SerenityEtt antal månader sedan vi sist träffade Serenity och hennes besättning. Saker och ting har verkligen inte gått kapten Malcolm Reynolds väg under den tiden och Serenity har börjat anta ett distinkt nedgånget utseende. Tack vare syskonen Tams närvaro på skeppet har man inte kunnat ta sig an särskilt många lönsamma jobb och stöten som nu planeras är något av en sista chans.

Trots närkontakt med ett gäng Reavers får besättningen med sig en liten last som de räknar med att kunna avhända sig i rymdhamnen Beaumonde. Men innan Malcom hunnit förhandla klart med sina hälare får River totalspel inne på den sunkiga krogen och sätter igång med att slå ned alla som kommer i närheten. Trots att man egentligen kommit överens om att lämna Simon och River i Beaumonde är de nu återigen ombord på Serenity, med den skillnaden att alla är lika ängsliga inför River som övriga Avengers var inför Bruce Banner.

Med lite hjälp på vägen är de snart ute efter att lösa Rivers mysterium, men samtidigt har hon nu fastnat på Alliansens radar. Och den man som ska se till att mysteriet aldrig nå allmänhetens kännedom är verkligen inte att leka med.

Känner man inte att man fått nog med Whedons rymdwestern i Firefly-avsnitten, är förstås Serenity sällsynt passande. Även om man i filmen får en liten intro som gör att man kan se den utan att känna till serien, får den naturligtvis ett större djup i och med den rikare bakgrunden som de 14 avsnitten tillhandahåller. Jag har i och för sig sett filmen en gång förut, men vill minnas att jag då kände mig aningens vill i historien.

Så icke nu, förstås. Däremot tycker jag nog att Serenity skiljer sig en hel del från serien, bland annat i det att förutom när det gäller det inledande bankrånet är mindre av western-vibbar och mer av en vanlig sci-fi-historia plus en hel del ösig action. Dessutom är effekterna, trots en begränsad budget i det avseendet, snyggare och scenen där det pilsnabba lilla skeppet ska ta sig igenom horder av betydligt större rymdfarkoster är andlöst vacker.

Filmen är också den betydligt mörkare och tyngre. Som jag nämnde tidigare är den mysiga och trygga atmosfären som tidigare fanns i exempelvis skeppets mäss som bortblåst. Då fick vi vara med vid närmast Walton-artade middagssamkväm med skratt och guldgult ljus. Nu känns samma utrymme kallt och sterilt, rörigt och samtidigt barskrapat.

Den humoristiska lättsamheten är också den spridd för universums solvindar. Visst kör Alan Tudyk sina vanliga ramsor och visst får Nathan Fillion och Morena Baccarin (jösses, vad den kvinnan var lik Charlize Theron upptäckte jag plötsligt!) gnabbas lite men i denna mörkare inramning känns det mer tillkämpat, som om man förgäves försöker återkalla minnen från en lyckligare, sorglösare tid. Kapten Mal utstrålar inte längre den där känslan av att vara i full kontroll, oavsett vad som händer. Vi får se en kapten som famlar och egentligen inte vet vartåt han ska ta sig härnäst.

Och inte mig emot. Jag kan nästan känna att jag hellre hade sett lite av det här mörkret både i Firefly och The Avengers som stundtals blev lite väl lättsamma för min smak.

Annonser