Så var det dan före dan. Dags för bloggen att ta lite julledigt och vila upp sig inför julbordet. Vi är tillbaka med ett par mellandags-inlägg innan det återigen blir en kort nyårspaus. God Jul alla och på återseende fredagen den 27 december!

***

alt. titel: Notorious!, Kvinna – Spion, Berygtet, Alfred Hitchcock’s Notorious

Ett år efter Spellbound var det dags för Alfred Hitchcock att fösa ihop Ingrid Bergman med en annan karl. Bergman spelar den egentligen ganska tragiskt trasiga (samt alkoholmarinerade) Alicia Huberman, dotter till en nyligen förräderidömd nazist. Alltså långt ifrån den rationellt vetenskapliga psykoanalytikern Constance Peterson.

Mannen utan minne, Gregory Peck, är i sin tur ersatt av Cary Grants T.R. Devlin som, i egenskap av någon slags lagens väktare, försöker värva Alicia att göra sitt för fosterlandet. Han och hans överordnade vill att hon ska åka till Brasilien och bli lite…vänskaplig med en viss Alex Sebastian som eventuellt utgör ett hot mot rikets säkerhet. Prostituera sig för landets bästa, med andra ord.

Bara det i sig ett uppdrag som kanske inte känns så lockande. Och för att komplicera saken ytterligare blir Alicia och Devlin handlöst förälskade i varandra. Men deras relation är ständigt fylld av misstankar och brist på tillit. Kan Devlin lita på att hans hjärtas kär egentligen inte älskar Sebastian mer än honom? Och kan Alicia lita på att Devlins kärlek är äkta och inget han bara använder för att få henne att utföra sitt uppdrag?

Ja, ju mer jag tänker på Notorious, desto mer framstår filmen som en kärlekshistoria (det gamla, hederliga triangeldramat icke desto mindre) vilken utspelas mot bakgrund av en spänningshistoria. På ett sätt är spionintrigen så oviktig för den riktiga upplösningen (våra huvudpersoner får säga ”I love you” till varandra och bli tagna på sina ord) att den nästan blir en McGuffin i sig självt.

Och det är nog i det perspektivet som Notorious faller för min del eftersom jag sällan är särskilt intresserad av kärlekshistorier. Särskilt inte när de övertygar så lite som de gör här. Jag vet inte om jag hade lättare att svälja Bergman och Pecks orimligt snabba romans eftersom den blev närmast sagolik (eller kanske jungianskt stereotyp?) när Bergmans Constance i sin förälskelse gjorde en total 180-gradig personlighetsvändning. Alicia Huberman ska vara av tuffare virke men samtidigt kärlekstörstande och jag har helt enkelt svårare att ta hennes odödliga förälskelse på allvar.

Möjligen hade det funkat bättre om filmen eller Ben Hechts manus gett publiken i alla fall en antydan om att Alicia kastar sig ut i ogenomtänkta förälskelser med första, bästa karl för att fylla tomrummet inom sig själv. Nu antyds det förvisso att hon både super friskt och ligger runt men det är inte samma sak.

Intressant tanke: Notorious visar egentligen upp den klassiskt kvinnliga fantasin om hur den trasige mannens själ kan helas bara han träffa Rätt Quinna, men applicerad på en kvinna. Jag uppfattar att vi förväntas tro på att Alicia för första gången i sitt liv blir förälskad på riktigt (alternativt överhuvudtaget) i Devlin eftersom han är hennes Mr. Right. Men sett till de Hitchcocks 40-talsfilmer som jag tagit del av (Rebecca, Saboteur, Spellbound, Notorious) finns anledning att misstänka att den gode regissören kanske var mer intresserad av att spela ut sina kärlekspar mot varandra än att visa hur de skapar den relationen på ett trovärdigt sätt.

Men samtidigt blir det tacksamt nog tydligt att filmen inte fördömer Alicia för hennes beteende eftersom otrevliga chefer får prata om henne i ett nedlåtande tonfall som ”a woman of that sort”. I deras ögon är hon en slit-och-släng-produkt som utan samvetskval kan offras på rikets altare. Hur dessa Män dissekerar Alicias karaktär och prestation i hennes frånvaro reflekteras också snyggt i hur Alex Sebastians lilla grupp kallsinnigt diskuterar hur de ska ta hand om en av sina egna på grund av ett marginellt misstag.

Tyvärr har Notorious inte så mycket att komma med i spänningskategorin heller. Det är bara att lägga mig platt och erkänna att jag sannolikt blivit allt för van vid dagens supersmarta, superkompetenta spioner och undercoverpoliser. Jag har svårt att uppamma tillräckligt med engagemang för Bergmans halvtaffliga försök att luska ut vad Sebastian och hans gäng egentligen håller på med. Särskilt som Hitchcock själv som sagt inte heller verkar vara särskilt intresserad av den saken.

Första gången jag såg Notorious gjorde jag nog halt vid den slutsatsen. I omtitten hittade jag ändå en hel del att fästa mig vid. Inte minst Alex Sebastians stenhårda morsa, spelad av Leopoldine Konstantin. Som vanligt jobbar Hitchcock ivrigt med symbolik eller tecken, speglingar och ett visuellt handlag som gör att det går att njuta av Notorious även om själva historien och rollfigurernas psykologiska motivation fallerar (eller för den delen logiken i filmens titel). Det finns inledningsvis en svagt humoristiskt ton som både Bergman och Grant utnyttjar fint. Exempelvis får Alicia vakna upp med en hårtest i mungipan efter en hård natt – en detalj som gör bara denna enda scen mer trovärdig än hela kärlekshistorien.

Omtitten var förstås återigen inspirerad av Shinypoddens Hitchcock-säsong som idag hunnit fram till…you guessed it: Notorious.