The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

FilmspanarnaKatniss Everdeen vaknar upp i det ”övergivna” distrikt 13, bara för att upptäcka att hon blivit propagandistisk hårdvaluta. Istället för att desavouera henne och hennes karaktär på uppdrag av den hänsynslöse president Snow vill Plutarch Heavensbee nu göra Katniss till en symbol för kamp och revolt på uppdrag av den eventuellt lika hänsynslösa presidenten Alma Coin.

Men Katniss är fullt upptagen med att vara traumatiserad av sina upplevelser i de senaste hungerspelen och det faktum att de var tvugna att lämna Peeta bakom sig. Vilken form av tortyr Huvudstaden utsätter den stackars gossen för vill hon inte ens föreställa sig.

MockingjayNär jag hade läst böckerna tänkte jag mycket på hur de handlar om barn och ungdomars utsatthet. Den tråden plockas med emfas upp igen i denna tredje film i serien. President Coin och Plutarch Heavensbee ser i Katniss inget annat än ett vapen att slunga i synen på ärkefienden Snow. Precis som för Steve ”Captain America” Rogers blir hennes jobb att sälja ett krig. Att få folk så uppeldade att de slutar bry sig om sin egen säkerhet och istället ställer sig i vägen för väktarnas kulor.* Katniss makt över sitt eget liv är obefintlig.

Efter en liten (ok, rätt rejäl) dipp i Catching Fire tycker jag att Mockingjay pt 1 signalerar att Hunger Games-serien är tillbaka i god form. ”Alive and well” som ett av Katniss manus skulle ha uttryckt det. Revolttemat blir angeläget och engagerande när det får filmens hela uppmärksamhet istället för att pågå någonstans i ögonvrån. Det blir ett par riktigt bra scener när de olika distrikten börjar slå tillbaka och jag köper till och med filmens erkänt skäligen enkla spänningshöjare i princip rakt av. Nedräkningar funkar (nästan) alltid!

Det jag inte köper rakt av är tyvärr Katniss själv. Böckernas Katniss var en hjältinna som jag blev väldigt förtjust i och medan jag (kanske med en dåres envishet) fortfarande vill hävda att Jennifer Lawrence gör ett fullt godkänt jobb blir det i slutänden lite väl mycket pip och gnäll (ok, gråt och skrik) från henne. När hon inte ska vara förbannad känns det som om hon gråter sig igenom filmen.

Den illa underbyggda känslan av Katniss och Peetas relation från Catching Fire hänger tyvärr kvar in i Mockingjay pt 1. Jag blir helt enkelt inte med på exakt varför det är så viktigt för henne att rädda Peeta ur Snows klor. Lawrence tårar allena övertygar mig inte om hennes kärlek till Josh ”jag-ger-träigt-skådespeleri-en-plankstump” Hutcherson.

Tyvärr sätter Mockingjay pt 1 också tassen i exakt samma bjönsax som Catching Fire. Regissör Francis Lawrence måste ha notoriskt svårt för att sätta punkt eftersom bägge filmerna totalt sumpar två utmärkta cliffhangers för att haka på 5-10 minuters egentligen meningslöst efterspel och förklaring till vad vi just såg.** Men om inte manusförfattarna blir allt för kreativa lär vi väl åtminstone slippa det i Mockingjay pt 2. När den är slut så är det ju slut. Åtminstone är det en nåd att stilla bedja om.

star_full 2star_full 2star_full 2

* Kan Hunger Games-serien bli ett fall där verkligheten imiterar och överträffar dikten i det här avseendet? I Thailand ska den typiska trefingersgesten ha använts som en protest mot landets styre och under upploppen i Ferguson ska någon ha klottrat Katniss uppeldande revoltbudskap till president Snow – ”If we burn, you burn”.

** Efter att hunnit fundera lite på saken undrar jag om jag möjligen är lite orättvis mot Francis i det här läget. Det känns inte helt osannolikt att filmerna från början var utrustade med de där utmärkta cliffhangersarna men att en vetgirig testpublik, helsåld på instant gratification, sköt den planen i sank. Här blir i så fall en (av säkert många fler) nackdel med testvisningar tydlig. Att avsluta en film med osäkerhet kan absolut vara något man som tittare stör sig på fem minuter efter att den är slut – man vill ju veta hur det gick!

Men ges man en chans att fundera lite på saken är det inte helt sällan filmer lyfter just på grund av den där osäkerheten. Det blir faktiskt inte alltid bättre av att man skedmatas med förklaringar och svar och inte behöver anstränga hjärnan ett dyft. Den kan också behöva gymnastiseras lite också. Men hela poängen med en testpublik är ju att de ska avge ett omdöme max fem minuter efter att de ha sett en film. Och då får vi meningslösa tillägg som egentligen lika gärna hade kunnat vänta till nästa film. Learn som fucking patience, people!

Vi var en liten, exklusiv, skara som den här gången såg filmspanarfilmen.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Nerd Bird
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)

14 reaktioner till “The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)”

  1. Du lyckas bättre än jag skilja på böcker och film, jag blir tokig på att jag inte kan separera mina upplevelser bättre. Men så var det ett tag sedan jag läste böckerna, typ 2011, så jag har bara mitt skrala minne att gå på. Men jag vet i alla fall att jag kände mycket mer sympati med Katniss i böckerna än i filmerna. Än så länge är första filmen bäst, där tyckte jag också att Jennifer Lawrance funkade bäst. Nu är jag inte längre så förtjust. Vissa scener i Mockingjay var nästan skrattretande dåliga tyvärr.

    Tvåan är definitivt den svagaste länken i både bok- och filmserien (hittills). Men jag tycker att Mockingjay (filmen) inte tillräckligt understryker Katniss mentala ohälsa, vilken man fick rätt tydlig inblick i under läsningen, just kanske pga att den är skriven ur hennes perspektiv till 100 procent. Eller framgick det? Jag tycker dock man kunde tryckt mer på hennes likgiltighet, för så här lipig var hon väl inte i boken?

    En annan grej som skiljer sig är ju att man i filmen får inblick i sådant som man inte får veta i böckerna (t.ex. diskussionerna mellan Alma Coin och Heavensbee), eftersom man är begränsad till Katniss POW. Fast det är snarare en fördel.

  2. Jahapp! Här steppade feelingen upp en liten bit! 🙂
    Intressant! Jag har lite svårt för YA generellt, men den här serien har jag ändå visst nöje av. Såklart kommer jag att se även den här…och nästa.

  3. Den där verklighetsdiktimitationen är ju intressant. 80- och 90-talisterna har väl alltid präglats av individualism och narcissism med tillhörande oförmåga/ovilja att organisera sig och kämpa mot ett gemensamt mål. Nu verkar det ändå finnas ett sug efter att hashtagga ihop sig mot överheten och då är kanske Hunger Games den enda populära fiktionen som ligger i närheten med sitt extremt luddiga allegoriska värde.

  4. Tror att det är en helt annan sak att se filmerna om man har läst böckerna först.

    Jag kan sympatisera med dina tankar om cliff hanger-slut, men tror att det är långt över huvudet på folk bakom denna filmserie. Det är en renodlad kommersiell produkt och som sådan kan inte sådana risker tas.

    Intressant med första noten, den om att Katniss och hennes budskap används i den verkliga världen. LOL

  5. @Cecilia: Vilken härligt matig kommentar — tack! Du verkar verkligen ha svårt att släppa bok-Katniss 😉 I vanliga fall tycker jag att böckerna är mycket mer närvarande för min filmupplevelse, på gott och ont (oftast ont känns det), men just den här gången gick de rätt bra att släppa. Jag tyckte ju som sagt att tvåa-boken var riktigt bra, det blev liksom ett rätt kul omtag av ettan.

    Men visst, det är ju alltid svårt att beskriva rent visuellt hur någon mår dåligt, särskilt som vi ju bara får Katniss POW i böckerna. Tyckte nog att de ”extra” scenerna var klart bättre här än i tvåan.

    @Steffo: Klart du ska 🙂

    @Carl: Ja, jag tror att den gör mycket tydligare upproret mot en samlad makt jämfört med exempelvis Divergent. Plus att den är bättre skriven också, om man nu ska se till böckerna.

    @Henke: Jag tror också att det kan göra rätt stor skillnad om man har förförståelsen som böckerna ger. Fast en bra cliffhangerslut skulle ju inte behöva vara en sådan enorm risk. Eller är det bara jag som är blåögd nu?

  6. Preciiiis! Nu satte du fingret på spiken. Typ. Varför i hela friden är det så viktigt att rädda Peeta? Det är ju inte Joppe vi snackar om, alltså ”Rädda Joppeeee död eller leeeevande-.Joppe” i TV-programmet, han var ju viktig, han var ett barns kramdjur, en mullvad eller vad var han för nåt? Peeta har ungefär samma utstrålning som ett oanvänt freestylebatteri, varför är han så viktig?

  7. @Fiffi: Eller kanske tom ett använt freestylebatteri? Vet ngn född efter typ 1988 vad ett freestylebatteri är förresten? 😉 Jag tror Cecilia kommenterade inne hos Henke att det i böckerna görs klart att Peeta blir viktig eftersom han är en god människa i Katniss ögon. Hans godhet väger liksom upp hennes svagheter. Genom honom kan hon bli frälst, typ. Men även med den förförståelsen kände jag att filmen inte alls lyckades få fram de känslorna.

  8. Jag tycker att den första (och kanske även andra) filmen gjorde tillräckligt för att bygga upp en lojalitet mellan Katniss och Peeta. Även om han är ocharmig så visade han upp en väldigt god karaktär (!) när de tillsammans genomled ett svårt trauma. Att de blev någon sorts vapenbröder som står över en tonårsromans ser jag som en av filmernas styrkor. Det är trevligt att det inte måste handla om inoljade muskler och silkestungor för att en pojke och flicka skall koppla.

  9. @Carl: Absolut, det tyckte jag var en av styrkorna med första filmen. Men jag tyckte inte att de lyckades återskapa den känslan i tvåan.

  10. Jag väntar med den här filmen men finner det intressant med din tanke om testvisningar och att man som konsument numera vill ha allt serverat på ett fat. Frågan är om vi som människor blivit intellektuellt latare eller mer otåliga och vill ha tillfredsställelse här och nu?

  11. Peeeeeeeta, vi måste rädda Peeta. Han är ju som en söt liten rädd och blöt pudel. 😉

    Ja, du vet ju redan att jag tycker precis tvärtom om filmerna. Ettan – dålig, tvåan – helt ok, och så Mockingjay däremellan typ.

    Undrar om det hänger samman med att jag såg ettan och sen tvåan nära in på varandra och att jag sen såg Härmskrikan ett år senare. Det är lite som när man ser på halvtaskiga tv-serier som man ändå gillar för att man liksom kommer in i världen, lär känna karaktärerna (funkar väl här, eller?) osv.

  12. @Filmitch: Jag tror att det handlar om tillgång och efterfrågan. Människan är lat och försöker alltid ta snabbaste vägen och nu för tiden finns det bara så många fler möjligheter att tillfredsställa det. För tillhandahållare av produkter och tjänster lönar det sig (nästan) alltid att tillfredsställa kortsiktiga önskningar än långsiktiga behov.

    @Jojjenito: Jag tror absolut att det kan spela roll hur nära man ser filmerna i tid. Eller kanske snarare vad man tyckte om den närmast föregående. Du gillade inte ettan och hade därmed bättre förutsättningar att gilla tvåan. För mig var det tvärtom.

  13. @Sofia: Haha, kollade upp nu och det var precis tvärtom för mig. Jag såg inte alls ettan och tvåan nära inpå varandra (det var 1½ år mellan). Tvåan och Mockingjay såg jag med mindre än ett års mellanrum. Så, då föll min teori. 😉 Då har det nog mer med förväntningar att göra samt att man ändå är lite mer hemma i världen trots allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: