FilmspanarnaKatniss Everdeen vaknar upp i det ”övergivna” distrikt 13, bara för att upptäcka att hon blivit propagandistisk hårdvaluta. Istället för att desavouera henne och hennes karaktär på uppdrag av den hänsynslöse president Snow vill Plutarch Heavensbee nu göra Katniss till en symbol för kamp och revolt på uppdrag av den eventuellt lika hänsynslösa presidenten Alma Coin.

Men Katniss är fullt upptagen med att vara traumatiserad av sina upplevelser i de senaste hungerspelen och det faktum att de var tvugna att lämna Peeta bakom sig. Vilken form av tortyr Huvudstaden utsätter den stackars gossen för vill hon inte ens föreställa sig.

MockingjayNär jag hade läst böckerna tänkte jag mycket på hur de handlar om barn och ungdomars utsatthet. Den tråden plockas med emfas upp igen i denna tredje film i serien. President Coin och Plutarch Heavensbee ser i Katniss inget annat än ett vapen att slunga i synen på ärkefienden Snow. Precis som för Steve ”Captain America” Rogers blir hennes jobb att sälja ett krig. Att få folk så uppeldade att de slutar bry sig om sin egen säkerhet och istället ställer sig i vägen för väktarnas kulor.* Katniss makt över sitt eget liv är obefintlig.

Efter en liten (ok, rätt rejäl) dipp i Catching Fire tycker jag att Mockingjay pt 1 signalerar att Hunger Games-serien är tillbaka i god form. ”Alive and well” som ett av Katniss manus skulle ha uttryckt det. Revolttemat blir angeläget och engagerande när det får filmens hela uppmärksamhet istället för att pågå någonstans i ögonvrån. Det blir ett par riktigt bra scener när de olika distrikten börjar slå tillbaka och jag köper till och med filmens erkänt skäligen enkla spänningshöjare i princip rakt av. Nedräkningar funkar (nästan) alltid!

Det jag inte köper rakt av är tyvärr Katniss själv. Böckernas Katniss var en hjältinna som jag blev väldigt förtjust i och medan jag (kanske med en dåres envishet) fortfarande vill hävda att Jennifer Lawrence gör ett fullt godkänt jobb blir det i slutänden lite väl mycket pip och gnäll (ok, gråt och skrik) från henne. När hon inte ska vara förbannad känns det som om hon gråter sig igenom filmen.

Den illa underbyggda känslan av Katniss och Peetas relation från Catching Fire hänger tyvärr kvar in i Mockingjay pt 1. Jag blir helt enkelt inte med på exakt varför det är så viktigt för henne att rädda Peeta ur Snows klor. Lawrence tårar allena övertygar mig inte om hennes kärlek till Josh ”jag-ger-träigt-skådespeleri-en-plankstump” Hutcherson.

Tyvärr sätter Mockingjay pt 1 också tassen i exakt samma bjönsax som Catching Fire. Regissör Francis Lawrence måste ha notoriskt svårt för att sätta punkt eftersom bägge filmerna totalt sumpar två utmärkta cliffhangers för att haka på 5-10 minuters egentligen meningslöst efterspel och förklaring till vad vi just såg.** Men om inte manusförfattarna blir allt för kreativa lär vi väl åtminstone slippa det i Mockingjay pt 2. När den är slut så är det ju slut. Åtminstone är det en nåd att stilla bedja om.

star_full 2star_full 2star_full 2

* Kan Hunger Games-serien bli ett fall där verkligheten imiterar och överträffar dikten i det här avseendet? I Thailand ska den typiska trefingersgesten ha använts som en protest mot landets styre och under upploppen i Ferguson ska någon ha klottrat Katniss uppeldande revoltbudskap till president Snow – ”If we burn, you burn”.

** Efter att hunnit fundera lite på saken undrar jag om jag möjligen är lite orättvis mot Francis i det här läget. Det känns inte helt osannolikt att filmerna från början var utrustade med de där utmärkta cliffhangersarna men att en vetgirig testpublik, helsåld på instant gratification, sköt den planen i sank. Här blir i så fall en (av säkert många fler) nackdel med testvisningar tydlig. Att avsluta en film med osäkerhet kan absolut vara något man som tittare stör sig på fem minuter efter att den är slut – man vill ju veta hur det gick!

Men ges man en chans att fundera lite på saken är det inte helt sällan filmer lyfter just på grund av den där osäkerheten. Det blir faktiskt inte alltid bättre av att man skedmatas med förklaringar och svar och inte behöver anstränga hjärnan ett dyft. Den kan också behöva gymnastiseras lite också. Men hela poängen med en testpublik är ju att de ska avge ett omdöme max fem minuter efter att de ha sett en film. Och då får vi meningslösa tillägg som egentligen lika gärna hade kunnat vänta till nästa film. Learn som fucking patience, people!

Vi var en liten, exklusiv, skara som den här gången såg filmspanarfilmen.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Nerd Bird
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)

Annonser