Saboteur (1942)

alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg

Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!

Barry nästlar sig allt längre in i den förslagna sabotörgruppen i syfte att kunna bevisa sin oskuld och snart har han också den vackra modellen Pat Martin vid sin sida.

Sedär var en överraskning som heter duga. Shinypoddens sjätte säsong har hunnit fram till sitt andra Hitchcock-varv och när det var dags för Saboteur passade jag på eftersom den stått i hyllan och väntat ett bra tag. Det jag inte hade förväntat mig var en renodlad propaganda-film. With a capital P…

Ja, herregud vad det propageras i Saboteur. Nog för att USA behövde ha folk med på krigsfartyget efter Pearl Harbor (Saboteur hade premiär i april 1942 och började sannolikt spelas in ganska snart efter den japanska attacken) men filmens manus är så långt från subtilt man kan komma. Med tanke på det skulle jag ha gissat att detta vore ett rent uppdragsjobb för den brittiske regissören och blir därför lite förvånad när det visar sig att han fick hoppa runt bland olika bolag innan Universal plockade upp stafettpinnen.

Filmens skurkar är rika och välsedda personer som i sin makthunger ändå inte tvekar att förråda sitt land. De bryr sig mer om förlusten av en bra kamera än människoliv och blir hjälpta på vägen, om än omedvetet, av andra rikingar som inte alls är intresserade av Barry som försöker berätta sanningen för dem. De är mer intresserade av att vara rätt klädd, att dansa och ha roligt. Samtidigt skulle man kunna tänka sig att filmens über-patriotriska syfte till viss del motverkas genom att visa upp ett polisväsende som kan anklagas för alarmism för att driva på sin egen betydelse, inte har vett att känna igen en oskyldig karl när de ser honom och dessutom vara öppna för mutor från femtekolonnarna.

Nej, de verkliga hjältarna i Saboteur är de enkla människorna, ”the moron millions” som storskurken hånfullt kallar dem. Men han ska snart upptäcka att amerikanen på gatan (för att inte tala om cirkus-arbetarna!) inte är någon som stillatigande bara ser på när baksluga kapitalister säljer både sitt land och sin själ till totalitära makter.

Hitchcock hade en viss vana vid sabotör-thrillers genom The 39 Steps som ju skrevs inom ramen för första världskriget. Och jag tycker att det finns vissa likheter exempelvis mellan den avgörande teater-scenen i den äldre filmen och Saboteurs biograf-scen. Vilken å andra sidan utgör endast ett litet steg på vägen till den nervpirrande upplösning på Frihetsgudinnans fackla (referens till Hitch höjdskräck: check!). Samtidigt återkommer förstås mycket av temat oskyldig-man-på-flykt-undan-rättvisan i North by Northwest 17 år senare.

Ett annat välbekant tema som dessutom går igen i betydligt senare filmer (exempelvis Three Days of the Condor) är relationen mellan Barry och Pat. Han håller henne nämligen länge mer eller mindre gisslan även om han inte har något vapen att hota henne med. Vi vet ju att Barry är snövit som lammet men hur ska Pat (eller någon annan heller, för den delen) kunna veta det?! Men eftersom filmen förutsätter att alla hejar på Barry i samma sekund som hans kompis dör en eldfängd död i flygplansfabriken har den heller inga problem med att låta Pat duka under för hans charm och dessutom låta henne bli smickrad av det faktum att han omgående stöter på henne med argumentet ”I wouldn’t want to insult you by not even trying”. Hennes tidigare förtvivlade rop på hjälp medan Barry handgripligen tvingar in henne i en bil sopas under mattan av ett äldre par som konstaterar ”My, they must be terribly in love”.

Förutom det övertydliga propagandasyftet och en viss långdragenhet utgörs tyvärr akilleshälen i Saboteur också av filmens huvudroller. Storskurken får till och med påpeka att Barry är ”noble and fine and pure” och därmed förvandlas till en ”outstanding bore”. Robert Cummings och Priscilla Lane, i rollerna som Barry och Pat, skulle kanske ha kunnat utveckla någon slags gnista sins emellan men manuset tvingar dem istället att ständigt rusa åstad för att avslöja de avskyvärda sabotörerna. Så här i bekväm backspegel kan jag istället tillåta mig att bli betydligt mer charmad av den ytterst älskvärde och belevade storskurken som sällan tillåter sig att ruckas i sitt lugn av vare sig Barry eller Pat.

Poddar-Henke har dubblerat och skriver också om Saboteur på sin blogg, Fripps filmrevyer.