Scarface 1983Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med Scarface anno 1932 och Tony Camonte i färskt minne se om Scarface anno 1983 och återigen beskåda hur Tony Montana sakta men säkert pissar bort allt han jobbat så hårt för att uppnå.

Till att börja med måste jag säga att jag är ganska imponerad över hur Oliver Stone lyckats uppdatera förbudstids-historien. Kubanska immigranter och bolivianskt kokain har ersatt italienska samt irländska gangstrar och kanadensisk sprit och känns därmed högaktuellt för det tidiga 1980-talet (tidsmarkören de luxe bifogas också med Giorgio Moroders score).

Tony Camontes motto var ju ”Do it first, do it yourself, and keep on doing it” och även om Tony Montana aldrig behöver uttala samma ord är det helt uppenbart att det gäller även för honom. Inte minst i det perspektivet att, när han inte längre är först, finns det ingen annan som kan agera åt honom. Han är i grund och botten inte mycket mer än ett enkelt och primitivt djur som agerar på instinkt, utan någon som helst förmåga till konsekvenstänk. Vilket ska visa sig resultera i både hans uppgång och hans fall.

80-tals-Tony lider helt uppenbart av ett rejält mindervärdeskomplex, för honom är det inte nog att ha en massa fina grejor och en vräkig lägenhet. Det är minst lika viktigt att hovmästarna på de tjusiga restaurangerna och banktjänstemännen behandlar honom som en big shot. Till den bilden hör att Al Pacino upplevs som både mindre och kortare i förhållande till sin omgivning jämfört med Paul Muni, trots att skådespelarna tycks vara ungefär lika långa. Jag upplever också att 80-talets Tony börjar sukta efter chefens flickvän Elvira enbart för att hon är just chefens flickvän medan 30-talets Tony tycks åtminstone i viss mening faktiskt blir intresserad av Poppy själv. Eller åtminstone det faktum att hon inte är det minsta imponerad av eller rädd för honom första gången de träffas.

Här skulle jag nästan vilja påstå att 80-talets Elvira (Michelle Pfeiffer i sin första stora roll) blir mer av ett kuttersmycke, bara ytterligare en delmål för Tony på hans väg mot herravälde över Miamis kokainhandel. Poppy får agera betydligt mer egensinnigt i förhållande till 30-talets Tony, både retsamt och lite lockande medan Elvira enbart tycks vara rädd eller möjligt uttråkad av den man som hon i slutänden ändå gifter sig med.

Både på 30- och 80-talet får Tony problem med sin chef när de (enligt Tonysarnas mening) börjar bli allt för fega och är redo att nöja sig med bara en del av kakan. En sådan förnöjsamhet är ingenting för Tony Camonte/Montana, de är män som lever enligt devisen ”allt eller inget”. De vill ha hela världen för sina fötter.

Någon slags tjuvheder finns dock hos Tonysarna, för de agerar inte på sitt missnöje mot Johnny Lovo, respektive Frank Lopez, innan de uppfattar att cheferna tagit ett första steg mot att röja dem ur vägen. När det väl händer sker det dock, föga förvånande, med betydligt mer eldkraft i De Palmas 80-tal. Discoteksskjutningen på Babylon (för övrigt sannolikt Miamis absolut mest upplysta nattklubb) är en nästan lika klassisk scen som avslutningen i 80-tals-Scarface.

På 30-talet var det ändå lagens långa arm som fick grabba tag i Tony Camonte, om än genom att använda samma sorts övervåld som gangstern själv. På 80-talet är det knappt att vi lägger märke till lagens väktare, förutom när det uppenbaras att de är lika moraliskt korrupta (om inte mer) än gangstrarna som de försöker sätta fast. Det juridiska systemet synes avsevärt mer tand- och lealöst på 80-talet där knarkbaronerna kan skjuta nästan vem de vill och valsa in på bankerna med säckvis med pengar. Hotet mot Tony Montana utgörs i högre grad av honom själv och hans oförmåga att i slutänden inte sätta sig själv i skiten i förhållande till sina livsfarliga partners. Däremot går det inte att undvika en känsla av tragik i bägge filmerna, oavsett om Tony dör i rännstenen eller i sin påkostade inomhusfontän. I bägge filmerna blir dessutom det avslutande och bittra budskapet ”The world is yours” aningens övertydligt.

Howard Hawks Scarface från 1932 var en härlig gangsterrulle men De Palmas remake från 1983 är snäppet bättre. Den första är mer av action medan den andra har fler thrillerdrag. De Palmas visuella stil går i och för sig inte att ta miste på. Men generellt tycker jag nog bättre om själva historien och framförandet av den, än scenografin och den pråligt överdrivna lyxen som varken kan kompensera för eller dölja ruttenheten som den försöker fernissa över.