Macbeth (2015)
Det är lätt att tycka om Macbeth som pjäs betraktat. Historien är mustig, våldsam och innehåller stråk av ödesbestämd övernaturlighet. Macbeth låter sig så snabbt förledas av sin egen ärelystnad att cynikern lätt kan tänka sig att hans själ sannolikt var ganska korrupt redan från början. Samtidigt kan den mindre cyniske finna en viss tröst i att vare sig Macbeth eller hans hustrus illdåd går ostraffade. Till skillnad från Shakespeares sannolikt mest kända pjäs, Hamlet, har Akira Kurosawa gjort en fenomenal Macbeth-version genom sin Blodets tron.
Men ska jag vara helt ärlig börjar jag misströsta lite när det gäller andra Macbeth-filmatiseringar. Jag hade gott hopp om Joel Coens The Tragedy of Macbeth, men medan filmen verkligen gjorde något eget visuellt med sin strama minimalism kändes den stel och teatralisk skådismässigt. Varken Denzel Washington eller Frances McDormand visade sig ha skådismuskler nog för att bänkpressa Macbeth-kilona på ett trovärdigt sätt.
Och så nu australiensiske Justin Kurtzels filmatisering från 2015, en produktion som jag blev nyfiken på redan första gången jag hörde talas om den. Skådismässigt klarar den sig betydligt bättre tack vare Michael Fassbender och Marion Cotillard. De kan leverera såväl monologer som toxisk relationsdynamik, men av någon anledning blir jag trots detta varken berörd eller fascinerad av någon av dem. Mest lite förundrad över att Lady Macbeth så omedelbart bestämmer sig för att maken ska bli kung och att enda vägen till tronen är över Duncans kropp. Här hade jag nästan velat ha någon anledning till hennes blodtörst från gamle Wille. Men för all del, i ett historiskt perspektiv kanske det räcker med en kvinna som får dubblera i rollen som paradis-ormen (“Eva gav mig att äta…”)?
Jag får också intryck av att Kurzel strävat efter en hög nivå av historisk trovärdighet i sitt återskapande av ett skotskt 1000-tal. Det är i alla fall många scener där vinden viner i ljunghedarna och med ödesmättade berg i bakgrunden. Det är bistert, melankoliskt, dimmigt och fuktigt och av allt att döma kallt som fan. Många ansikten är rödfnasiga av kylan. Samtidigt jobbar han, tillsammans med australiensiske fotografen Adam Arkapaw, intensivt med en ljussättning som transporterar särskilt slagfältsscenerna in i sagans fevärld. Samtidigt som de förstås skvätter av blod, svett och lera.
Och ändå…känner jag att jag på det hela taget blir ganska uttråkad av hela härligheten. Tydligen måste det till mer än så här för att jag ska falla för en Shakespeare-adaption.
Bränn alla mina brev (2022)
Jag missade den svenska storfilmen på bio, men var ändå tillräckligt nyfiken för att dra igång den när chansen dök upp på SVT Play.
Får lär väl ha missat att filmen bygger på Alex Schulmans bok från 2018 om sin morfar och mormor Sven och Karin Stolpe, samt Karins förbjudna relation med Olof Lagercrantz på 30-talet. Jag minns att det talades en hel del om boken när den kom, och enligt Wikipedia använde recensenter ord som “vackert och berörande”.
När det sedan skulle bli film av det hela anlitades Björn Runge som regissör, vilken står bakom en av mina favoritfilmer från 2017 (kanske från hela 10-talet?) – The Wife med Glenn Close. Rollistan utsmyckades med namn som Asta Kamma August, Gustav Lindh, Bill Skarsgård, Sverrir Gudnason, Sten Ljunggren och Marika Lindström.
Ja. Nä. Alltså… Nog var det här lite…blekt? Visuellt vackert, ja men 0% berörande för min del. Oavsett om vi befinner oss i triangeldramat på 30-talet, med unge Alex hos morfar och mormor på 80-talet eller vuxne Alex som försöker ta reda på sanningen i sin egen familjehistoria.
En stor anledning till att jag tyvärr inte blir fångad av dåtidshistorien, trots de duktiga skådisarna, är att hela bunten låter som om de är med i en journalfilm. Jag kan verkligen inte tro att det var så folk pratade i vanliga fall på den tiden. Den ende som kommer ur det hela med hedern någorlunda i behåll är Bill Skarsgård, mest eftersom hans Sven Stolpe framstår som generellt affekterad. Det är lättare att tänka sig att han även lade sig till med sådana manér när det kommer till talet.
Och eftersom jag inte blir det minsta engagerad i triangeldramat på 30-talet finns heller ingen känsla att ta med mig till utbrotten på 80-talet som ska visa på något som legat och jäst i dryga femtio år mellan två människor som synes fast i en omöjlig hat-kärleksrelation.
Hantverksmässigt välgjort, absolut. Men jag föredrar Glenn Close alla dagar i veckan.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har iinte sett någon av filmerna närmast till hand är väl MacBeth rullen, jag har bara sett Polanskis version så det skadar inte att se en till.
Det svenska triangeldramat – not so much men frun såg den på bio o tyckte den var ok
Jag tycker det är en styrka i Macbeth att varje adaption kan hitta en egen vinkel, och Kurzels tunga fokus på traumatiska krigsscener tycker jag fungerar bra. Sedan är jag kanske lite färgad av att den här kom med älskvärda tvillingfilmen Assassin’s Creed.
@Filmitch: Har du inte sett Blodets tron ska du absolut börja med den 🙂
@Carl: Den kändes vääääldigt mycket Assassin’s Creed 😀 Men där sade du annars någonting — är det ett av elementen i Shakespeares mest kända pjäser? Att de går att variera i all oändlighet (Hamlet, R&J…)? Alla är lånar sig ju inte lika bra till det.