X2: Abraham Merritt (1919 och 1920)

I mitt famlande efter fantasygenrens tidiga stigfinnare snubblade jag över Abraham Merritt. En av sin tids bäst betalda journalister (25 000 $ per år var inte småpotatis 1919) skrev nämligen också fantasy med start i novellen ”Through the Dragon Glass” 1917.

Fast man borde nog benämna hans genre mer generellt som fantastik. I alla fall i de verk som jag försökt mig på, The Moon Pool (1919) och The Metal Monster (1920), bjuds man på en sällsam blandning av egensinnig fantasi och förklaringar grundade i den tidens vetenskapliga diskussioner.

Utifrån de här två verken tycks Merrit ha varit ohjälpligt fascinerad av det levande oorganiska. Död materia eller energi som beter sig som om det var fyllt av, inte bara liv, utan medvetande och avsikter.

Idén tycks ha varit något ofärdig i The Moon Pool, där månens ljus och den energi man kan tämja från det påverkar både materia och människor. Frågan är om det inte till och med har förmågan att förvandla människor till materia.

I full blom står den emellertid i The Metal Monster, där läsaren och berättelsens protagonister får stifta bekantskap med vad som för en modern publik mest av allt låter som en beskrivning av T-1000. Bara det att den skapades 70 år innan T2. Metallmonstret är emellertid inte bara en enda android, utan en hel stad, ett helt samhälle, av enskilda enheter som tillsammans tycks skapa ett slags hive mind. Michael Crichtons beskrivning av en nanoteknologi utom kontroll i Prey är andra, nutida, kopplingar som kommer för mig.

Det är också denna företeelse som vetenskapsmännen Goodwin och Drake försöker att hitta rationella förklaringar på i boken. Till sin hjälp lånar de (eller det är väl snarare Merritt som lånar om vi ska vara petiga) teorier från Jacques Loeb, en forskare som var djupt fascinerad av de former av ”medvetande” som död materia tycktes kunna uppvisa.

Just den här blandningen mellan det organiska och det oorganiska målar suggestiva bilder som känns obekväma på någon slags grundläggande nivå. Man behöver bara tänka på H.R. Gigers Alien-miljöer, där det finns samma integrering. Det inte bara ser läskigt ut, det känns på något sätt onaturligt och det känns i hela kroppen. När det är klippt för Merritts metallmonster ger det ifrån sig ett ljud som från en ”brokenhearted star”.

Det är som sagt inte svårt att se lockelsen med Merritts historier, hur han lyckas beskriva något som är så djupt främmande att det nästan inte går att föreställa sig. Synd bara att han inte lyckades förpacka det hela lite smakligare.

För förutom blotta fantasifullheten är jag i alla fall inte särskilt trakterad av fantasins beklädnad. Protagonisternas äventyr är märkligt oengagerande i The Moon Pool och nästan icke-existerande i The Metal Monster. Bägge berättelserna går ut på att man på sant Arthur Conan Doyle-, Edgar Rice Burroughs– eller Rider H. Haggard-manér hittar förlorade kulturer på avlägsna platser (en ö på södra halvklotet och Tibet). I många avseenden känns helheten i bägge fallen också mer som en klassisk äventyrsberättelse, må så vara med avsevärda fantastiska och vetenskapliga händelseutvecklingar och resonemang. Särskilt The Metal Monster upplever jag ha ganska stora likheter med Haggards klassiker She.

I The Moon Pool är det fullt ös med konflikter mellan olika raser, ryssar som lierar sig med fienden, en obegripligt ståndaktig hjälte i form av den oförliknelige amerikan-irländaren Larry O’Keefe och ett drak-mask-monster som med sina bläckfisktentakler skulle ha kunnat heta Cthulhu (och som antagligen sedan gjorde det, Lovecraft läste Merritt). Här blir det också lite mer dynamik i berättandet eftersom Merritt inledningsvis växlar mellan ett par narrativa perspektiv. I det metalliskorganiska Tibet går det betydligt lugnare till, protaginsterna utforskar metallsamhället men jag hänger aldrig riktigt med på ifall det egentligen någonsin händer något.

Huvudpersonen och berättaren är i bägge fallen den världsberömde och strikt vetenskaplige botanisten Goodwin. Med sig har han alltid minst en yngre och handlingskraftig vapendragare och tillsammans stöter de på manipulativa kvinnliga skurkar och jungfruliga damer i nöd. Gemensamt har emellertid alla kvinns en synnerligen lättsinnig inställning till behovet att skyla sig med kläder och Goodwin är inte mer vetenskaplig torrboll än att han gärna lägger märke till, och utförligt beskriver, den kvinnliga fägringen.

I ljuset av denna heteronormativitet kan det kanske vara av intresse att notera att det samtidigt finns stråk av mer eller mindre homosexuellt färgade relationer i bägge berättelserna. Goodwins kärlek till Larry O’Keefe i The Moon Pool handlar nog mest om ett uttryckssätt som låter betydligt mer suggestivt för den depraverade 2000-talsläsaren än det gjorde för den tidige 1900-talsläsaren. Däremot antyds samma tema mer öppenhjärtigt i The Metal Monster när Ruth Ventnor avsvär sig allt vad män heter och gråter ut mot Nurhalas generösa (men givetvis snålt täckta) byst.

Jag kan tänka mig att det skulle vara betydligt intressantare att läsa Abraham Merritt i ett litteraturvetenskapligt fantasysammanhang, där man har större möjligheter att dra kopplingar och se linjer än vad jag hade på min ensamma kammare. I nuläget landar tyvärr bägge böckerna i den lite halvbeiga kategorin ”mer intressant än bra”.

The Moon Pool (1919)

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person.

(för äventyrligheten)

The Metal Monster (1920)

Librivoxkvalitet: Varierande, både med avseende på tal och ljud.

(för metallmonsterkonceptet)

Edit:
I antologin The Young Magicians hade jag lyckan att kunna stifta bekantskap med Merritts debut, novellen ”Through the Dragon Glass” som alltså skrevs två år innan The Moon Pool. Alla författarens typiska element finns på plats (förlorade kulturer, narrativ i narrativet, sköna damer och monster), men givetvis i en mer kortfattad form, varför den känns piggare (men samtidigt något halvfärdig) än de två senare verken. Man tar sig dessutom till den förlorade kulturen endast genom en bärbar portal (the Dragon Glass), vilket faktiskt gör den här berättelsen till en betydligt mer uppenbar fantasyskildring jämfört med de andra två. Slutligen kan konstateras att Merritt var en författare som uppenbarligen ansåg att det inte var möjligt att överutnyttja utropstecken.

”Through the Dragon Glass” (1917)