Christmas wreathNu tar bloggen lite julledigt men innan vi ses igen på Annandagen med den sista decennie-filmen lämnar jag er med en riktigt fin film. Varför inte se en klassiker om vansinne och mord under julhelgen?

***

SpellboundPå sinnessjukhuset Green Manor tycks läkarkollegorna nästan mer upptagna med att diskutera den enda kvinnan bland dem, Dr. Constance Peterson, än sina patienter. Hur kan en så vacker kvinna vara så totalt renons på känslor, det är som att försöka omfamna en lärobok! Särskilt doktor Fleurot försöker få Constance på fall genom att koppla hennes brist till arbetet – hur ska hon kunna bli en riktigt bra psykiatriker om hon inte har en känslomässig förståelse för kärlek?

Men Constance förhåller sig hårdhjärtad inför kollegornas svärmerier. Däremot smälter det som en isglass i en barnanäve när hon kommer i kontakt med den nye överläkaren doktor Edwardes. Till en början är hon strikt professionellt intresserad, Edwardes har skrivit den utmärkt insiktsfulla boken The Labyrinth of the Guilt Complex och skuld är något som sysselsätter många av sjukhusets patienter.

Men Edwardes beter sig mer och mer konstigt och Constance börjar kanske ana att här finns en man som verkligen behöver hennes frälsning. Efter en kollaps erkänner han för henne att han dödat en man, något som hon snarare väljer att tolka psykoanalytiskt. Innan polisen anländer hinner dock ”Edwardes” fly och när Constance följer efter är frågan: gör hon det som läkare eller som förälskad kvinna?

Det är väl lika bra att erkänna det: förutom ett par av klassikerna är jag egentligen sorgligt obekant med Hitchcocks filmer. Men sådant går ju att råda bot på och därför blev Spellbound istället en trevlig överraskning eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig.

Spellbound är otroligt snyggt filmad, med en hel del övertydliga visuella kopplingar till vad som händer i den förvirrade Gregory Pecks psyke. Inte minst det elaborerade drömsegmentet, där självaste Salvador Dalí var inblandad på ett hörn, är både oväntat och stämningsskapande.

Producent David O. Selznick ska tydligen ha velat propagera för psykoanalysens välgörande effekter och filmen inleds också med att konstatera att detta minsann inte är rent lurendrejeri. Nej, psykoanalys är en metod med vilken ”modern science treats the emotional problems of the sane” (det skulle vara spännande att se Woody Allens version av just den vetenskapliga aspekten).

Men för Hitchcock är naturligtvis prio ett att göra en spännande film och det successiva blottläggandet av mysteriet som finns inlåst i Pecks skuldtyngda hjärnvindlingar fungerar riktigt bra i det avseendet. Däremot är man som tittare kanske aldrig lika rädd som han själv tycks vara för att han ska bli våldsam och oregerlig.

Lika orädd och troskyldig som Ingrid Bergmans Constance kommer vi emellertid aldrig att kunna vara. Kemin mellan henne och Peck är fin, särskilt som han uppvisar ett stort mått av svaghet och tvivel som hon kan kontra. Däremot blir det lite väl många bedyranden från hennes sida att han ju absolut inte skulle kunna vara en mördare för hur skulle hon då kunna känna för honom som hon gör?! Just det, för inga kvinnor har någonsin blivit attraherade av mördare eller andra typer av brottslingar…

Hennes försäkringar och övertygelse om att Peck kan botas leder tyvärr hennes mer sansade (eller cyniska) manliga kollegor till att kunna fälla både ett och två (rätt många fler faktiskt) uttalanden om hur lättövertalade kvinnor är och hur irrationella särskilt förälskade kvinnor är.

Självklart måste också veteranen Miklós Rózsas score nämnas eftersom jag kan tänka mig att det under den här perioden var ovanligt att höra en theremin i något annat än science fiction. Det, tillsammans med den dramatiskt svepande ouvertyren med smäktande stråkar, gjorde att han kunde gå hem med en guldgubbe i näven från den 18:e Oscarsgalan. Fast oddsen det året torde ha varit ganska goda eftersom han faktiskt var nominerad för tre olika filmer (Spellbound, The Lost Weekend, A Song to Remember) i kategorin Best Dramatic or Comedy Score.

Spellbound har mycket som talar för sig – visuell påhittighet, roliga detaljer och karaktärer som inte känns malplacerade, bra skådespelare samt ett icke föraktligt mått av spänning. Att den sedan framhåller psykoanalys som en mer eller mindre exakt vetenskap får man kanske ta. Ibland är ju en cigarr bara en cigarr.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser