Gangster SquadFilmspanarna”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.” Exakt vad som händer när goda män väl väljer att agera kan man förstås fråga sig. Klart är i alla fall att när ett gäng poliser, nyss hemkomna från andra världskrigets fasor, väljer att agera blir det liv i luckan.

Rättrådige polisen John O’Mara accepterar, trots sin ömma hustrus tårfyllda vädjanden att låta bli, ett uppdrag att rensa bland L.A.’s maffiaslödder. Det huvudsakliga slöddret man helst vill åt är den maktgalne Mickey Cohen, vilken inte skyr några medel att lägga stadens brottsliga värld under sig.

John får chansen att sätta ihop ett team som ska klämma åt Cohen där det känns och alla medel är tillåtna. Men hur lång tid ska det ta för Cohen att lista ut vilka det är som försöker lägga hans imperium i ruiner? Och vem ska då beskydda deras familjer?

Vore det inte för ett väldigt trevligt återupplivande av ett sent 40-tals-L.A. med allt vad det innebär av byggnader och mode samt upprepade hänvisningar till soldatupplevelserna som alla i John O’Maras lilla gäng delar skulle Gangster Squad lika gärna ha kunnat heta Gangsta Squad och utspelat sig 2009.

Rent berättarmässigt finns nämligen absolut ingenting som skiljer Gangster Squad från vilken genomsnittlig polisfilm som helst som ska berätta den här typen av historia. Närmast till hands i hjärnan ligger förstås exempelvis The Untouchables eller varför inte S.W.A.T.?

Huruvida ett tillslag ska utfalla väl eller inte signaleras med allt utom förklarande skyltar i bild (”It’s a trap!”). Storskurken Mickey är i Sean Penns maniska uppenbarelse inte bara ond utan närmast komplett galen. De två kvinnliga karaktärerna (Madonnan? Check. Horan? Check.) hade (nästan) kunnat utgå från Gangster Squad utan att det orsakat så mycket som en krusning på ytan, lika fläckfri som ett välstädat 40-talskök.

Medlemmarna i den inofficiella polisenheten presenteras var för sig och tillåts visa upp sina respektive meriter (handlingskraft, prickskytte och hjärna) vartefter de rekryteras. Josh Brolin är den rakryggade ledaren, vilken bara bytt ett krig mot ett annat men som är lika plikttrogen denna andra gång.

Ryan Gosling är den principlöse devil-may-care-karaktären som inte engagerar sig i Saken förrän det blir personligt. Giovanni Ribisi är den smarte som ändå inte är tillräckligt smart för att hoppa av ett dylikt självmordsprojekt. Hans tidiga tveksamhet för enhetens metoder märker också ut honom för ett väntat öde.

Robert Patrick, Michael Peña och Anthony Mackie blir aldrig mer än bikaraktärer eftersom de i egenskap av att vara antingen äldre och utrustade med mustasch eller icke-vita är ointressantare än de ovanstående.

Förutom denna totala brist på överraskningar är problemet med Gangster Squad att den inte riktigt kan bestämma sig. När Brolin på slutet står böjd över sin ärkefiende som han på äkta manligt manér besegrat med hederlig nävkraft vet man som åskådare inte riktigt vad man ska känna. Jubel över att ondskan äntligen är kuvad eller skamfylld sorg över att priset varit allt för högt?

De avslutande minutrarna gör egentligen inte det hela särskilt mycket klarare, men de gör sitt bästa för att sälja in alternativ ett – jubel och änglatrumpeter. Tack vare LAPD är änglarnas stad numera ett brottsbefriat paradis över vilket det ständigt vilar ett persikofärgat skimmer och vågorna brusar.

Gangster Squad innehåller en hel del klumpigt berättande (vi saknar egentligen bara en scen med Brolin på knä, nävarna mot himlen, vrålandes ”NOOOOO!” (alternativet ”COHEN!” funkar också) mot ett orättvist öde. Helst ska det regna.) Jag kan heller inte låta bli att notera att den inledande frasen ”Inspired by a true story” knappt kan hänvisa till något mer än att det en gång fanns en skurk i L.A. som hette Mickey Cohen.

Men om jag ska vara ärlig tror jag att Gangster Squd skulle kunna vara en helt ok film av typen lördagkvällochjagvillbarahalitepopcornochtadetlugnt. Särskilt eftersom man då har möjlighet att stänga av innan den förvandlas till en oförblommerad reklamfilm för LAPD.

Filmspanarna smallFilmspanarna small

Eftersom det nu inte var lördag kväll hemma i soffan utan lördag eftermiddag i biosalongen var vi förstås fler som såg Gangster Squad. Vad tror ni de andra filmspanarna tyckte?

Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Mode + film
The Velvet Café
Filmparadiset