Gamle Howard Phillips Lovecrafts förmåga att inspirera nya författare, filmmakare, konstnärer, spelutvecklare och en hel hög andra tar tydligen aldrig slut. Från bokhyllans olästa djup greppade jag de tre första volymerna av den tecknade serien Fall of Cthulhu: The Fugue, The Gathering och The Gray Man.

Historierna är alla skrivna av Michael Alan Nelson och han rör sig i för Lovecraftianer välbekanta miljöer som staden Arkham och Miskatonicuniversitetet. Här återuppväcker en mr. Arkham (vilken kanske, möjligen, händelsevis, också svarar på tilltalet ”Nyarlathotep”) den uråldrige araben Abdul Alhazred för att skriva ett sista kapitel i denna världens historia. Kanske alla världars historia?

För det är väl en av lockelserna med Lovecrafts mytologi gissar jag? Att den lämnar fältet helt öppet för efterkommande att utforska oräkneliga världar och dimensioner. Förutom själva Arkham, spelar också ”the Dreamlands” en viktig roll i Nelsons historier. Här kan berättelsens olika personer för all del hitta viktig kunskap men den kommer alltid till en extremt osubventionerad kostnad.

The Fugue följer i allt väsentligt Cy Morgan som en helt vanlig dag tvingas åse hur hans farbror Walter McKinley blåser skallen av sig på ett utomhuscafé. Men inte utan att först ha babblat en massa ”nonsens” om hur han har blod på sina händer och hur hans offer i slutänden visade sig vara meningslöst. När Cy tar hand om farbroderns prylar finns där en märklig kniv som Cys sambo Jordan blir allt mer uppskrämd över. Brorsonen blir i sin tur allt mer fixerad vid att lösa vad Walter egentligen höll på med.

Vi som är någorlunda vana vid Lovecrafts världar kan kanske räkna ut hur det går för både Jordan och Cy? Tredje delen The Grey Man griper tag i berättelsen ganska snart efter avslutningen på The Fugue men följer då istället Arkhams hårt prövade sheriff Dirke. Han har händerna fulla med allt som timade i The Fugue när den unga brasilianskan Lucifer (ok, smeknamn för Luci Jenifer Inacio Das Neves) dyker upp i hans arrest. Hon var ett gatubarn som räddades av Walter McKinely och fick jobb som hans assistent, inte minst tack vare hennes tjuvaktiga fingrar. Nu förföljs hon av ”The Grey Man” som är ute efter att ta tillbaka en viss kniv som hon stal från honom. Det säger sig kanske självt att en man som kallas för de mänskliga offrens skyddshelgon knappast är en snubbe som lägger fingrarna emellan när han vill ha tillbaka sin egendom?

Däremellan finns The Gathering som är mer fragmentarisk, vilket också speglas i de respektive volymernas tecknare. The Fugue visualiseras av Jean Ozialowski medan The Grey Man passande nog tecknats av brasilianaren Mateus Santolouco. The Gathering innehåller å andra sidan flera olika illustratörer, vilket sannolikt bidrar till det något splittrade intrycket.

Skulle jag någon gång ha undrat över hur stor roll illustratören spelar för tecknade serier blir det omedelbart tydligt i fallet Fall of Cthulhu. Jag har nämligen oerhört svårt för Ozialowskis suddiga och indistinkta stil och har därför en del problem att ta mig igenom The Fugue. Teckningarna från Cys besök i the Dreamlands tilltalar mig inte alls med sin sjukliga färgsättning av gult och purpur. The Gathering känns som sagt ofokuserad framställningsmässigt sett (där jag dock gillade den fjärde delen med ”The Masked Mute”, tecknad av av Pablo E. Quiligotti) och inte förrän i The Grey Man klickar både berättande och teckningar för min del. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Santolouco senare samarbetade med min favorit China Miéville i fantastiska Dial H.

Här matchas historien (där jag nu har lite kött på benen från de två tidigare delarna) av en närmast noir-liknande stil med skarpa skuggor och ljuspunkter. På samma sätt som i Dial H överraskar Santolouco ibland med helsidespaneler. Samtidigt måste jag erkänna att jag också tilltalas av Ozialowskis sätt att låta sina paneler blöda och flöda in i varandra medan Santolouco här är betydligt mer avgränsad med tydliga ramar och pratbubblor för att berätta Nelsons historia.

Däremot vet jag inte om jag med gott samvete kan hävda att denna historia kommer med något särskilt nytt i sammanhanget Lovecraft. Kanske skulle jag behöva ”läsa klart” hela serien och inte bara nöja mig med de tre första delarna för att säkert kunna säga det? För det ska erkännas: jag kan inte påminna mig att Lovecraft var särskilt pigg på att hetsa sin olika Elder Gods mot varandra för att se vem som skulle förgöra vem. Men den mytologiska kappan, med tentakler och vansinne lurade bakom vartenda gathörn, känns minst sagt välbekant.

Fall of Cthulhu är för all del ett helt ok bidrag till Lovecraft-universat men känns i sammanhanget mindre fantasifull (om än inte mindre ambitiös) än serien om Howard Lovecraft.

The Fugue (2007)

The Gathering (2008)

The Grey Man (2008)