You are currently browsing the tag archive for the ‘Vincent Cassel’ tag.
alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1
Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.
Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar.
Om man inte riktigt vet vad som väntar kan man till en början tro att Jaques är en ordentlig grabb. Nyss hemkommen från militärtjänstgöring i Algeriet synes han vara en plikttrogen och tacksam son till mor och far. Men snart visar det sig att han är lite för förtjust i lätta pengar för att betala en livsstil som tycks bygga på lika delar prostitutionsbesök och kortspel.
Ofta diskuteras det faktum ifall man kan tycka om en film trots att man inte känner några som helst sympatier för dess huvudperson. Public Enemy torde kunna användas som ett skolboksexempel på just denna svårhanterliga balans. Jaques är en person som har lätt för att slå ifrån sig och bli förbannad men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över hur karln egentligen är funtad.
Exempelvis verkar han som sagt tycka genuint bra om sina föräldrar men så fort de ifrågasätter hans livsval det minsta lilla hugger han tillbaka med att anklaga fadern för att vara en toffel, tillika tysk medlöpare under andra världskriget. Han blir hals över huvud förälskad i den spanska Sofia och skaffar ett par, tre barn med henne men när hon inte vill att han fortsätter med sin kriminella bana ligger smockan (för att inte tala om pistolhotet) oerhört nära under den jovialiska familjefadersytan.
Jaques liv spelas upp som en kavalkad av mer eller mindre dumdristiga kupper (gärna bankrån eller kidnappningar, helst sådana som inbegriper ett visst utklädningsmoment) och därpå följande fängelsestraff. Han tycks ha haft tillräckligt sunkigt konsekvenstänk för att klara av att genomföra sina närmast halsbrytande brott, vilket å andra sidan innebar att han åkte fast gång efter annan. En sådan där kille som på ett sätt är orimligt smart (han gillade som sagt att klä ut sig och tycks ha varit ganska lyckosam med det) men samtidigt är otroligt korkad. Att sätta sprätt på en stor del av tjuvgodset på bilar, smycken och pälsar efter en lyckad kupp är bara förnamnet…
Till slut verkar han ha överdoserat på sin egen image som samhällets fiende nummer ett, men med ett visst mått av tjuvheder. Han blir oerhört upprörd om någon journalist vågar antyda att Jaques Mesrine inte är en man som håller vad han har lovat. Frågan är om han försökte odla bilden av sig själv, för sig själv, som en romantiserad Robin Hood, vilken stal från de rika för att ge till den fattige, det vill säga sig själv? Jag undrar om filmen, i alla fall till viss del, också vill framhålla denna bild genom att rulla nyhetsinslag om flera av 70-talets terrordåd på TV. Det kan vara rena tidsmarkörer, men skulle också kunna tjäna syftet att relativisera Jaques brott.
Mesrine spelas av Vincent Cassel i vad som måste vara hans paradroll för tid och evighet. Jag har i alla fall svårt att se hur han skulle kunna toppa denna prestation som inbegriper både en förmåga att förmedla denna mångbottnade person till mig som tittare och en remarkabel kroppslig förändring vartefter historien framskrider. Den stör-smale killen i militäruniform kommer successivt allt närmare en imponerande Gérard Depardieu-plufsighet. Ett bevis på både hans och filmens förmåga att visa på Jaques komplexitet torde vara att slutscenerna får ett stråk av sorgsenhet trots att mannen som sagt knappast framstått som en särskilt trevlig typ under resans gång.
Lite hjälp på traven får dock Cassel också av filmproduktionen som sådan. Jag har svårt att hitta fel i tidsmarkörer som kostym eller miljöer, vilka dock aldrig tar överhanden. Det förekommer mycket sällan exempelvis musik som mer eller mindre skriker ut ”Hey, hey, boys and girls, it’s 1975!” Det förekommer också en hel del andlöst spännande scener om antingen kupper eller utbrytningsförsök som antyder att klipparna Eloi Painchaud, Bill Pankow och Hervé Schneid vet vad de gör. Även kameraarbetet låter ana en viss ambition och tar sig bortom rakt-upp-och-ned-tagningar.
Public Enemy är en gangsterbiopic som för all del inte vill få oss att avsky sin huvudperson men som sällan eller aldrig heller försöker ursäkta det han gjorde.
Annonser
Svarta svanar finns på riktigt, beter sig som svanar gör mest och lever i södra Australien. Men jag gissar att Darren Arnofsky för sin film snarare tänkte sig de närmast mytologiska varelser som fanns i den europeiska folktron långt innan the real deal rapporterades till fäderneskontinenten i slutet av 1600-talet.
alt. titel: The Heir Apparent: Largo Winch
Largo Winch är namnet på allas läppar men ingen vet var han är, inte heller vem han egentligen är. Den fabulöst framgångsrike affärsmannen Nerio Winch har dött och för alla i hans företags ledningsgrupp kommer beskedet om en legitim arvinge som en total överraskning.
En liten kvarleva från filmspanarnas kvinnlighetstema i början av juli. Jag såg ju faktiskt Elizabeth när det begav sig.
***
Elizabeth Gloriana. Det är otacksamt att vara drottning, ändå vill alla vara det. Elizabeth är inte annorlunda än någon annan, trots att hennes liv ständigt hotas från flera håll och att hela dem katolska världen är hennes fiender tar hon med kraft itu med uppgiften. Att styra ett England med tom stadskassa och litet eller inget beskydd från trupper. Detta är historien om en drottnings tillkomst.
För tio dagar sedan firade USA sin fourth, den här gången är det Frankrikes tur att hedra en blodig stormning. Så varför inte dagen till ära inte bara skriva om Fransk film, utan en fransk film som faktiskt har en liten, men dock, koppling till Revolutionen?
***
alt. titel: Vargarnas pakt, Brotherhood of the Wolf
Naturalhistorikern Grégoire de Fronsac kommer på 1760-talet till syd-centrala Frankrike för att hjälpa till att fånga ett våldsamt odjur som terroriserat regionen allt för länge. Lokalbefolkningen är hysterisk, prästerskapet dånar från predikstolen om Guds hämnd och den lokala aristokratin är frustrerad. Inte minst på den inkompetente, av kungen utsände, jägaren och hans anhang som har i uppgift att döda besten. Vad betalar de egentligen skatt för?! (Ja, de är verkligen fransmän och inte redneck-amerikaner).
alt. titel: De blodröda floderna, The Crimson Rivers
Den franske regissören Mathieu Kassovitz tycks som så många andra ha dött Hollywooddöden. Hans andra film, La Haine, lät tala om sig som en rå och skitig skildring av desillusionerade tonåriga invandrare i Paris förorter. Under tvåtusentalet följde han upp denna hyllade realism med…wait for it…Gothika och Babylon A.D, två filmer som rakar hem imponerande femton respektive sju procent på Rotten Tomatoes. La Haine får hundra procent. I’m just saying…
alt. titel: Skuggornas armé, Army of Shadows
“Lizen carefully, for I vill zay ziz only onze…” Odödliga ord och högtidsstund framför TV:n varje söndagskväll. ’Allo ’Allo! var ett sådant där TV-tillfälle man bara inte missade när det begav sig.
Och nog för att jag fattar att livet i den franska motståndsrörelsen inte riktigt var som en puttrig engelsk (och så här i backspegeln ärligt talat egentligen inte särskilt rolig) sitcom. Men att det kunde framställas som så totalt ospännande, grått och ofta direkt obegripligt som i L’armée des ombres hade jag nog inte heller kunnat föreställa mig.
That’s what HE said!