alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation

Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.

Men det steget är redan planerat och taget av Johnny Lovo med underhuggaren Tony Camonte i släptåg. Lovo är helt beroende av Camonte för att kunna ta över Chicagos South Side med tillhörande spritsmuggling och det står snart klart att han knappast är i stånd att kontrollera den brutale sällen. Camonte är en man vars motto är ”Do it first, do it yourself, and keep on doing it”. Snart är han, tack vare sin enastående förmåga till våld och brist på förtänksamhet, på god väg att bli Chicagos störste gangsterboss.

I den filmvärld som jag rört mig i har Little Caesar och The Public Enemy alltid varit prominenta gangstertitlar medan Scarface istället var en rulle av Brian De Palma och med Al Pacino som snortar kilovis med kokain. Kanske har denna första Scarface hamnat lite i skymundan, både tack vare att den kom ett år efter sina gangsterföregångare och att remaken blev en sådan klassiker? Nå, när jag nu läser på inser jag att denna 30-talsversion knappast är en mindre klassiker den och det blir också klart vid själva tittningen. Scarface är nämligen den typen av film som ger bakgrund till en hel uppsjö kulturella referenser som jag tidigare inte vetat var de kom ifrån. Nu vet jag.

Det kan gälla allt från Paul Munis svettiga och närmast aplika uppenbarelse till tendensen att prata nasalt med överdriven italiensk accent samt avsluta var och varannan mening med ”you see”. Det slår mig att även Spring Breakers borde kunna ses som en telning till Scarface om än inte lika porträttlik som Pacino-remaken. För visst finns det ett släktskap mellan Tony Camontes barnsliga glädje över sin vräkiga lägenhet och Aliens mantra ”Lookit all ma’ stuff!”?

Nej, Tony Camonte har inte den minsta uppfattning om hur man nöjer sig. Han vill hela tiden ha mer och regissör Howard Hawks har passande nog placerat en reklamskylt utanför Camontes fönster som förkunnar ”The world is yours”. Tony tänker att ta den med ett ”tommy gun” i näven.

Även om det var några år kvar innan den strikta Hays-koden verkligen började genomdrivas inom filmbranschen stötte Hawks, tillsammans med producenten Howard Hughes, på patrull när det gällde Scarface. I likhet med filmens bekymrade styresmän fanns en oro att typer som Tony inte skulle uppfattas som de moraliska och lagliga kräk de var, utan som spännande och coola (hej, Brian de Palma!). Därför finns ett flertal scener där det görs helt uppenbart att Tonys exempel inte är något man ska följa. För att inte tala om aka-titlarna ovan eller de inledande textskyltarna som informerar publiken om att ”the purpose of this picture is to demand of the government: ‘What are you going to do about it?’ The government is your government. What are YOU going to do about it?”

För en härdad nutida filmtittare är våldet i Scarface inte det minsta grafiskt men däremot otvetydigt. Jag fattar för att när det begav sig ansågs det upprörande nog hur Hawks innovativa klippning gör tydligt såväl ”drive by shootings” (alla gangstrar kastar sig ned på gatan så fort en bil åker förbi i lite för hög hastighet) som ”brive by bombings”. Almanacksblad försvinner i en storm av maskingevärseld och vi förstår mycket väl hur Tony Camonte sätter sin prägel på Chicago.

Jag tycker inte att Scarface rent berättelsemässigt får ihop delarna som handlar om Tonys klättring upp och ned på den sociala gangsterstegen å ena sidan samt hans relation med systern (Fran)Cesca å den andra.Och med dryga 80 år i bagaget lider verket också en smula av att vara så traderat att en del av innehållet kan uppfattas som karikatyrer eller stereotyper när detta var filmen som lade grunden för de där stereotyperna. Samtidigt: med dryga 80 år i bagaget är många av actionscenerna jäkligt imponerande. Jag hade verkligen inte tråkigt och jag tror faktiskt att Scarface kan vara en film som vinner ytterligare på omtittar. Varför inte tillsammans med sina äldre syskon: Little Caesar och The Public Enemy?