Firefly (2002)

När en bekant vars omdöme man litar på, öser lovord över en produktion på det sättet som Henke öst lovord över Joss Whedon-skapelsen Firefly kan man ju inte annat än bli lite nyfiken. What’s all the hoopla about, liksom? Den kortvariga serien följdes upp av en film, Serenity, som jag såg för ett bra tag sedan. Mina mycket vaga minnen av den gav mig inte mycket till hjälp på vägen för att försöka fatta vad Firefly skulle gå ut på.

Så fick jag då en alldeles föredömlig möjlighet att se det förmodade mästerverket (och trots att jag egentligen tidigare bestämt mig för att den här bloggen skulle vara serie-fri, gör jag i det här fallet ett undantag). På så sätt är det ju alltid trevligt att sätta sig ned med en samlad serie-produktion, att ohämmat och frossande kunna se tre-fyra avsnitt på raken. Nu fick vi också möjlighet att se avsnitten i den ordning som the Great Joss himself intended, även om det från början var lite förvirrande att jämföra ordningen på skivorna med den sändningsordning som Wikipedia uppgav.

Fireflys pilotavsnitt introducerar oss alltså till besättningen på rymdskeppet Serenity, ett tajt sammanknutet gäng som kan tänka sig att ta alla möjliga sorters fraktuppdrag. Legala som…mindre legala. Bland de legala uppdragen händer det ibland att Serenity tar sig an passagerare och från Persephones rymdhamn får man den här gången med sig Shepard Book, en religionens man, den unge läkaren Simon Tam och Dobson.

När Serenity kastat loss visar det sig dock att ett par av passagerarna känner varandra sedan tidigare. Eller i alla fall känner till varandra. Plus att innehållet i Simon Tams mjölpåse inte tycks vara av den bländvita karaktär man kanske skulle önska. Utan att avslöja för mycket avslutas upptakten med att Serenitys besättning utökats med ett par personer samt att skeppet nu är eftersökt av den mäktiga och närmast universella Alliansen.

Dessutom har ett saftigt Mysterium presenterats och resterande avsnitt växlar mellan att beskriva Serenitys öden och äventyr bland galaxer och planeter samt fokusera på detta Mysterium. Några små steg hinner i alla fall tas mot någon form av svar innan vi blir tvungna att lämna Firefly med blott fjorton avsnitt innanför bältet.

Det som gör att Firefly sticker av en smula från alla andra sci-fi-serier som finns där ute i jymden är att Whedon har mixat in försvarliga delar Vilda västern-tematik i sin rymd-opera. Lämpligtvis är det en massa nya världar som håller på att terraformeras ute i universum och av icke uttalade anledningar tar de flesta formen av pionjär-USA anno sent 1800-tal med gott om trävirke för husbyggnad och hästar för transporter. Inga hypermoderna tältmaterial eller svävande motorcyklar här inte. I ett par avsnitt får Serenitys besättning till och med utföra klassiska kofösarsysslor med klassiska kor.

Vad som också känns igen från Westerns är betydelsen av självständighet och oberoende. Kapten Malcolm Reynolds och hans högra hand Zoe har tidigare kämpat mot Alliansen i det krig som överheten i slutänden vann. Det är intressant hur stora sammanslutningar (Alliansen, kejsardömet i Star Wars) ofta framställs som allt för kontrollerande och byråkratiska. Den typ av system som det nästan faller sig naturligt att rebellera emot, snarare än att man upplever de som går på tvärsan som regelrätta brottslingar.

Så även i Firefly. Besättningen är inte alltid på rätt sida om lagen, men besitter hela tiden den där känslan av tjuvheder och obrottslig lojalitet som förvandlar dem till rätt sympatiska karaktärer i alla fall. Malcolm Reynolds tjänar hellre en oberoende dime än en laglydig Allians-dollar. Kan han däremot lura av Alliansen två dollars är det förstås en hel annan sak.

Seriens atmosfär tycker jag påminner väldigt mycket om Buffy (Buffy är Malcolm och Zoe i ett, Xander är piloten Wash och Willow är mekanikern Kaylee). En dag klämde vi inte bara en tre avsnitt Firefly, vi avrundade dessutom med en omtitt av The Avengers och The Cabin in the Woods. Ungefär där upplevde jag att jag började få en klarare uppfattning om Whedons stil.

Han är väldigt förtjust i gnabbet, både mellan omaka karaktärer av samma kön och mellan extremt maka karaktärer av olika kön men som av olika anledningar vägrar inse hur maka de egentligen är. Ibland funkar det alldeles utmärkt och länder om inte annat en lätthet till berättelsen.

Men… Ibland blir det aningens för mycket gnabb och en del av turerna kring de maka och omaka paren är så klichéartade och förväntade att de inte är särskilt roliga. Jag förstår mycket väl att det är hans signum och att han ibland leker med klyshorna, men ibland också bara kör dem rakt av, och jag lessnar helt enkelt. Whedons förkärlek till schabloner och stereotyper fungerar föga förvånande absolut bäst i The Cabin in the Woods där själva ramverket ger honom carte blanche att ösa på.

Däremot är han mycket duktig på att balansera det lättsamt humoristiska med allvarligare stråk (dessutom rena skräckilar när det handlar om de beryktade Reavers) på ett naturligt sätt, utan att vare sig det ena eller det andra känns krystat i den aktuella diskussionen. Det bygger förstås också på att karaktärerna fungerar både för sig själva och i dynamiken med de andra. De är på det hela taget ett rätt skönt gäng som man inte skulle ha något emot att cruisa runt bland galaxerna med.

Så tack Henke, för att du till slut fick mig att slita tummen ur tillräckligt länge för att kunna sitta ned i soffan och ta del av Firefly.