Ibland får Askungen inte bara dansa på balen utan också landa både prinsen och halva kungariket (om den tillkommande inte är utrustad med ett vattentätt äktenskapsförord förstås). Kevin Reynolds var en drygt 20-årig filmstudent med studentverket Proof i bakfickan. Proof var tillräckligt välgjord för att få Mr. Steven Spielbergs uppmärksamhet och hans bolag Amblin Entertainment producerade Reynolds långfilmsdebut Fandango. Vid den inspelningen blev han bästpolare med en annan Kevin vilket ledde till att de samarbetade med filmer som Dances with Wolves, Robin Hood: Prince of Thieves, Rapa Nui och Waterworld.
Men allt det ägde rum på 90-talet och idag ska vi dröja oss kvar i 80-talet hos Fandango. Eller egentligen gå ännu längre tillbaka eftersom filmen utspelar sig under ett par soliga dagar 1971. Grabbgänget som på college kallat sig the Groovers är på väg att lämna den akademiska tryggheten i dubbel bemärkelse. Vietnamkriget hade fortfarande ett par år på sig att rasa vidare och Sydostasien är vad som väntar på killarna härnäst.
Philip har ägnat studietiden åt reservofficersskap och kan inte tänka sig något mer hedervärt än en chans att få tjäna sitt land. Kenneth blir så tagen av inkallningsbeskedet att han genast slår upp förlovningen med sin Debbie. Den nyheten gör i sin tur kompisen Gardner själaglad eftersom han och Kenneth nu inte bara kan sörja sina förlorade kärlekar tillsammans utan också göra sällskap till Kriget. Fast som den player Gardner är skulle han förstås aldrig erkänna att han är kärlekskrank, han är fullt upptagen med att upprätthålla bilden av snubben som alltid har minst tusen fullgoda reserver på kö om han skulle mista en käresta.
För att liva upp Kenneth bestämmer Gardner att killarna ska ta en sista road trip, vilket hänger på att de kan ta Philips bil. Ett förhållande vi får en känsla av har präglat större delen av collegetiden – Philip ger och de andra tar. Med på färden följer också den tystlåtne Dorman och den ännu tystare Lester (eftersom han är fylleutslagen under större delen av filmen).
Fandango är den fjärde filmen i Movies-Noir och Henkes 80-tals-decennie-tema. När kameran med en gång söker upp en cool och solglasögonförsedd Kevin Costner är jag beredd att ge upp i farstun. Skådisen som jag en gång åtminstone tyckte var rätt ok hade i mina ögon för länge sedan dribblat bort sig med halvdant slisk som The Bodyguard, Tin Cup och The Guardian. För att inte tala om kalkonen The Postman som i och för sig har ett icke föraktligt så-dålig-att-den-blir-bra-värde.
Och förfärande länge verkar det nästan som om Costners Gardner ska vandra samma väg som de andra decennie-tema-männen (fredagsfilmerna blev till en veritabel sausage fest. Har vi ens tre namngivna kvinnor totalt? På fyra filmer!). Knarkrevolutionären Hunter, Thoreau-imitatören Andre och drömmaren Fitzcarraldo tycks få gott sällskap av den oansvarige studenten som försöker kurera sina egna tillkortakommanden och tomhet på andras bekostnad (särskilt Philip och hans stackars bil). En sorglös fixare som med förtvivlans mod klänger sig fast vid ett roligare liv än det som väntar i Vietnam genom att låtsas som om futtigheter som inkallelseordrar inte existerar.
I det förefaller Fandango länge vara en hyggligt genomsnittlig road trip-sista natten med gänget-övergångs-film (oftast från high school till college eller från college till arbetsliv). Gardner försöker desperat få med sig särskilt Kenneth på sina idiotier som inkluderar en flykt undan militärtjänstgöring medan Philip är den ordentlige och triste vuxentypen som hävdar att ”Nobody cares about epic adventures any more”. Skämten och upptågen får lite påklistrad tyngd av det som väntar vid horisonten men så mycket mer är det inte.
Men så vänder Reynolds på steken när han låter grabbarna släpa iväg med Philip till den nedgångna Pecos Parachute School där den milt sagt pårökte piloten Truman ska lära den ordningssamme att hoppa fallskärm från sitt psykedeliska plan. Den psykologiska utveckling som sker där gör att jag ser på både Gardner och Fandango med betydligt mer vänligt sinnade ögon.
Därefter utvecklar sig filmen kanske inte egentligen i någon mer överraskande riktning än dittills men jag börjar gilla den. Redan innan har jag varit tvungen att erkänna att Costner vid pass 30 bast kunde vara en charmig jävel när han satte den sidan till och eftersom hans karaktär för mig börjar framstå som betydligt mer positiv efter det avgörande hoppet är det bara att kapitulera och förklara slaget förlorat.
Kevin Reynolds bidrar förvisso med mer än bara en spik till sin filmdekokt (exempelvis ett hyfsat manus) men får också välkommet tillskott genom rollprestationerna från särskilt Kevin Costner och Judd Nelson som spelar Philip. Som debutfilm är Fandango inte alls oäven (till och med imponerande skulle jag nog säga) och filmen lyckas väl med att balansera humor med allvar, Steppenwolf med krigsmuller och fyllemooning med vuxenpoäng. Utan tvekan decenniefredagarnas bästa 80-talsfilm.
Det här är som sagt det sista av fyra fredagsinlägg där jag är en av dem som hänger på det decennieprojekt som bloggkollegorna Henke och Christian har dragit igång och som nu alltså nått fram till 80-talet. Läs mer om det på Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Och så måste ni förstås se vad de andra tyckte om Fandango. Kan vi ha avslutat med flaggan i topp?!
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord 
Roligt att läsa din text och dina funderingar som lutade åt ett lägre betyg, för att sen ta sig (precis som filmen verkar ha gjort hos dig).
Själv hade jag svårt för fallskärmshoppningen och några andra inslag under filmens gång. Filmen är för ojämn och jag tyckte inte blandningen av drama och komedi direkt funkade.
Den hade dock tillräckligt med positiva saker för att betyget till slut skulle bli knappt godkänt även hos mig 🙂
”…halvdant slisk som The Bodyguad och Tin Cup”? Halvdant slisk? Nämen näääeeej. Finfina filmer ju 😉
Det känns som att the christmas spirit nått till Arboga och att du ätit väldigt många pepparkakor, du är så himla snäll idag ;D
Betyget överraskar något efter inledningen på din text. Men gott så. Filmen må vara ojämn och rörig. Är den en komedi eller är det ett drama? Men den har en ganska tydlig ”feeling” i alla fall. Och det är långt från alla filmer som har. Jag gav den en tvåa men den är närmare en trea än en etta i min bok i alla fall.
Psykologiska utvecklingen vid fallskärmshoppningen. Förtydliga gärna.
Utan tvekan inte den bästa av decenniefredagarnas 80-talsfilmer, säger jag. 😉
För mig lyckades filmen inte balansera humorn med allvaret. Det kändes som två filmer.
@Movies-Noir: Absolut, den tog sig rejält mot slutet för min del. Och jag tyckte som sagt att fallskärmshoppningen var det som vände hela filmen.
@Fiffi: Om Fandango vinner på min christmas spirit är ingen gladare än jag 🙂
@Henke: Som sagt, jag trodde inte att jag skulle bli Fandangos vapendragare. Men jag tyckte som sagt att filmen klarade av att gifta ihop humorn med det allvarliga och lite sorgsna
@Jojjenito: Att det blev tydligt att de ändå brydde sig om Phil, i alla fall tillräckligt mycket för att bli oroliga för att han skulle störta mot en säker död… Den bästa av decenniefredagarnas 80-talsfilmer, säger du? I agree! 😉
Jag får fortfrande rysningar när jag tänker på The Postman.. Denna film har jag inte sett.
@Filmitch: Klart bättre än The Postman, om nu det är någon slags kvalitetsindikator…
@Sofia: Tack, då förstår jag. Haha, tillräckligt mycket för att bli oroliga för att han ska störta mot en säker död. Det var så dags då! Too little, too late, skulle jag säga. 😉
@Jojjenito: Inte för lite för mig i alla fall. Jag nöjer mig med lite, jag 🙂