Firefly (2002)

FireflyNär en bekant vars omdöme man litar på, öser lovord över en produktion på det sättet som Henke öst lovord över Joss Whedon-skapelsen Firefly kan man ju inte annat än bli lite nyfiken. What’s all the hoopla about, liksom? Den kortvariga serien följdes upp av en film, Serenity, som jag såg för ett bra tag sedan. Mina mycket vaga minnen av den gav mig inte mycket till hjälp på vägen för att försöka fatta vad Firefly skulle gå ut på.

Så fick jag då en alldeles föredömlig möjlighet att se det förmodade mästerverket (och trots att jag egentligen tidigare bestämt mig för att den här bloggen skulle vara serie-fri, gör jag i det här fallet ett undantag). På så sätt är det ju alltid trevligt att sätta sig ned med en samlad serie-produktion, att ohämmat och frossande kunna se tre-fyra avsnitt på raken. Nu fick vi också möjlighet att se avsnitten i den ordning som the Great Joss himself intended, även om det från början var lite förvirrande att jämföra ordningen på skivorna med den sändningsordning som Wikipedia uppgav.

Fireflys pilotavsnitt introducerar oss alltså till besättningen på rymdskeppet Serenity, ett tajt sammanknutet gäng som kan tänka sig att ta alla möjliga sorters fraktuppdrag. Legala som…mindre legala. Bland de legala uppdragen händer det ibland att Serenity tar sig an passagerare och från Persephones rymdhamn får man den här gången med sig Shepard Book, en religionens man, den unge läkaren Simon Tam och Dobson.

När Serenity kastat loss visar det sig dock att ett par av passagerarna känner varandra sedan tidigare. Eller i alla fall känner till varandra. Plus att innehållet i Simon Tams mjölpåse inte tycks vara av den bländvita karaktär man kanske skulle önska. Utan att avslöja för mycket avslutas upptakten med att Serenitys besättning utökats med ett par personer samt att skeppet nu är eftersökt av den mäktiga och närmast universella Alliansen.

Dessutom har ett saftigt Mysterium presenterats och resterande avsnitt växlar mellan att beskriva Serenitys öden och äventyr bland galaxer och planeter samt fokusera på detta Mysterium. Några små steg hinner i alla fall tas mot någon form av svar innan vi blir tvungna att lämna Firefly med blott fjorton avsnitt innanför bältet.

Det som gör att Firefly sticker av en smula från alla andra sci-fi-serier som finns där ute i jymden är att Whedon har mixat in försvarliga delar Vilda västern-tematik i sin rymd-opera. Lämpligtvis är det en massa nya världar som håller på att terraformeras ute i universum och av icke uttalade anledningar tar de flesta formen av pionjär-USA anno sent 1800-tal med gott om trävirke för husbyggnad och hästar för transporter. Inga hypermoderna tältmaterial eller svävande motorcyklar här inte. I ett par avsnitt får Serenitys besättning till och med utföra klassiska kofösarsysslor med klassiska kor.

Vad som också känns igen från Westerns är betydelsen av självständighet och oberoende. Kapten Malcolm Reynolds och hans högra hand Zoe har tidigare kämpat mot Alliansen i det krig som överheten i slutänden vann. Det är intressant hur stora sammanslutningar (Alliansen, kejsardömet i Star Wars) ofta framställs som allt för kontrollerande och byråkratiska. Den typ av system som det nästan faller sig naturligt att rebellera emot, snarare än att man upplever de som går på tvärsan som regelrätta brottslingar.

Så även i Firefly. Besättningen är inte alltid på rätt sida om lagen, men besitter hela tiden den där känslan av tjuvheder och obrottslig lojalitet som förvandlar dem till rätt sympatiska karaktärer i alla fall. Malcolm Reynolds tjänar hellre en oberoende dime än en laglydig Allians-dollar. Kan han däremot lura av Alliansen två dollars är det förstås en hel annan sak.

Seriens atmosfär tycker jag påminner väldigt mycket om Buffy (Buffy är Malcolm och Zoe i ett, Xander är piloten Wash och Willow är mekanikern Kaylee). En dag klämde vi inte bara en tre avsnitt Firefly, vi avrundade dessutom med en omtitt av The Avengers och The Cabin in the Woods. Ungefär där upplevde jag att jag började få en klarare uppfattning om Whedons stil.

Han är väldigt förtjust i gnabbet, både mellan omaka karaktärer av samma kön och mellan extremt maka karaktärer av olika kön men som av olika anledningar vägrar inse hur maka de egentligen är. Ibland funkar det alldeles utmärkt och länder om inte annat en lätthet till berättelsen.

Men… Ibland blir det aningens för mycket gnabb och en del av turerna kring de maka och omaka paren är så klichéartade och förväntade att de inte är särskilt roliga. Jag förstår mycket väl att det är hans signum och att han ibland leker med klyshorna, men ibland också bara kör dem rakt av, och jag lessnar helt enkelt. Whedons förkärlek till schabloner och stereotyper fungerar föga förvånande absolut bäst i The Cabin in the Woods där själva ramverket ger honom carte blanche att ösa på.

Däremot är han mycket duktig på att balansera det lättsamt humoristiska med allvarligare stråk (dessutom rena skräckilar när det handlar om de beryktade Reavers) på ett naturligt sätt, utan att vare sig det ena eller det andra känns krystat i den aktuella diskussionen. Det bygger förstås också på att karaktärerna fungerar både för sig själva och i dynamiken med de andra. De är på det hela taget ett rätt skönt gäng som man inte skulle ha något emot att cruisa runt bland galaxerna med.

Så tack Henke, för att du till slut fick mig att slita tummen ur tillräckligt länge för att kunna sitta ned i soffan och ta del av Firefly.

7 reaktioner till “Firefly (2002)”

  1. Mastigt och imponerande Whedon-maraton…eller vad man nu ska kalla det!? 🙂

    Hmm…nu måste jag ju nästan också lägga in Firefly i framtida att-se-planer…dels efter att Henke rosat både då och nu..och dels efter din rätt uppskattande åsikt här…

  2. Hell yeah!

    Medveten om den påtagliga risken att ”prata sönder” en favoritfilm/serie försöker jag ibland att hejda min bubblande fascination inför denna lilla serie. Jag gläds åt att du inte vände mina utsvävningar om Firefly till aversion.

    Jag förstår inte riktigt om du ogillade, gillade, älskade eller bara var neutral till serien. Men du gav den en chans i alla fall, och det är väl allt man kan önska. 🙂

    En av Joss Whedon’s tydligaste passioner är att de informella familjer hans serier och filmer handlar om. Enda undantaget är kanske i serien Dollhouse där hela setupen motsatte sig långsiktigt fördjupade relationer mellan huvudpersonerna (en del av dem i alla fall)

    Dina jämförelser av karaktärer i Buffy och Firefly var klockrena:
    Mal = Buffy = ledaren
    Kaylee = Willow = serien hjärta
    Wash = Xander = seriens humorist
    Jayne = Cordelia = seriens sanningssägare
    Book = Mr. Giles = seriens ålderman och samvete (med en mörk historia)

    Inara = ? Vem Inara är vet jag dock inte, passar inte helt in på Angel, i så fall kanske snarare Spike…
    River = ? River är Firefly’s joker, en helt ny typ av karaktär för Joss.

    Så, Sofia, här kommer standardfrågan. Vilket var ditt favoritavsnitt?

  3. @Steffo: Nå, nu klämde vi ju inte allt i ett streck men ganska komprimerat blev det. Jag är ju inte så TV-serievan men tycker absolut att Firefly är värd en titt.

    @Henke: Absolut gillande till serien, min kärlek är jag kanske lite mer restriktiv med 😉 Det är väl just i Jokerrollen som River är intressant. Och visst är familjetemat/-dynamiken tydlig, min invändning var möjligen att det blev lite mycket här när man klämde serien så pass snabbt som vi gjorde. Favoritavsnitten får nog bli Jaynestown och Objects in Space. Sinsemellan rätt olika men starka var och en på sitt sätt.

  4. En dag ska jag se den här serien men har många andra tv-serier som ligger före. Gav upp Buffy men gillar trots allt Wheddon.
    Roligt att få läsa om lite tv-serier. Läser jag gärna mer av 🙂

  5. @Filmitch: Attans, nu gjorde du det svårt för mig 😉 Har för det första svårt att komma mig för att hänga kvar i TV-serier som är mer krävande än South Park, prioriterar film just nu. Och så tycker jag att det är svårt att skriva omdömen om en hel säsong, det är liksom så mycket material. Eller också är jag bara ovan… Men när du nu ber så snällt: ser jag någon serie med mer av löpande historia ska jag skriva om den. Scout’s honor!

  6. En serie som jag själv såg nyligen och som jag snabbt förstod varför den har blivit så populär. Mycket av det nämner du i din recension om gnabbandet och det komiska blandat med action, utan att det blir för hjärndött. Det är förvånansvärt hur väl Wheadon lyckas hålla en hög underhållningsnivå, utan att skära ner på karaktärsbyggande element och ”hjärta” överlag. Synd dock att serien inte fick fler säsonger än en.

  7. @Martin: Utan att ha allt för mycket erfarenhet av TV-serier kan jag inte annat än hålla med, visst levererar den gedigen underhållning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: