Nämen, ser man på… Gick det kanske inte att med lite våld, vilja och rejäla mängder CGI att pressa in en skurkfilm i det pågående vampyrtemat?
Och nej, då menar jag inte vilken jäkla Dracula-film som helst – jag ser inte Dracula som den typen av skurk. Dracula och många av hans tidiga medvampyrer är monster, inte skurkar. Men i häxkitteln som är filmadaptionen av Alan Moore och Kevin O’Neills seriealbum The League of Extraordinary Gentlemen från 2003 återfinner vi däremot både en skurk och en vampyr.
Mina Harker (som här, till skillnad från serien, inte har fått dumpa stentriste Jonathan tillräckligt mycket för att återta sitt flicknamn Murray) lider fortfarande av Draculas förbannelse och kan därmed utgöra ett värdefullt bidrag till denna litteraturhistoriska version av The Avengers, Fantastic Four eller Justice League of America.
Och storskurken hon, Allan Quartermain, Kapten Nemo, Dorian Gray, Tom Sawyer, Dr. Jekyll/Mr. Hyde samt en osynlig tjuv (en invisible man som på grund av rättighetsproblem absolut inte ska misstas för The invisible Man…) måste slåss mot är förstås ingen mindre än brottets Napoleon, Sherlock Holmes gamle nemesis James Moriarty.
Men kan The League… tas som intäkt för något i filmvärlden torde det vara att blott en storskurk inte någon storfilm gör. Att en storskurk i manuset inte nödvändigtvis behöver vara värd mer än tio improviserade hoppa till-effekter i filmen. I could go on and on here, folks.
I likhet med den olycksaliga Van Helsing är The League… en film verkar vara världens wild ride när man hör talas om själva konceptet. Men när det kommer till kritan blir ingen av dem stort mer än ett magplask rakt ned i soppan. Sannolikt lider de också av samma problematik – filmer där man blev så förförd av tanken på att med datorernas hjälp äntligen kunna skapa superhäftiga och coola figurer samt effekter, att man verkar ha glömt bort trivialiteter som manus och skådespelarprestationer.
Att många av de där superhäftiga effekterna kändes mindre välgjorda redan när filmen kom gjorde naturligtvis inte det hela bättre. Nemos ubåt Nautilus ser inte ut att vara hemmahörande i några slags vatten and don’t get me started on that bloody tiger!
Skådisteamet gör väl så gott de kan med vad de får men det är ärligt talat inte särskilt mycket. Någon slags relationsmässig dynamik uppstår aldrig och som storskurk lämnar Richard Roxburghs Moriarty en hel del övrigt att önska. Det är som om både han och manusförfattaren James Dale Robinson nöjt sig med att så länge en rollfigur heter Moriarty behöver man inte lägga två skådespelarstrån i kors för att göra honom till en storskurk eftersom ju alla i publiken vet att han är en storskurk.
Filmadaptionen försöker också trampa upp egna stigar i förhållande till förlagan men när de handlar om att verka mer lockande på en ung och amerikansk publik i form av ett så krystat tillägg som Tom Sawyer blir resultatet återigen…inte bra. Det är tyvärr helt uppenbart att den figuren inte bidrar med något utom att vara en yngre upplaga av Sean Connerys Allan Quartermains fadersfigur.
Nej, ska det här vara en storskurk tror jag nog att jag i fortsättningen istället håller mig till mästarvampyrerna. De får ju i alla fall bita folk.
Ja, och så ska vi väl inte glömma bort de obligatoriska temakategorierna.
Effekter
Se ovan…
Coolhet
Även om hon inte får så mycket utrymme som hon kanske skulle ha förtjänat (i seriealbumen får hon såvitt jag förstår vara en av de ursprungliga medlemmarna. Fast varför heter gänget då fortfarande The League of Extraordinary Gentlemen?!) tycker jag ändå att Peta Wilsons Mina kan vara ganska cool. Tackom och lovom behöver hon exempelvis aldrig ikläda sig en svart läderkroppsstrumpa utan får för det mesta i alla fall kan låtsas att hon skulle härröra från det sena 1800-talet. Och hennes korta imitation av Allan Quartermains manschauvinism utnämner jag härmed till filmens absoluta höjdpunkt! Vilket kanske säger mer om The Leagues… filmiska nivå än Peta Wilsons humoristiska färdigheter…
Vampyrtyp
Även om hon kanske inte är en gentleman tycks Mina om inte annat ha fått en extraordinär kontroll över sina vampyriska drifter. Hennes tänder används enbart som vapen vid behov, aldrig annars. Vad hon livnär sig på till vardags kan man därmed fundera ganska mycket på. Till skillnad då från manusförfattare Robinson som inte verkar ha brytt sig ett dyft. I alla fall inte tillräckligt mycket för att ge publiken någon hint i den riktningen.
Moriarty är ju en så pass klassisk storskurk att det inte känns helt osannolikt att någon av de andra filmspanarna exempelvis grävt fram en Basil Rathbone-film. Only one way to find out!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Filmitch
Fripps filmrevyer
Movies-Noir har grävt lite i gömmorna och listade för ett tag sedan kvinnliga såväl som manliga favoritskurkar.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Så kan det gå när en ganska smutt idé på papperet inte förvaltas på det allra bästa sättet. Du och jag är ganska eniga om denna films misslyckande…och då har jag ju som bekant ändå en hög smärttröskel när det kommer till fantasirullar av den här sorten (remember min förtjusning för Van Helsing…!!).
Här kördes det dock rätt ned i diket, eller i fel Venedig-kanal, OCH visst hade man kunnat göra så mycket mer med Peta Wilsons karaktär!!?!
Illa på så pass dugliga äpplen som ändå låg i korgen. Detta blev en sämre smakande äppelkaka (hösten till ära) som tyvärr inte kunde mildras med den bästa av vaniljsåser…. 🙂 (Ekströms!)
Ja, jag tänkte faktiskt på dig när jag tog Van Helsing som exempel 🙂 Och jag som helst äter äppelpaj utan vaniljsås hade inga förlåtande drag att glädjas åt…
Vilket spännande val av film till temat, det hade jag aldrig kommit på själv, men du fick ju ihop det här hur bra som helst. 🙂
Jag minns inte filmen som fullt så usel (dock inte bra) men jag känner att jag saknar Sean Connery på vita duken och att han måste vara väldans gammal och skröplig nu eftersom man inte ser honom i officiella sammanhang alls längre…
Men du…äppelpaj UTAN vanlijsås? Är det gott verkligen? 😉
Detta kommer jag ihåg som en fasansfull soppa. Hade till och med lyckats förtränga att det var en kvinnlig vampyr med i filmen. Eller Tom Sawyer. Eller Moriarty. Eftersom filmen sågs långt före bloggens livstid så har jag ingen text att falla tillbaka på men antar att jag givit den en svag tvåa. Eller en etta. Den engagerade liksom inget alls. Förtvivlat bortkastat helt enkelt.
Så du har inte läst serierna? Där filmen är erbarmligt dålig är serierna ruskigt bra! Är ytterst lite som överensstämmer mellan förlaga och adaption. Så här står det på Wikipedia: ”…had little resemblance to the comic book source, and resulted in Alan Moore’s departure from involvement with Hollywood.”
Kan rekommendera serien om man har något intresse för litteraturhistoria, Alan Moore försökte ta alla namngivna karaktärer från klassiska böcker så finns mycket referenser att plocka.
Var för övrigt tänkt ett tag att serierna skulle heta Gentlefolk, dom tyckte kanske inte det lät lika klatschigt 😉
@Fiffi: Sean är naturligtvis klippfast som Quartermain, men du har rätt. Det känns som om det var ett bra tag sedan man såg honom. Har aldrig varit särskilt förtjust i vare sig vaniljsås, -kräm eller -pudding 🙂
@Henke: Det känns som om du lyckats förtränga det mesta av filmen förutom att den var fasansfull 😉 Men visst är den förtvivlat bortkastad tid, för både inblandade och publik.
@Daniel: Jag har tittat på serierna, men aldrig satt mig ned med dem så mkt att jag vill påstå att jag läst dem. Kanske det blir aktuellt iom kursen jag går just nu, From Hell står iaf på litteraturlistan. Nej, Gentlefolk är inte särskilt klatschigt, det kan jag hålla med om 🙂
LoEG är mycket lättare att ta till sig än From Hell. From Hell innehåller t.ex. ett helt kapitel där karaktärerna bara pratar om Londons arkitektur. Men den är även den långt bättre än sin filmversion.
@Daniel: Oj! Med tanke på att jag är väldigt förtjust i filmen höjdes just förväntningarna på serien till skyarna 🙂 Och med tanke på att jag jobbat en del med det victorianska London låter det där kapitlet som något att se fram emot…
Hoppsan! Då kan det ju bara gå på ett sätt när du läser den 😉 Blir intressant att se vad du tycker sen!
Precis som Daniel skrev var detta filmen som fick Alan Moore att gå bärsärkagång – alltid lika roligt när denne man med jämna mellanrum exploderar.
Serierna är avsevärt bättre än böckerna det har än så länge blivit fyra delar som alla håller god kvalité´.
From Hell har jag inte läst än men den ligger på min långa lista.
Filmen är ett magplask den funkar som förströelse i bakgrunden men inte mer.
@Daniel: Absolut. Måste bara ta mig igenom Maus och Tintin i Kongo först 🙂
@Filmitch: Jo, han verkar ju inte helt stabil den gode Moore. Geni kontra galenskap och allt det där… Vi kanske skulle samläsa From Hell? Du kan få skriva min kursuppgift åt mig 🙂
Håller med om att t ex Dracula inte är nån skurk utan ett monster, en helt annan sak. När jag tänker efter (som jag skrev hos mig) så är Frank Booth nästan snarare ett monster än en skurk.
Jag tror jag har sett nästan hela The League men hittar inget betyg eller nån text nånstans. Att du refererar till Van Bajsing gör ju att en omtitt inte känns aktuell.
@Jojjenito: Intressant! Jag tänkte inte i de termerna när jag skrev inlägget men jag tycker du har helt rätt i att linjen mellan skurk och monster kan vara väldigt tunn ibland. Är skurken mer medveten, ett geni, medan monstret agerar på instinkt, som ett djur?
Nej, omtittar ska läggas på betydligt bättre filmer (säger jag som ju nu har sett om den 🙂 )