — hon vägrar peptalks och när sjukgymnasten försäkrar henne om att hon inte kommer att drunkna i rehabbassängen blir svaret ”I knew there was a catch”.
”The City of Hope” är ett sådant där uttryck som politiker gillar att svänga sig med, även politiker i New Jersey. Men ett par pinnhål längre ned på samhällsstegen ser hoppet ut att vara långt borta. Nick Rinaldi säger upp sig från sitt trista jobb som pappa har fixat och försöker omedelbart fixa lite kokain för att fira. På kvällen samma dag träffar han Angela som har en sjuk son sedan ett tidigare äktenskap.
Rörliga bilder och tryckta ord 