Spellbound (1945)

Christmas wreathNu tar bloggen lite julledigt men innan vi ses igen på Annandagen med den sista decennie-filmen lämnar jag er med en riktigt fin film. Varför inte se en klassiker om vansinne och mord under julhelgen?

***

SpellboundPå sinnessjukhuset Green Manor tycks läkarkollegorna nästan mer upptagna med att diskutera den enda kvinnan bland dem, Dr. Constance Peterson, än sina patienter. Hur kan en så vacker kvinna vara så totalt renons på känslor, det är som att försöka omfamna en lärobok! Särskilt doktor Fleurot försöker få Constance på fall genom att koppla hennes brist till arbetet – hur ska hon kunna bli en riktigt bra psykiatriker om hon inte har en känslomässig förståelse för kärlek?

Men Constance förhåller sig hårdhjärtad inför kollegornas svärmerier. Däremot smälter det som en isglass i en barnanäve när hon kommer i kontakt med den nye överläkaren doktor Edwardes. Till en början är hon strikt professionellt intresserad, Edwardes har skrivit den utmärkt insiktsfulla boken The Labyrinth of the Guilt Complex och skuld är något som sysselsätter många av sjukhusets patienter.

Men Edwardes beter sig mer och mer konstigt och Constance börjar kanske ana att här finns en man som verkligen behöver hennes frälsning. Efter en kollaps erkänner han för henne att han dödat en man, något som hon snarare väljer att tolka psykoanalytiskt. Innan polisen anländer hinner dock ”Edwardes” fly och när Constance följer efter är frågan: gör hon det som läkare eller som förälskad kvinna?

Det är väl lika bra att erkänna det: förutom ett par av klassikerna är jag egentligen sorgligt obekant med Hitchcocks filmer. Men sådant går ju att råda bot på och därför blev Spellbound istället en trevlig överraskning eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig.

Spellbound är otroligt snyggt filmad, med en hel del övertydliga visuella kopplingar till vad som händer i den förvirrade Gregory Pecks psyke. Inte minst det elaborerade drömsegmentet, där självaste Salvador Dalí var inblandad på ett hörn, är både oväntat och stämningsskapande.

Producent David O. Selznick ska tydligen ha velat propagera för psykoanalysens välgörande effekter och filmen inleds också med att konstatera att detta minsann inte är rent lurendrejeri. Nej, psykoanalys är en metod med vilken ”modern science treats the emotional problems of the sane” (det skulle vara spännande att se Woody Allens version av just den vetenskapliga aspekten).

Men för Hitchcock är naturligtvis prio ett att göra en spännande film och det successiva blottläggandet av mysteriet som finns inlåst i Pecks skuldtyngda hjärnvindlingar fungerar riktigt bra i det avseendet. Däremot är man som tittare kanske aldrig lika rädd som han själv tycks vara för att han ska bli våldsam och oregerlig.

Lika orädd och troskyldig som Ingrid Bergmans Constance kommer vi emellertid aldrig att kunna vara. Kemin mellan henne och Peck är fin, särskilt som han uppvisar ett stort mått av svaghet och tvivel som hon kan kontra. Däremot blir det lite väl många bedyranden från hennes sida att han ju absolut inte skulle kunna vara en mördare för hur skulle hon då kunna känna för honom som hon gör?! Just det, för inga kvinnor har någonsin blivit attraherade av mördare eller andra typer av brottslingar…

Hennes försäkringar och övertygelse om att Peck kan botas leder tyvärr hennes mer sansade (eller cyniska) manliga kollegor till att kunna fälla både ett och två (rätt många fler faktiskt) uttalanden om hur lättövertalade kvinnor är och hur irrationella särskilt förälskade kvinnor är.

Självklart måste också veteranen Miklós Rózsas score nämnas eftersom jag kan tänka mig att det under den här perioden var ovanligt att höra en theremin i något annat än science fiction. Det, tillsammans med den dramatiskt svepande ouvertyren med smäktande stråkar, gjorde att han kunde gå hem med en guldgubbe i näven från den 18:e Oscarsgalan. Fast oddsen det året torde ha varit ganska goda eftersom han faktiskt var nominerad för tre olika filmer (Spellbound, The Lost Weekend, A Song to Remember) i kategorin Best Dramatic or Comedy Score.

Spellbound har mycket som talar för sig – visuell påhittighet, roliga detaljer och karaktärer som inte känns malplacerade, bra skådespelare samt ett icke föraktligt mått av spänning. Att den sedan framhåller psykoanalys som en mer eller mindre exakt vetenskap får man kanske ta. Ibland är ju en cigarr bara en cigarr.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

12 reaktioner till “Spellbound (1945)”

  1. Ojoj, en Hitchcock jag inte sett, likt de flesta av den gode Alfred kan tilläggas. Tack för tipset! God jul på dig Sofia.

  2. @Filmitch: That’s my mission! God helg tillbaka.

    @Movies-Noir: Bra, motivation kan behövas ibland. Ha en bra helg!

    @Henke: Jag är också mkt outbildad när det gäller Alfred, men även en blind höna kan hitta ett korn 🙂 God Jul Henke!

  3. Mycket bra film minsann. Kul att du uppskattade den! En av mina egna topp 5 AH favvosar. Tempot och klippningen är helt fenomenal. Ingen apterar vardagsscener med sån spänning. Fantastiskt. 🙂

  4. @David: Jag kan mycket väl förstå att det blir en favorit. Den var en mycket trevlig anhalt på min vindlande och högst ostrukturerade upptäcktsfärd av Hitchcocks produktioner.

  5. Liverwurst!

    Spellbound var en av de första av Hitchcocks filmer jag såg, men det är en av dem som jag är mer imponerad av än genuint tycker om. Scenerna med Peck, Bergman och professorn är filmens höjdpunkt. Och bilden på en serie dörrar som öppnas.

    Mina all time favoriter är:
    The Lady Vanishes
    Notorious
    Rope
    Strangers on a Train
    Rear Window
    The Wrong Man

    Fem favoriter bland hans mer okända:
    Sabotage
    Young and Innocent
    Rebecca
    Under Capricorn
    The Family Plot

  6. @Fredrik: Just, korven hade jag glömt bort. Undras om omnämnandet i White Christmas ska vara någon slags blinkning…

    Kul att ta del av dina favoriter! Jag blev inte så impad av vare sig Notorious eller Rope men Rope skulle jag kunna tänka mig att ge en ny chans, det var evigheter sedan jag såg den. Bland de mer okända har jag bara sett Rebecca, men den tyckte jag mycket om.

  7. Synd med Rope och Notorious! Med Rope är det skådespelarna och dialogen som jag tycker så mycket om, i Notorious är det väligt mycket. som hur varje scen har okonventionella kompositioner och kamerarörelser,; hur nästan all dialog är lögner och missförstånd; hur Claude Rains Sebastian framställs som så skör och ömkansvärd, trots att han ska vara the bad guy; de sista tio minutrarna.

  8. @Fredrik: Det är möjligt att jag borde omvärdera Notorious också, men som det var nu tyckte jag inte att historien fångade mig i tillräckligt stor utsträckning.

  9. Nu är filmen sedd och tyvärr blev jag inte lika impad av den som du Sofia. Det finns bra många andra filmer av den gode Hitch som jag tycker är bättre.

    Några favoriter ”so far”:
    Secret agent
    The 39 steps
    Lifeboat
    Suspicion
    Foreign correspondent

    Ja, du har ju redan hört mig försöka formulera vad jag tycker om filmen i Shinypodden. Vet inte om det jag menade framkom speciellt väl.. ?

    Såklart att en cigarr är en cigarr!

    Om inte du menar cigarr… då är det något helt annat! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: