alt. titel: Tess of the d’Urbervilles: A Pure Woman, Tess of the d’Urbervilles, Tess

TessDen uppmärksamme läsaren har kanske redan gissat att Thomas Hardy har skrivit en bok om någon som heter Tess. Närmare bestämt en bok om Tess Durbeyfield, en ung kvinna som lever med sin familj i det rurala sydvästra England. Hennes olycka börjar en vårlig pingst när en pratglad präst påpekar för hennes far att familjens efternamn Durbeyfield kommer från den anrika normandiska familjen d’Urberville.

En gång var d’Urberville-familjen en av landets mäktigaste och även om pappa Durbeyfield inte kan hävda någon större förmögenhet eller social status (ingen förmögenhet eller social status alls, faktiskt) blir han raskt uppfylld av sin egen ärvda betydelse. Man luskar reda på att det inte särskilt långt borta finns en välsituerad familj vid namn d’Urberville — de måste ju självklart vara släktingar och lika självklart inse sin plikt att bistå mindre bemedlade släktingar ekonomiskt.

Tess skickas dit och träffar därmed på den unge sprätten Alec d’Urberville som tycker att flickan är en smaklig liten munsbit. Han ser till att hon får ett jobb att ta hans om hans mammas älskade fåglar så att han kan stryka runt henne och smeksamt kalla henne “cuz”. Kort sagt på alla sätt och vis limma på henne rejält. Och när hon inte ställer upp frivilligt är utgången tyvärr ganska given.

Tess måste dra sig tillbaka till föräldrahemmet i skam eftersom det finns bevis för hennes syndafall i form av den lille gossen som döps till Sorrow av sin unga mor. Han avlider snart nog, men Tess måste då ta sig långt ifrån hemtrakterna för att undvika den obönhörliga stigmata av att ha varit en ogift mor.

Som mjölkpiga träffar hon på prästsonen Angel Clare som går i lära för att kunna bli framgångsrik farmare i någon av de många engelska kolonierna. Han dras till den ovanliga kvinnan som inte tycks lika lättsam och enkel som de andra mjölkpigorna. Hos Tess finner han ett djup och en insikt som binder dem allt starkare tillsammans. Så länge det är möjligt försöker Tess stå emot hans böner om giftemål men till slut går det inte längre. Frågan är bara om hon ska lyda sin mors råd och låta den presumtive maken vara fortsatt omedveten om hennes historia.

Jag visste att boken anses som en klassiker men inte så mycket mer och blev därför positivt överraskad av både Thomas Hardy och hans Tess. Hardy har en realistisk stil som fungerar betydligt bättre än exempelvis både Dickens eller George Eliot för min del. Det är inte oändliga metafysiska diskussioner, när Angel och Tess pratar om sina respektive liv känner jag istället att jag blir intresserad.

Visst finns en del blomsterspråk, Hardy tycks vara lika förtjust i det oförstört bondska England som Tolkien, men hans beskrivningar blir av någon anledning sällan tröttsamma. Kontrasterandet mellan den gamla världen och den nya kan knappast kallas subtilt (Tess framstår som fängslad vid den obönhörligt tuggande tröskmaskinen) men jag lyckas svälja även det i form av ett medryckande tidsdokument.

Hardys språk gör förstås att man lättare accepterar hans karaktärer, men det är främst Tess som person som jag fångas av. Hon känns naturlig och trovärdig, nästan modern trots att boken är över hundra år gammal. Dessutom är det svårt att inte beröras av författarens uppenbara sympati för sin protagonist och jag kan förstå att Tess of the d’Urbervilles höjde på en del ögonbryn när det begav sig.

Hardy hävdar nämligen med emfas att det bara är det omgivande samhället som som dömer Tess i hennes olycka. Det finns inget “onaturligt” i att vara en ensamstående mor, bara den etikett som andra människor sätter på tillståndet. Han fortsätter sedan att visa på hyckleriet i uppfattningen att en mans kärleksaffärer innan äktenskapet är något man kan räkna med medan en kvinnas förbindelse (frivillig eller ej) absolut inte kan gå för sig.

Jag blev särskilt tagen av scenen där Tess konfronterar sin våldtäktsman efter det att han sett ljuset och blivit religiös. Hennes indignerade förundran över hur Gud (och övriga mänskligheten) kan förlåta hans handlingar men inte hennes egen skam känns som sagt inte särskilt viktoriansk. Varför skulle han kunna få moralisk återupprättelse när ingen sådan förunnas henne?

Det gick till och med så långt att jag inte bara hejade på Tess utan dessutom allvarligt började hoppas på att Hardy skulle låta henne undvika sitt olyckliga öde och ge henne en fridfull ålderdom tillsammans med Angel någonstans ute i kolonierna. Men så mycket avviker förstås inte författaren från de givna ramarna — Tess är som sagt dömd från den stund hennes far fylls av dåraktigt högmod över sin fina förfäder.

Nu återstår bara att se om Hardy kan göra om tricket, på lyssnarlistan ligger såväl Far From the Maddening Crowd och Jude the Obscure.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person — lika bra som köpes!

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser