PriestDet är i princip alltid otacksamt att vara en krigare (fråga bara Selene). Särskilt när kriget är över; soldater har sällan en naturlig plats i samhället under fredstid. Det är något som både medeltidens korsriddare, 60- och 70-talets Vietnamveteraner och post-kalla krigets spioner fått erfara.

I en värld där vampyrer en gång härjade fritt är det också något som det rovdjursbekämpande prästerskapet bittert känner av. De gjorde jobbet som krävdes av dem, den kvarvarande fienden stängdes in i reservat (fast varför inte bara utrota dem totalt?) och utan något konkret att slåss mot blev deras sammanslutning något att frukta, något som måste hållas nedtryckt.

Den allsmäktiga kyrkan har inte råd att låta folkets tro på vare sig deras förmåga till beskydd eller auktoritet ruckas, så när en av dessa krigarpräster (vi kan väl kalla honom…Paul) ber om lov att undersöka ett misstänkt vampyranfall på sin brors familj blir han bryskt nekad. Vampyrhotet är avvärjt, det vet ju alla!

Men eftersom prästen känner att kyrkan kanske inte längre agerar helt i enlighet med guds önskningar ger han sig iväg på eget bevåg. Ute i Ödelandet (Wastelands) får han sällskap på färden av den unge sheriffen Hicks vars käresta, tillika prästens systerdotter, rövats bort av de vasstandande.

Min minnesbild var att Priest fick en hel del skit när den kom så med de förväntningarna i ryggen måste jag säga att filmen faktiskt blev en positiv överraskning.

Den inledande animerade sekvensen (tecknad av Genndy Tartakovsky) som beskrev bakgrunden till vampyrkrigen och krigarprästerna var snyggt stram. Jag blev också förtjust i den i och för sig korta glimt man fick av den teokratiska diktaturen som nu var det förhärskande styresskicket med sitt fokus på tro, arbete, säkerhet samt obligatoriska bikter.

Stilmässigt är det en vild men rätt trevlig blandning mellan steampunk, postapokalyptisk dystopi och kyrklig parafernilia. Westerntemat passar väl in i det härjade landskapet och själva storyn (ersätt bara vampyrer med indianer). Jag får associationer till både Judge Dredd och The Waste Lands i Stephen Kings Dark Tower-serie.

Samtidigt går det förstås inte att komma ifrån att Priest till största delen handlar om yta och inte innehåll. Man ska absolut inte börja ifrågasätta och undra allt för mycket för då rasar det hela som ett korthus i korsdrag. Dessutom följer filmen en slags religiös linje i det att den inte är mycket för vare sig humor eller självdistans. Två av de huvudsakliga skådespelarna är Paul Bettany och Karl Urban, män som knappast gjort sig karriärer genom att dratta på ändan i en tunna härsken vaniljsås. De förfäktar ett gravallvar som hela tiden är snuddande nära det rent parodiska.

Men eftersom jag ändå gillade ytan är Priest långtifrån någon totalflopp. Särskilt som det känns att den kommer med lite nya idéer i vampyrgenren.

star_full 2star_full 2star_half_full

Effekter
Mycket CGI förstås, både med avseende på miljöer och varelser, men jag tycker faktiskt att det funkar. Inte så att slutresultatet ser särskilt verkligt ut, men det är snyggt. Däremot har månne regissören Scott Stewart försett sig på The Matrix när det begav sig, han är nämligen väldigt förtjust i bullet time.

Coolhet
Här blir det en definitionsfråga. Priest-vampyrerna är kanske inte direkt coola på det där aristokratisk-slängkappa-över-axeln-sättet. Inte ens på ett farligt-mystisk-och-grubblande-sätt. De är renodlade rovdjur och som sådana är de rätt tuffa. Jag gillade att filmen aldrig föll för frestelsen att försöka förklara dem ur något biologiskt eller historiskt perspektiv, de bara finns där som ett odiskutabelt hot. Vår vampyrhybrid (låt oss kalla honom…Karl) försöker däremot desperat att låna lite Clintan-coolhet med platt svart hatt men han har ändå inte en chans mot sina vampyrhorder.

Vampyrtyp
Mer renodlade monster än så här kan vampyrer knappast bli. De har inga särskilda mål med sin existens som inte delas av alla andra rovdjur, samtidigt som deras samhällen tydligt är modellerade enligt insektsmönster (termiter eller bin). Vad jag förstår blir bitna människor inte vampyrer utan snarare ”familiars” (med nosferatu-liknande drag), så deras hunger handlar enbart om just hunger, inte att skapa fler vampyrer.

Offret
Den väna Jungfrun Lucy (komplett med puffärmad vit klänning) har inget som helst intresse för Karl annat än som just offer. Han vill varken bita eller älska, hennes syfte är enbart att locka Fadern och Älskaren till sig. Hon får i och för sig ta hand om en hel familiar själv, men annars har hon inte mycket att göra förutom att invänta det prästerliga mc-kavalleriet.

Religionen
Det kristna elementet tycks egentligen inte ha någon större betydelse för vampyrdödandet men det känns rimligt att något som ska ha hänt för väldigt länge sedan skedde inom ramen för kyrkan. Det gör att vampyrvapnen kunnat behålla sin kristna utformning med en stark betoning på krucifix trots att de inte får någon särskild effekt av just det. Plus att jag som sagt gillade det diktatoriska.

Annonser