Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1995
Det sägs att kärt barn har många namn. Costner tilldelades efter visningen på filmfestivalen [Umeås] kärleksfulla epitet av typen Gäl-Kevin och Mört-Mannen. Såsom varande en av de dyraste filmerna i historien lämnar Waterworld redan en våg av upprörda känslor efter sig.
Av okänd anledning har polarisarna smält och världen har nu varit täckt av vatten i 800 år. Man lever på kringflytande atoller och sysselsätter sig till stor del med byteshandel. De som tillhandahåller dessa varor är ensamseglare och en dag kommer en namnlös sådan (Kevin Costner) till en av dessa atoller. Matjord och rent vatten är hårdvaluta och han har med sig det ena för att kunna köpa det andra. Han är precis på väg att ge sig av när han stoppas och det upptäcks att han egentligen är en mutant med gälar och simhud mellan tårna. Då mutanter är mycket impopulära är han precis på väg att avrättas när atollen blir attackerad av ett skurkgäng, ledda av Deacon. De är ute efter ett speciellt barn (Tina Majorino) men seglaren lyckas undkomma med just detta barn på sin båt. Det visar sig att Enola, som hon heter, har en karta intatuerad på ryggen, en karta som skall visa människorna till den legendariska Dryland där det finns majord i överflöd. Men Deacons gäng har inte gett upp kampen om Enola.
Man kan säga vad man vill om Waterworld, men det är nästan en semantisk omöjlighet att en actionfilm som kostat en miljard [svenska kronor, 175 miljoner dollar] inte är rolig att se. En påkostad miljö och häftiga explosioner räcker ibland skrämmande långt. Men det går därför inte att bortse från känslan av att Waterworld hade kunnat vara så mycket mer är bara kampen mellan Kevin Costner och Deacons skurkgäng, eftersom konceptet som sådant inte är så tokigt. man får en glimt av världen under vattnet men den är hastig och inte heller menad att lämna några djupa spår efter sig.
Det är helt enkelt en Mad Max på vatten, precis som meningen var. Dock försöker Costner påskina att han velat förbättra actiongenren som ”på senare tid har förlitat sig på explosioner och billiga skratt”, vilket är precis vad Waterworld består av… Det är förvisso inne att låta miljötänkande genomsyra det mesta men i Waterworld försöker man skriva de på publikens näsa, vilket blir nästan lika irriterande som i Seagals På dödlig mark. Hos de fredliga atollinvånarna är jord och plantor hårdvaluta, de tänker ekologiskt och återanvänder medan Deacons oljeskepp är ett inferno av plåt, olja och cigaretter. Medan Enola Guy markerade början på atomkrigets era blir Enola ”Girl” början till ett nytt och bättre liv på Dryland.
Dennis Hopper gör inte bort en roll av den här typen och det är alltid roligt att se honom som genuint elak. En som däremot troligen skulle må bra av lite elakhet är Kevin Costner, jag har ärligt talat börjat tröttna på hans framtoning. Obarmhärtigt tuff mot illgärningsmän men hjärtegod och gosig när kvinnor och barn behöver det.
Som vanligt genererar filmen ett par biologiska funderingar. När/om sällskapet nu når fram till Dryland, hur hade de tänkt sig att befolka ön? Eftersom det är Enola som är i besittning av kartan är det ju knappast troligt att någon annan hittar dit. Och i hur stor utsträckning är Kevin muterad med tanke på att han (naturligtvis) har sex med sin vackra motspelerska. Undras vad vattenvärldens kvinnor skulle betala för Kevins kaviar?
Omdöme 2011:
Mjnä, nog skulle jag drämma i med åtminstone en fyra med så här drygt 15 år senare. Waterworld är fortfarande en otroligt underhållande action-rulle (till och med fånigheterna är fortfarande roliga: “She’s my friend!”) och alla de där moraliska funderingarna har liksom sjunkit undan. Jag nöjer mig helt och fullt med envigen mellan Costner och skurkgänget. Men fasen vet om jag hade varit lika tjurig om inte Costner stuckit ut hakan på det där sättet.
Tina Majorino var ju riktigt i ropet där ett tag som söt-och-lillgammal men tycks, förutom ett inhopp i Napoleon Dynamite, primärt ha ägnat sin karriär åt TV (Veronica Mars, Big Love och The Deep End). Jeanne Tripplehorn gick (efter denna, The Firm och Basic Instinct) vidare till mestadels medelmåttigt framgångsrika romcoms. Till och med för Costner markerade Waterworld slutet på den ordentligt storslagna karriären.
Ska man gå efter Wikipedias ”List of most expensive films” vad gäller nominella kostnader (vilket å andra sidan bara är ett sätt att räkna) är faktiskt Waterworld den äldsta film som fortfarande finns med, men den har föga förvånande blivit omsprungen med god marginal och ligger nu på en delad 23:e plats med bland andra Evan Almighty. Listan toppas av sista Pirates… som gick lös på 300 miljoner dollar.
Och ja, jag måste erkänna att jag blev så löjligt nöjd över slutmeningen att jag lät den passera trots att romproduktion är en ”honlig” angelägenhet. Å andra sidan, vet vet vilka olika mutantkrafter the Mariner kan ha skaffat sig?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Fin recension av mad Max karbon kopian men jag gillade faktiskt den här bättre. Huvudanledningen till att den blev så dyr var att öppningsatollen sjönk när den var färdigbyggd så de fick helt enkelt bygga om den.
Vilken underbar recension från 1995 och kaviarmeningen är ju helt klockren!
@Tack. Ja, jag har för mig att jag hörde något om den där atollen när det begav sig. Vatteninspelningar kanske man ska hålla sig ifrån. Å andra sidan hade det väl inte blivit riktigt samma sak om de spelat in filmen i kommunens simbassäng 🙂
@Fiffi: Åh, vad kul att du gillade den! Ja, ibland är det roligt att titta på de här gamla ”opartiska” texterna, man såg ju ändå filmerna lite mer ofärgat än om man skulle se dem för första gången nu.
Roligt och välskrivet om en film som faktiskt håller än i dag. För en gångs skull är ungen uthärldlig och har t.om en del bra repliker. Hopper är i högform.
Filmen hade dåligt rykte i media innan den kom mkt pga av att den var så dyr. Varför kan man fråga sig?
Titanic var en annan film där reportrarna kraxade INNAN de sett filmen.
@filmitch: Kul att du tycker det — tack! Ska man döma av den där listan kostade ju Waterworld ganska rejält mycket mer än någon annan film hade gjort innan dess och jag tror att på den tiden stack det nog lite ögonen på folk. Nu är man avtrubbad, jag menar, 300 miljoner dollar?! Man skulle lika gärna kunna säga tusen biljoners triljoners triljarder för det känns ungefär lika mycket en fantasisumma.
Hahaha ”Undras vad vattenvärldens kvinnor skulle betala för Kevins kaviar?” haha… jag dog lite. 😀
@Plox: Om det bara var lite, så… Jag vill absolut inte vara ansvarig för några olyckor 😉
Kul läsning, och kommentarerna bekräftar det vi redan vet: Det är en bra och främst underhållande film. Ändå lever det kvar det där ryktet att det är ett fiasko. Enligt Wikipedia så spelade filmen in sin budget då den gick bra i Europa.
Intressant att du gillar den mer nu. Kan bero på att du för 15 år sen såg den med de kritiska recensionsglasögonen på. Minns du hur andra recensenter tyckte på den tiden. Har en känsla av att det här var en sån film som man bara skulle såga och med så snygga formuleringar som möjligt.
Kevins kaviar, ja jisses… 😉
@Jojjenito: Mnja, tror inte att det hängde på vad ”alla andra” tyckte om den iom att jag såg den på Umeås filmfestival, vilket alltså var typ ett par veckor innan den ens haft svensk premiär. Jag vet helt enkelt inte varför, vissa filmer kan ju vara sådär lite halvljumma när man ser dem första gången för att sedan växa allt eftersom.