Det ska tydligen vara hemvändarfilmer i höst. Men Lantisar lyckas i alla fall göra det jag önskade från Jag kommer hem igen till jul – rensa bort allt utom ett eller möjligen två olika teman för filmen och nöja sig med det.

Hux flux får Madde brev från sin pappa som hon inte hört av på flera år. I rättvisans namn har Madde själv knappast hängt på relationslåset, hon är fullt upptagen med att leva det där fantastiska Stockholms-singellivet som alla pratar om. Kontorsjobb, utekvällar med bästa kompisen Anna, manbun-engångsligg och morgnar där hon bara ligger och väntar på att manbun-engångsligget ska fatta vinken, sätta upp håret och pallra sig hem.

Men trots att kommunikationen mellan Madde och pappa Leif inte varit den allra bästa gör kombinationen handskrivet brev och Leifs oförmåga att svara i telefonen att hon till slut ändå sätter sig i bilen och åker hem till byhåla. Det är knappast någon ömsint återförening mellan far och dotter som äger rum och hade det inte varit för barndomskompisen Jonas som bara bor några hus bort hade nog Madde dragit tillbaka till storstan för länge sedan.

Om inte annat blir det snart uppenbart att syftet med Lantisar är milsvitt från Jag kommer hem… Trots att Maddes flykt från hembygden till en början främst verkar ha någon slags koppling till den avståndstagande pappan får hon snart göra sin ståndpunkt klar: hon begriper sig inte på folk som kan stanna kvar på landet. Man vill ju ha något mer ut av livet, liksom. Det finns ju inte ens ett anständigt gym! Hon har alltså blivit en typiske stockholmare i Leifs ögon: en landsortsbo som flyttat till stan och därmed tror att hon uppnått något fantastiskt.

Men det är inte Leif, utan Jonas som får henne att inse hur fel hon har haft. I en serie lågmälda brandtal för landsbygdens fromma får Jonas framhålla att det inte är miljön som är det viktiga, utan attityden. Vill man bara ge upp kan man ju lika gärna flytta men grejen är att aldrig ge upp, inte ens när man misslyckats och är nere för räkning. Med rätt inställning kan man skapa sig ett fullvärdigt liv var som helst. Är bonden på landet verkligen deppigare än bankmannen i Stockholm frågar Jonas retoriskt. Men det är klart, med den pågående landsbygds- och jordbrukspolitiken kommer folk snart inte längre ha något val.

Ja, i mångt och mycket är Lantisar en slag dramatiserad pro et contra för Landet och Lantisar. Ett klassiskt berättargrepp förvisso, men nog blir det allt lite tungfotat från gång till annan. Speciellt som inget av det vi ser av Maddes storstadsliv tycks särskilt mycket värt. Kontorshierarkin stipulerar att hon gör allt grovjobb medan någon annan tar åt sig äran. Den förvisso glada (samt extremt spritindränkta) utekvällen slutar ändå i tomt sex med en partner som Madde uppenbarligen inte har den minsta tanke på att lära känna närmare. Vilket kontrasteras med pietetsfullt renoverade faluröda träkåkar som Ernst-fanatiker sannolikt skulle kunna gå över lik för att lägga vantarna på, fotbollsspelande barn och sköna landskap (filmteamet klämde verkligen mesta möjliga ur den där drönar-timmen). På samma sätt ställs den vackra bygden mot ett höstruskigt och ständigt bilbrummande Stockholm.

Jag fattar för att Lantisar är något av ett brinnande själ-projekt. Inspelat i och i närheten av Askersund (tror jag i alla fall) och backat av Närkesbergsfilm AB, Backa Studios AB samt Norra Vätterns bild & formkonstnärer. Malin Dahl står för både manus och regi medan relativa nykomlingarna Ellen Helinder och Christoffer L. Jonsson axlar rollerna Madde och Jonas. Peter Sjöquist spelar Leif, en skådis som tidigare främst tycks ha fokuserat på röstdubbning.

Ingen i filmteamet, skådisarna eller filmen i sig är hårresande usla. Men jag ska väl heller inte påstå att jag blev fullkomligt golvad. En adekvat filmprodukt som med god marginal uppfyller det syfte jag uppfattar att den tagit sig an, även om jag tycker att Gabriela Pichler gjorde något mer tackeväckande och utmanande på samma tema med sin Amatörer. Lantisar är en film snarare ämnad för studiecirklar och skolvisningar än brölande Imax, om vi säger så.