My Dinner with Andre (1981)

My Dinner With AndreTvå män möts på en restaurang. De känner varandra sedan tidigare men har inte setts på ett par år. En av dem har under den här perioden skapat sig ett visst rykte, varit ute och rest och berättar mer än gärna om sina upplevelser för den andre som snällt föder berättelsen med ständiga frågor. Det är ett upplägg som passar frågaren alldeles utmärkt eftersom han inledningsvis var lite orolig för det här mötet – vad skulle de egentligen prata om?

Det visar sig som sagt inte vara något större problem – Andre lägger ut texten för Wallace om de spirituella och fysiska resor han företagit. Han nådde en punkt i sitt liv och sin karriär när allt helt plötsligt framstod som tomt och innehållslöst, en illusion, en chimär. För att råda bot på detta reser han till Polen och håller någon slags existensiell workshop med ett gäng människor i en skog. Han reser till Indien, Sahara och Findhorn i Skottland, ett kollektiv där man pratar med växter.

Det han tar med sig från de här resorna är betydelsen av att leva medvetet. Allt för många människor framlever sin tillvaro som robotar, gör det de alltid gjort bara för att de alltid gjort det.

Hatten av för Wallace som inte bara står ut med Andres snacksalighet, utan dessutom efter ett tag till och mer engagerar sig i samtalet och verkar uppriktigt intresserad av Andres olika insikter. Jag klarar nämligen av varken det ena eller det andra.

My Dinner… är helt enkelt ett filmat samtal mellan de två männen, ibland avbrutet av att det serveras mat som skulle kunnat höra hemma på vilket inlägg som helst på matbloggen ”Den bruna maten”. Eftersom jag inte är överdrivet förtjust i att exempelvis läsa transkriberade intervjuer eller ens pjäsmanus var det förstås rätt kört med upplägget för My Dinner…

Även om jag inte hade en aning om filmens innehåll är det ändå en titel som känns igen som en klassiker och jag antar att det var därför den valdes till detta decennietema. Roger Ebert utnämnde den exempelvis till 1981 års bästa film och menade att dess styrka bland annat låg i att den var ”entirely devoid of clichées”.

I beg your pardon, but WTF?! Kanske undviker filmen klichéer när det gäller själva framställningen och berättandet men innehållet är då banne mig så klichéfyllt att det spricker i sömmarna. Andres svar på sin livströtthet är bara en återupprepning av gamle Henry David Thoreaus medvetna leverne, vilken i sin tur presenteras i ytterligare en annan variant i Fight Club.

Samtalet böljar förvisso fram och tillbaka mellan Andre och Wallace, första timmen är det nästan bara Andre som håller låda men allt eftersom börjar Wallace komma igen och till och med hålla emot lite. Kanske det är så att Andres lösning att kuska runt i Polen och Indien inte är förbehållet för alla människor? Och hur ska teatern som de bägge brinner för kunna väcka en sovande mänsklighet?

Nej tack, jag avböjer gärna både middag och samtal med Andre. Den kategorin nyfrälsta typer är mest bara tröttsamma. Och maten såg som sagt var inte särdeles inbjudande ut den heller…

star_full 2

Det här är det andra av fyra fredagsinlägg där jag är en av dem som hänger på det decennieprojekt som bloggkollegorna Henke och Christian har dragit igång och som nu nått fram till 80-talet. Läs mer om det på Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Och så måste ni förstås se vad de andra tyckte om My Dinner with Andre.
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (kommer senare under dagen)
Jojjenito

8 reaktioner till “My Dinner with Andre (1981)”

  1. ”Och hur ska teatern som de bägge brinner för kunna väcka en sovande mänsklighet?”

    Mmmmm. Ja, precis. Det behövs sannerligen aningens mer entusiasmerande personligheter än dessa två för att väcka någon över huvud taget. Dom lyckas däremot bra med motsatt verkan 😉

  2. Trist att du inte gillade filmen. När varken formatet, samtalet eller maten lockar blir det inte mycket kvar av denna film! LOL. Sorry att jag drog in dig i detta…

  3. ”Nej tack, jag avböjer gärna både middag och samtal med Andre. Den kategorin nyfrälsta typer är mest bara tröttsamma.”

    Du sätter pricken över i:et där. Jag hade också väldigt svårt för Andre och hans meningslösa snack. Hade konversationen varit intressant hade filmen definitivt blivit bättre för egen del.

    En etta är väl lågt i mitt tycke då det fanns en del av värde, men å andra sidan var den trist så jag kan också fullt förstå din sågning 😉

  4. @Fiffi: Ja, en pjäs där de bägge sitter och snackar lär nog knappast vara tillräcklig i alla fall…

    @Henke: Win some, loose some. Du kunde ju inte veta vad jag skulle tycka om filmen i förväg. Och nu kan jag dissa en förhållandevis känd film med gott samvete, det är inte illa 😉

    @Movies-Noir: Visst kan det finnas ett värde i pratfilm, se bara på Before-trilogin. Mycket hänger ju på samtalsämnet.

  5. ett alldeles för högt betyg enligt mitt tycke. 🙂
    jag blir så otroligt provocerad av den där självgoda tonen så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
    bäst i filmen är de första minuterna av ett slummigt new york som hämtat ur warriors eller från ramonesplattan ”subterranean jungle”.
    ebert höll inte med som sagt. 🙂
    men jag tror han var som bäst och spot on när han tog fram sågen så jag förlåter honom för det här.

    http://siskelandebert.org/video/R3RYAOWWYRRN/Reds-My-Dinner-With-Andre-Rolleover-Quartet-1981

  6. Välkommen till kommentarsfältet 🙂 Haha självgod, spot on. Men eftersom det ändå finns ett visst flyt i den där självgodheten kände jag mig generös.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: