FitzcarraldoBrian Sweeny Fitzgerald, irländaren som hyser en förbluffande likhet med Klaus Kinski och dessutom pratar felfri tyska, bor i en liten avsides bystad längs med den peruanska delen av Amazonfloden. Orten Iquitos håller på att arbeta sig upp här i världen tack var den extremt lönande gummiindustrin och Fitzcarraldo, som Brian kallas i vardagstal, anser att det är dags att utrusta byhåla med lite äkta kultur.

Han brinner för opera i allmänhet och tenoren Enrico Caruso i synnerhet, så kultur blir alltså lika med ett operahus. Men sådant kostar pengar och i likhet med andra drömmare är Fitzcarraldo inte särskilt väl utrustad med just den varan. Särskilt som han redan konkat en gång med sitt misslyckade försök till en Trans-Andisk järnväg, vilken nu rostar sönder ute i regnskogen. Och att försöka övertala de okultiverade nyrika som bebor Iquitos att skiljas från sina dyrbara slantar är inte aktuellt. Förlora dem på kortspel eller slänga dem till fiskar – ja. Bekosta ett operahus – not a snowball’s chance in hell!

Fitzcarraldo brinner dock tillräckligt mycket för sin dröm för att hans älskande Molly ska tycka att det är värt att satsa sina egna surt förvärvade pesos på att köpa en båt och ett stycke gummiträdsmark. Hur kommer det sig att just den marken fortfarande är ledig i denna gummirush? Den ligger så otillgängligt att ingen ännu lyckats komma på ett ekonomiskt hållbart sätt att skörda den på. Men Fitzcarraldo tycker sig ha sett en lösning och det är klart att Molly tror på sin älskades snillrika planer.

Båten Molly Aidas besättning är inte riktigt lika entusiastiska när det står klart att planerna inbegriper en färd uppför den livsfarliga Pachitea-floden, vars stränder svärmar av kannibalistiska huvudjägare. Men Fitzcarraldo vore ingen äkta drömmare om han låter sådana trivialiteter stå i vägen.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag såg fram emot att återuppta bekantskapen med Werner Herzog och Klaus Kinskis Brian Sweeny. Min uppfattning om Fitzcarraldo efter att ha sett filmen första gången är av den kalibern att jag skaffat mig ett väletablerat rykte som Herzog-hatare. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig om det nu skulle finnas anledning till det. På’t igen, med andra ord.

Fick jag då tillräckligt med anledningar att ändra mig vad gäller Herzog i allmänhet och Fitzcarraldo i synnerhet? Mjae, kanske svaret skulle kunna bli. Filmen var inte riktigt så usel som jag mindes den eftersom jag denna andra gången gillt har en bättre uppfattning om vad jag har att förvänta mig. Men den ger mig heller ingen revolutionerande insikt om Werner Herzogs geni som filmskapare.

Snarare tvärtom – jag tycker mig istället komma till någon slags insikt om varför jag och mein herr Herzog hittills inte kommit överens. Den tyske regissören gör två stora fel i min bok. För det första är han alldeles för förtjust i att dra ut på scener och tagningar. Kanske är han ute efter en slags meditativ känsla men jag blir bara rastlös och irriterad av alla evighetsbilder på en båt på floden.

För det andra han bäddar för händelseutvecklingar eller vändningar som sedan helt kommer av sig. I en scen sitter Klaus Kinski med huvudet i händerna, till synes knäckt och förtvivlad. Alla har övergett honom och han kan omöjligt uppfylla sin mission på egen hand. I nästa scen löser sig allt utan att han behövt lyfta ett finger för att få det till stånd.

Sedan hör det väl också till saken att jag har svårt för historier om drömmare. Eller det är väl snarare så att jag har svårt för drömmarna själva. Vissa kan tycka att det är häftigt med människor som ser långt bortom vardagens banaliteter, själv får jag tyvärr oftare en svårkontrollerad impuls att hånskratta lite så där i hemlighet för mig själv. Vilket i och för sig är en både enklare och fegare attityd, but that’s how I roll.

Visst, tron kan försätta berg och yada, yada, yada. Men grejen med drömmare är att det inte sällan är deras omgivning får betala priset för att de vägrar inordna sig i ett trist vardagsliv. Fitzcarraldo backas inte bara upp ekonomiskt och trosvisst av Molly (vars fascination för mannen för mig framstår som obegriplig) utan också av sin inhyrda kapten, mekaniker och ett gäng indianer. Mänskliga relationer blir för drömmaren ibland mest ett verktyg för att nå den ultimata visionen och hen kan ha väldigt svårt att förstå att alla inte drivs av samma passion som hen själv.

I det avseendet gör förstås Klaus Kinski som Fitzcarraldo en trovärdig insats med tanke på att han från och med filmens första minutrar lyckas se galnare ut än Jack Nicholsons namne Torrence när denne går loss med yxan på Overlookhotellets dörrar. Och med tanke på att rollfiguren Fitzcarraldo tycks vara en mycket tunt förklädd Werner Herzog är det förstås lämpligt att det just är denna regissör som gjort denna film om besatthet. Inspelningen i som sådan är ökänd, dess konflikter och svårigheter i den peruanska djungeln har dokumenterats utförligt i åtminstone tre olika filmer.

Det jag undrar lite över är om Fitzcarraldo per definition blir en bättre film på grund av att Herzog tydligen var beredd att ta alla till buds stående medel för att verkligen släpa en båt över en kulle. Visst, projektet får förvisso en svårslagen aura av autenticitet på samma sätt som exempelvis The Blair Witch Project, men själva filmen och dess berättelse är ju fortfarande fiktion. Jag har svårt att komma undan känslan av att Fitzcarraldo är en film som egentligen överglänses av den myt som omgärdar den, skapad av Herzogs vansinniga tilltag och dokumentärerna om hela härligheten. Hade den haft samma status utan allt det där?

Både Roger Ebert och 1982 års Cannes-jury såg tydligen stora kvaliteter i Fitzcarraldo (värst vad jag tycks vara på kant med Ebert när det gäller dessa 80-talare…). Den förre gav filmen högsta betyg och den senare förärade Herzog med priset för bästa regissör. Jag lämnar det upp till er att avgöra om jag är mer svårflörtad, alternativt kräsnare, än de eller bara tjockskalligare.

star_full 2star_full 2

Det här är det näst sista av fyra fredagsinlägg där jag är en av dem som hänger på det decennieprojekt som bloggkollegorna Henke och Christian har dragit igång och som nu nått fram till 80-talet. Läs mer om det på Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Och så måste ni förstås se vad de andra tyckte om Fitzcarraldo.
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (kommer senare under dagen)
Jojjenito

Annonser