Gangster Squad (2013)

Gangster SquadFilmspanarna”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.” Exakt vad som händer när goda män väl väljer att agera kan man förstås fråga sig. Klart är i alla fall att när ett gäng poliser, nyss hemkomna från andra världskrigets fasor, väljer att agera blir det liv i luckan.

Rättrådige polisen John O’Mara accepterar, trots sin ömma hustrus tårfyllda vädjanden att låta bli, ett uppdrag att rensa bland L.A.’s maffiaslödder. Det huvudsakliga slöddret man helst vill åt är den maktgalne Mickey Cohen, vilken inte skyr några medel att lägga stadens brottsliga värld under sig.

John får chansen att sätta ihop ett team som ska klämma åt Cohen där det känns och alla medel är tillåtna. Men hur lång tid ska det ta för Cohen att lista ut vilka det är som försöker lägga hans imperium i ruiner? Och vem ska då beskydda deras familjer?

Vore det inte för ett väldigt trevligt återupplivande av ett sent 40-tals-L.A. med allt vad det innebär av byggnader och mode samt upprepade hänvisningar till soldatupplevelserna som alla i John O’Maras lilla gäng delar skulle Gangster Squad lika gärna ha kunnat heta Gangsta Squad och utspelat sig 2009.

Rent berättarmässigt finns nämligen absolut ingenting som skiljer Gangster Squad från vilken genomsnittlig polisfilm som helst som ska berätta den här typen av historia. Närmast till hands i hjärnan ligger förstås exempelvis The Untouchables eller varför inte S.W.A.T.?

Huruvida ett tillslag ska utfalla väl eller inte signaleras med allt utom förklarande skyltar i bild (”It’s a trap!”). Storskurken Mickey är i Sean Penns maniska uppenbarelse inte bara ond utan närmast komplett galen. De två kvinnliga karaktärerna (Madonnan? Check. Horan? Check.) hade (nästan) kunnat utgå från Gangster Squad utan att det orsakat så mycket som en krusning på ytan, lika fläckfri som ett välstädat 40-talskök.

Medlemmarna i den inofficiella polisenheten presenteras var för sig och tillåts visa upp sina respektive meriter (handlingskraft, prickskytte och hjärna) vartefter de rekryteras. Josh Brolin är den rakryggade ledaren, vilken bara bytt ett krig mot ett annat men som är lika plikttrogen denna andra gång.

Ryan Gosling är den principlöse devil-may-care-karaktären som inte engagerar sig i Saken förrän det blir personligt. Giovanni Ribisi är den smarte som ändå inte är tillräckligt smart för att hoppa av ett dylikt självmordsprojekt. Hans tidiga tveksamhet för enhetens metoder märker också ut honom för ett väntat öde.

Robert Patrick, Michael Peña och Anthony Mackie blir aldrig mer än bikaraktärer eftersom de i egenskap av att vara antingen äldre och utrustade med mustasch eller icke-vita är ointressantare än de ovanstående.

Förutom denna totala brist på överraskningar är problemet med Gangster Squad att den inte riktigt kan bestämma sig. När Brolin på slutet står böjd över sin ärkefiende som han på äkta manligt manér besegrat med hederlig nävkraft vet man som åskådare inte riktigt vad man ska känna. Jubel över att ondskan äntligen är kuvad eller skamfylld sorg över att priset varit allt för högt?

De avslutande minutrarna gör egentligen inte det hela särskilt mycket klarare, men de gör sitt bästa för att sälja in alternativ ett – jubel och änglatrumpeter. Tack vare LAPD är änglarnas stad numera ett brottsbefriat paradis över vilket det ständigt vilar ett persikofärgat skimmer och vågorna brusar.

Gangster Squad innehåller en hel del klumpigt berättande (vi saknar egentligen bara en scen med Brolin på knä, nävarna mot himlen, vrålandes ”NOOOOO!” (alternativet ”COHEN!” funkar också) mot ett orättvist öde. Helst ska det regna.) Jag kan heller inte låta bli att notera att den inledande frasen ”Inspired by a true story” knappt kan hänvisa till något mer än att det en gång fanns en skurk i L.A. som hette Mickey Cohen.

Men om jag ska vara ärlig tror jag att Gangster Squd skulle kunna vara en helt ok film av typen lördagkvällochjagvillbarahalitepopcornochtadetlugnt. Särskilt eftersom man då har möjlighet att stänga av innan den förvandlas till en oförblommerad reklamfilm för LAPD.

Filmspanarna smallFilmspanarna small

Eftersom det nu inte var lördag kväll hemma i soffan utan lördag eftermiddag i biosalongen var vi förstås fler som såg Gangster Squad. Vad tror ni de andra filmspanarna tyckte?

Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Mode + film
The Velvet Café
Filmparadiset

11 reaktioner till “Gangster Squad (2013)”

  1. Mästerlig text. Japp, den skulle passat ännu bättre som lördagkvällochjagvillbarahalitepopcornochtadetlugnt. Men ganska nöjsam även på en lördag em. Vad var det filmen handlade om nu igen?

  2. Håller med dig om väldigt mycket i denna text, bortsett från att jag nog kan tänka mig bättre sätt än att tillbringa en lugn lördagkväll än i sällskap med den här. ”Inspirerad av” betyder nog som du säger inte mycket mer än namnet. Den lilla hastiga wiki-research jag gjorde upplyste mig om att karln hamnade i finkan för skattebrott. Någon som helst historia av detta slag fanns inte. Men visst ja, det var ju ”nedstystat” eller hur det nu var i filmen.

  3. @Henke: Thanks, nu blev det lite lättare att andas genom förkylningsnäsan! Vilken film?

    @Fiffi: Kul att du tycker det. Fast långrandiga texter är väl liksom lite min grej känns det som? 😉

    @Jessica: Visst finns det bättre lördagskvällar, men i ärlighetens namn också sämre. Skattebrott var väl rätt poppis för att klämma åt skurksen på den här tiden, men kanske inte så filmiskt…

  4. Läste nyss hos Henke och hans slutomdöme – kände att det här var en film för mig. Nu läser jag ditt slutomdöme och blir tveksam – vad göra?
    Kanske skaffa sig en egen uppfattning 😉

  5. Välskriven text, som alltid:) Jag håller verkligen med dig om Madonna vs Hora och att de som inte är vita medelålders män inte får samma utrymme i filmen. Jag hade gärna sett mer (och hört mer) av Robert Patrick, Michael Peña och Anthony Mackie, likaså Emma Stone och Mireille Enos.

  6. @Rebecca: Åh, här är det bara att slicka i sig av berömmet, tackar 😀 Ja, det känns som att särskilt Emma Stones karaktär blev väldigt styvmoderligt behandlad trots att den hade det största potentialen.

  7. Haha, rolig bitsk text. Håller med om det mesta (ger bara en halva mer i betyg ;)). Filmen kan liksom inte bestämma sig. Man har slutfajten där man slår sig blodiga med nävarna och sen plötsligt är man på en strand med barn och fru och patrullerande poliser som håller the gangsters men inte da gangstas borta. Njaaaeee.

  8. Jo, just det. Nu kanske jag slår in öppna dörrar men du har glömt ett g i titeln på inlägget. Misstänker att du inte vill ändra eftersom länkadressen ändras då också och då blir ju allas länkar hit fel. Fast i WP går det ändra titeln på inlägget utan att ändra adressen.

  9. @Jojjenito: Jamen det var väl då #&%… Missade det där g:et inne i texten på ett ställe också, tack för påpekandet. Hoppas att det nu bara är titeln och inte URL som är ändrad.

    Tack, kul att du gillade den. Och jag blev lite förvånad över ditt betyg, trodde att du skulle vara givmildare 😉 Men vi verkar ju alla ha varit rätt överens om att den kändes spretig, vi hade bara olika beredskap för att hantera det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: