Black Swan (2010)

Svarta svanar finns på riktigt, beter sig som svanar gör mest och lever i södra Australien. Men jag gissar att Darren Arnofsky för sin film snarare tänkte sig de närmast mytologiska varelser som fanns i den europeiska folktron långt innan the real deal rapporterades till fäderneskontinenten i slutet av 1600-talet.

Svarta svanar var nämligen en slag ornitologisk och allegorisk motsvarighet till något som helt enkelt är så osannolikt att det inte finns. Alla vet ju att svanar är vita och inte svarta.

Balettdansösen Nina Sayers har inga problem med det vita, rena och perfekta. Det finns antydningar om att hon egentligen inte heller är främmande för en hel del mentalt mörker men gör sitt bästa för att hålla sådana saker inom lås och bom, ivrigt understödd av modern. Vilken, likt alla balettmödrar verkar det som, försöker återuppliva sin krossade ballerinakarriär genom dottern.

Och plötsligt händer det. Nina får chansen att dansa rollen som den tudelade svandrottningen i Tjajkovskijs klassiska balett, uppsatt av den beryktade demonregissören Thomas Leroy. Men arbetet under den krävande Leroy är knappast någon dans på rosor, inte ens ett trippande över törnen. Snarare handlar det om en glasbeströdd golgatavandring när Nina tycks drivas närmare och närmare sammanbrottets rand.

Jag har i ärlighetens namn inte sett så mycket av konkurrensen, men har inga större problem med att tycka att Natalie Portmans Oscar för bästa kvinnliga huvudroll vid den 83:e galan är välförtjänt. Hennes Nina är inte bara kroppsligt, utan även psykiskt en spänd stålfjäder som bara fortsätter att vridas allt hårdare. En process som suggereras mycket effektiv i filmen av det knarrande och knastrande ljud som låter höras medan Nina snurrar runt, runt i sina oändligt perfekta piruetter.

Nina är inte bara i hela sin uppenbarelse en fysisk artikulering av begreppet ”high strung”, utan är också en högst disciplinerad kropp samtidigt som hon försöker göra revolt mot densamma. Eller är det kanske hennes kropp som tar kommandot och revolterar helt på egen hand? Och är det så konstigt att det kan vara lite svårt att hålla isär de två med tanke på det tvåfrontskrig hon måste utkämpa mot både förälder och regissör?

Aronofsky är nästan lika förtjust i sina kroppar som David Cronenberg och häri ligger förstås Black Swans maktperspektiv. Vem har makten över Ninas kropp? Modern som föder sin dotter på grapefrukt och pocherade ägg samtidigt som hon skuldbelägger ett nekande till en fettbildande tårta när det ska firas? Eller regissör Leroy som ständigt uppmanar sin nya stjärna att ”släppa loss” och poängterar att det inte bör finnas några gränser mellan de två. Det säger sig självt att Vincent Cassel är klockren som detta praktäckel.

Och Nina försöker hänga med i svängarna så gott det går, böjer sig länge för dem bägge. I ett tårfyllt glädjesamtal är det inte sin egen prestation hon är stolt över, nej, nej. ”He picked me, mommy!”

Men Nina är inte ensam på scenen, i kulisserna fladdrar både föregångare och efterträdare runt och bidrar även de till hennes labila tillstånd. I det avseendet är Black Swan en uppenbar nickning till exempelvis All About Eve, bara det att vi nu får hela historien ur Eve Harringtons perspektiv och inte Margo Channing.

Black Swans Bette Davis är Winona Ryder som den pensionsfärdiga prima ballerinan Beth, regissör Leroys ”lilla prinsessa”. Vincent Cassels cyniska tal om hur hon är hans musa gör det bara än tydligare hur lätt det är för honom att lägga henne åt sidan när han inte längre finner henne användbar.

Regissörens försäkran att alla framgångsrika karriärer förr eller senare måste få ett slut gör det lika tydligt som i All About Eve att det allt som oftast bara gäller artisterna. De som är beroende av sin kropp eller sitt utseende. Själv skulle han ju kunna fortsätta arbeta till dess att han är 90 bast och sitter i rullstol om så vore.

Jag kan inte hymla med att jag blev förförd av Darren Aronofsky och hans omöjligt svarta svan. Mot slutet känns det i och för sig som om själva historien tappar lite av sin strikt logiska uppdelning mellan vad Nina tror händer och vad som verkligen timar men vid det laget är jag så inne i historien att jag inte bryr mig.