Three days of the condorHade Joe Turner varit verksam i dagsläget istället för 1975 hade han sannolikt kunnat kategoriseras som en nörd. En litteraturanalytiker som gillar tecknade serier och som hämtar lika mycket inspiration från Dick Tracy som tolkning av kinesiska ideogram. Bortsett från att Robert Redford givetvis aldrig skulle kunna karakteriseras som en nörd.

Hans Joe arbetar vid det till synes oskyldiga American Literary Historical Society, vilket egentligen bara är en front för CIA. Där sitter ett gäng människor dagarna i ända och försöker hitta mönster i skönlitteratur. Både uppslag till sådant som skulle bli användbart inom ”Firman” och sådant som eventuellt skulle kunna peka på något misstänkt. Som exempelvis översättningar till till synes slumpmässigt utvalda språk.

En dag när Joe varit ute i ösregnet för att köpa lunch till hela kontoret får han en oväntad jackpot – han kan äta upp all maten själv! På kontorsgolv, i trappor och badrum ligger nämligen alla kollegorna brutalt nedskjutna. Joe har därför annat än mat i tankarna när han flyr ut på New Yorks gator för att försöka komma så långt ifrån kontoret som möjligt och ringa in till huvudkvarteret. Det är knappt att han lyckas komma ihåg sitt kodnamn, Condor, och att följa så enkla tillsägelser som ”Gå inte hem!” är inte heller aktuellt.

Joe blir mer och mer paranoid och ser lönnmördare i vartenda gathörn. En vänskaplig upplockning går åt pipan och Joe ser sig tvingad att praktiskt taget kidnappa den unga Kathy och tvinga henne att köra honom hem till hennes lägenhet. Hur ska han kunna ta reda på vad som hänt och säkra sin egen överlevnad?

Det var så pass länge sedan jag såg Three Days of the Condor att det i princip var som att sätta sig framför en ny film. Lyxigt! I alla fall när det handlar om en kvalitetsfilm som den här, möjligen alla underrättelsetjänstparanoiathrillers moder?

Three Days… fick en Oscarsnominering för sin klippning och det är både begripligt och välförtjänt kan jag tycka (utan att ha en aning om konkurrensen, ska kanske tilläggas). Filmen bygger nämligen spänning på ett alldeles föredömligt sätt och jag gissar att en hel del av det har med klippningen att göra. För trots att mycket av den där spänningen består av scener när det egentligen inte händer någonting, blir de till scener där man hela tiden väntar på att något ska hända. Även om man inte alltid är säker på exakt vad.

En stor del i detta har förstås Max von Sydows nollställde och högeffektive lönnmördare. Det räcker med att se hans lilla tweed-trilbyhatt och, ett måste för lönnmördare, svarta skinnhandskar för att inse att det här är en man som ser till att få jobbet gjort. Även om Joe Turner visar sig vara en oförutsedd utmaning.

Robert Redford känns också trovärdig som en karaktär som är sådär på-gränsen-till-bokmal men som ändå kan bita ihop och inta a-man’s-gotta-do-attityden när så krävs. Till detta kommer förstås att han med sin CIA-rekryterade hjärna kan sätta sig ned och försöka tänka sig ur det hela. När han tvingas slåss för sitt liv kryper han förvisso inte ihop i en liten dallrande hög och skriker ”You wouldn’t punch a guy with glasses, would you?”, men det blir mycket av ett slumpmässigt sluggerslagsmål.

Det jag däremot inte blir riktigt överens med är hans relation till den kidnappade Kathy, i form av Faye Dunaway. Det är helt ok att han i sin pressade situation inte riktigt har förståelse för att hon kan känna sig hotad av honom – han är ju en snäll kille. Egentligen. När han inte är på rymmen och tvingas hota kvinnor med skjutvapen för att få dem att göra som han vill.

Och det är klart att hon ganska snabbt inser att han egentligen är en snäll kille och att de skulle kunna få till något under andra omständigheter. Särskilt som hennes relation till killen som förgäves väntar i Vermont verkar lite halvljum. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det där Stockholmssyndromet som stjälper de båda i säng smäller till lite väl snabbt (men i och för sig, Kondoren hade ju bara tre dagar på sig…). Jag kan inte låta bli att undra vad som hände med minnet av stackars Janice, Joes flickvänskollega som sköts ihjäl för mindre än 24 timmar sedan?

För min del tror jag att Three Days… hade kunnat bli en bättre film utan Faye Dunaway eller med en annan ton på hennes och Robbans förhållande. Men bortsett från mindre lyckade romantiska inslag är Three Days… en ruggigt spännande thriller som satte tonen i ett myndighetsnojjigt 70-tal och som blivit det mått varmed många andra filmer fortfarande jämförs med. En klassiker, helt enkelt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser