My Dinner With AndreTvå män möts på en restaurang. De känner varandra sedan tidigare men har inte setts på ett par år. En av dem har under den här perioden skapat sig ett visst rykte, varit ute och rest och berättar mer än gärna om sina upplevelser för den andre som snällt föder berättelsen med ständiga frågor. Det är ett upplägg som passar frågaren alldeles utmärkt eftersom han inledningsvis var lite orolig för det här mötet – vad skulle de egentligen prata om?

Det visar sig som sagt inte vara något större problem – Andre lägger ut texten för Wallace om de spirituella och fysiska resor han företagit. Han nådde en punkt i sitt liv och sin karriär när allt helt plötsligt framstod som tomt och innehållslöst, en illusion, en chimär. För att råda bot på detta reser han till Polen och håller någon slags existensiell workshop med ett gäng människor i en skog. Han reser till Indien, Sahara och Findhorn i Skottland, ett kollektiv där man pratar med växter.

Det han tar med sig från de här resorna är betydelsen av att leva medvetet. Allt för många människor framlever sin tillvaro som robotar, gör det de alltid gjort bara för att de alltid gjort det.

Hatten av för Wallace som inte bara står ut med Andres snacksalighet, utan dessutom efter ett tag till och mer engagerar sig i samtalet och verkar uppriktigt intresserad av Andres olika insikter. Jag klarar nämligen av varken det ena eller det andra.

My Dinner… är helt enkelt ett filmat samtal mellan de två männen, ibland avbrutet av att det serveras mat som skulle kunnat höra hemma på vilket inlägg som helst på matbloggen ”Den bruna maten”. Eftersom jag inte är överdrivet förtjust i att exempelvis läsa transkriberade intervjuer eller ens pjäsmanus var det förstås rätt kört med upplägget för My Dinner…

Även om jag inte hade en aning om filmens innehåll är det ändå en titel som känns igen som en klassiker och jag antar att det var därför den valdes till detta decennietema. Roger Ebert utnämnde den exempelvis till 1981 års bästa film och menade att dess styrka bland annat låg i att den var ”entirely devoid of clichées”.

I beg your pardon, but WTF?! Kanske undviker filmen klichéer när det gäller själva framställningen och berättandet men innehållet är då banne mig så klichéfyllt att det spricker i sömmarna. Andres svar på sin livströtthet är bara en återupprepning av gamle Henry David Thoreaus medvetna leverne, vilken i sin tur presenteras i ytterligare en annan variant i Fight Club.

Samtalet böljar förvisso fram och tillbaka mellan Andre och Wallace, första timmen är det nästan bara Andre som håller låda men allt eftersom börjar Wallace komma igen och till och med hålla emot lite. Kanske det är så att Andres lösning att kuska runt i Polen och Indien inte är förbehållet för alla människor? Och hur ska teatern som de bägge brinner för kunna väcka en sovande mänsklighet?

Nej tack, jag avböjer gärna både middag och samtal med Andre. Den kategorin nyfrälsta typer är mest bara tröttsamma. Och maten såg som sagt var inte särdeles inbjudande ut den heller…

star_full 2

Det här är det andra av fyra fredagsinlägg där jag är en av dem som hänger på det decennieprojekt som bloggkollegorna Henke och Christian har dragit igång och som nu nått fram till 80-talet. Läs mer om det på Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Och så måste ni förstås se vad de andra tyckte om My Dinner with Andre.
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (kommer senare under dagen)
Jojjenito

Annonser