UnderworldFör vampyren Selene är världen och hennes roll i den förhållandevis enkel. Varulvar dödade hennes mänskliga familj när hon var liten. För att kunna hämnas hade hon inget emot att vampyren Viktor tog hand om henne och gav henne de nödvändiga verktygen, inklusive vampyrskap. Nu är hon en varulvsjägare, en death dealer, på heltid i nattsvart läderutstyrsel. Hennes största problem består i att hon och hennes kollegor varit så bra på sitt jobb att de snart gjort sig själva överflödiga. Föråldrade.

Men helt plötsligt är det som om varulvarna hittat en ny växel att lägga in, det förekommer avancerade vapen och de tycks väldigt intresserade av att få tag på en viss läkarkandidat vid namn Michael Corvin. Det räcker för att Selene också ska bli nyfiken på vad denne Michael kan ha att komma med och hon bryr sig föga om vad vampyrledaren Kraven (aptly named as will be clear…) har att säga om saken. Är man klädd i helkroppsläder och Matrix-långrock är man per definition en rebell.

När det begav sig skulle jag nog aldrig ha gissat att Underworld-universumet skulle bli så pass poppis att det ansågs ekonomiskt gångbart att producera tre uppföljare och i nuläget uppenbarligen planera för ytterligare två. Men man ska tydligen aldrig underskatta lockelsen hos läderklädda vampyrer med gothvibbar ackompanjerade av ett soundtrack fullskitet med lagomt tuff industrirock eller alternativmetall. Sedan tror jag att filmen genom tur eller skicklighet lyckades pricka in ett vampyrfönster som skulle bräckas upp på allvar av en viss Stephanie Meyer två år senare.

Skådespelarna varierar från Michael Sheens riktigt trevliga varulvsprestation (särskilt om man jämför med hans några år yngre Twilight-vampyr), till Kate Beckinsales gravallvarliga Selene som, inom historiens ramar, är helt ok, till Scott Speedmans fullkomligt ointressante Michael Corvin.

Underworld är på det hela taget en vampyraction som faktiskt höll måttet bättre än jag mindes den. Filmen har i mångt och mycket sin elaborerade historia att tacka för det.

Effekter
Mycket varierande skulle jag säga. En del funkar fortfarande (Bill Nighys mästarvampyr Viktor), en del är helt ok (varulvsomvandlingarna) och en del är rätt hemska (varulvarna som klättrar på väggar och i tak eller Scott Speedmans gråa miniatyrhulk). På det hela taget skulle jag dock säga att både effekter och filmens generella design snarare tjänar syftet att skapa en cool stämning, inte en skräckfokuserad sådan.

Coolhet
Funkar det då? Är vampyrerna i allmänhet och Selene i synnerhet beyond coola? Mja, men jag är nog inte riktigt rätt målgrupp. Jag vill minnas att jag redan under detta tidiga 00-tal av någon anledning tyckte det kändes lite trött med dessa Matrix-inspirerade slow motion-vampyrer som gärna också ska vara lite burleskartad överklass. Vampyrhögkvarteret ser mest av allt ut som en nedgråad version av Baz Luhrmans Moulin Rouge.

Vampyrtyp
Här blir det emellertid lite intressant, för Underworlds vampyrer såsom de gestaltas i denna första film är inte helt lätta att klämma ned i vare sig monster- eller humanvampyrfacket. Inte någon gång ser vi någon vampyr döda eller ens slicka sig uppskattande om munnen vid åsynen av en extra saftig människovarelse. Mänskligheten är något som finns vid sidan av vampyr- och varulvsvärlden och som egentligen inte fyller någon större funktion. Så inga helgjutna monstervampyrer med andra ord, särskilt som de nu för tiden tycks vara självförsörjande med syntetisk plasma och klonat blod. Själva ätandet är verkligen inte det som står i fokus för Underworld.

Men eftersom mänskligheten i princip inte är av någon betydelse blir det också svårt att kalla Selene och gänget humanvampyrer. Människor är inget som de bekymrar sig över, vare sig som offer, byten eller någon att kära ned sig i. Ingen av dem sörjer en förlorad mänsklighet eller våndas över sitt vampyrskap i förhållande till resten av världen.

Historiken/Mytologin
Med tanke på att det inte finns någon tydlig förlaga till Underworld måste jag säga att jag är imponerad av manusförfattarnas ansträngningar att skapa en så pass ambitiös backstory och mytologi kring sina vampyrer och deras sekellånga krig med varulvarna. Särskilt som filmen tydligt spelar och hänger på en ”segrarna skriver historien”-vinkel. För vi vet ju alla att segrarna inte per definition är de mest sanningsenliga.

Jag tycker också att det funkar bra med vampyrernas art-istiska inställning till varulvarna (överklass, remember…), att de ses så till den milda grad lågtstående att fraternisering över artgränserna är något av det värsta brott som en vampyr kan begå. Även här får filmen chans till en i och för sig icke överraskande men fungerande synvända.

Vetenskapen
Vetenskap spelar en icke föraktlig roll i Underworld. Dels i form av tekniska framsteg på vapenfronten där varulvarnas ultravioletta ammunition kontras med vampyrernas silvernitrat, dels i form av vampyrernas insteg på blod- och plasmamarknaden. Men alldeles särskilt eftersom en stor del av historien går ut på att blanda gener och DNA. I det här fallet kontrasteras dessutom varulvarnas nedgångna underjordslabb och den Josef Heiter-liknande läkaren i skitig rock med vampyrernas högteknologiska dito.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser