FilmspanarnaNämen, ser man på… Gick det kanske inte att med lite våld, vilja och rejäla mängder CGI att pressa in en skurkfilm i det pågående vampyrtemat?

Och nej, då menar jag inte vilken jäkla Dracula-film som helst – jag ser inte Dracula som den typen av skurk. Dracula och många av hans tidiga medvampyrer är monster, inte skurkar. Men i häxkitteln som är filmadaptionen av Alan Moore och Kevin O’Neills seriealbum The League of Extraordinary Gentlemen från 2003 återfinner vi däremot både en skurk och en vampyr.

The League of Extraordinary GentlemenMina Harker (som här, till skillnad från serien, inte har fått dumpa stentriste Jonathan tillräckligt mycket för att återta sitt flicknamn Murray) lider fortfarande av Draculas förbannelse och kan därmed utgöra ett värdefullt bidrag till denna litteraturhistoriska version av The Avengers, Fantastic Four eller Justice League of America.

Och storskurken hon, Allan Quartermain, Kapten Nemo, Dorian Gray, Tom Sawyer, Dr. Jekyll/Mr. Hyde samt en osynlig tjuv (en invisible man som på grund av rättighetsproblem absolut inte ska misstas för The invisible Man…) måste slåss mot är förstås ingen mindre än brottets Napoleon, Sherlock Holmes gamle nemesis James Moriarty.

Men kan The League… tas som intäkt för något i filmvärlden torde det vara att blott en storskurk inte någon storfilm gör. Att en storskurk i manuset inte nödvändigtvis behöver vara värd mer än tio improviserade hoppa till-effekter i filmen. I could go on and on here, folks.

I likhet med den olycksaliga Van Helsing är The League… en film verkar vara världens wild ride när man hör talas om själva konceptet. Men när det kommer till kritan blir ingen av dem stort mer än ett magplask rakt ned i soppan. Sannolikt lider de också av samma problematik – filmer där man blev så förförd av tanken på att med datorernas hjälp äntligen kunna skapa superhäftiga och coola figurer samt effekter, att man verkar ha glömt bort trivialiteter som manus och skådespelarprestationer.

Att många av de där superhäftiga effekterna kändes mindre välgjorda redan när filmen kom gjorde naturligtvis inte det hela bättre. Nemos ubåt Nautilus ser inte ut att vara hemmahörande i några slags vatten and don’t get me started on that bloody tiger!

Skådisteamet gör väl så gott de kan med vad de får men det är ärligt talat inte särskilt mycket. Någon slags relationsmässig dynamik uppstår aldrig och som storskurk lämnar Richard Roxburghs Moriarty en hel del övrigt att önska. Det är som om både han och manusförfattaren James Dale Robinson nöjt sig med att så länge en rollfigur heter Moriarty behöver man inte lägga två skådespelarstrån i kors för att göra honom till en storskurk eftersom ju alla i publiken vet att han är en storskurk.

Filmadaptionen försöker också trampa upp egna stigar i förhållande till förlagan men när de handlar om att verka mer lockande på en ung och amerikansk publik i form av ett så krystat tillägg som Tom Sawyer blir resultatet återigen…inte bra. Det är tyvärr helt uppenbart att den figuren inte bidrar med något utom att vara en yngre upplaga av Sean Connerys Allan Quartermains fadersfigur.

Nej, ska det här vara en storskurk tror jag nog att jag i fortsättningen istället håller mig till mästarvampyrerna. De får ju i alla fall bita folk.

Ja, och så ska vi väl inte glömma bort de obligatoriska temakategorierna.

Effekter
Se ovan…

Coolhet
Även om hon inte får så mycket utrymme som hon kanske skulle ha förtjänat (i seriealbumen får hon såvitt jag förstår vara en av de ursprungliga medlemmarna. Fast varför heter gänget då fortfarande The League of Extraordinary Gentlemen?!) tycker jag ändå att Peta Wilsons Mina kan vara ganska cool. Tackom och lovom behöver hon exempelvis aldrig ikläda sig en svart läderkroppsstrumpa utan får för det mesta i alla fall kan låtsas att hon skulle härröra från det sena 1800-talet. Och hennes korta imitation av Allan Quartermains manschauvinism utnämner jag härmed till filmens absoluta höjdpunkt! Vilket kanske säger mer om The Leagues… filmiska nivå än Peta Wilsons humoristiska färdigheter…

Vampyrtyp
Även om hon kanske inte är en gentleman tycks Mina om inte annat ha fått en extraordinär kontroll över sina vampyriska drifter. Hennes tänder används enbart som vapen vid behov, aldrig annars. Vad hon livnär sig på till vardags kan man därmed fundera ganska mycket på. Till skillnad då från manusförfattare Robinson som inte verkar ha brytt sig ett dyft. I alla fall inte tillräckligt mycket för att ge publiken någon hint i den riktningen.

star_full 2

Moriarty är ju en så pass klassisk storskurk att det inte känns helt osannolikt att någon av de andra filmspanarna exempelvis grävt fram en Basil Rathbone-film. Only one way to find out!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Filmitch
Fripps filmrevyer

Movies-Noir har grävt lite i gömmorna och listade för ett tag sedan kvinnliga såväl som manliga favoritskurkar.

Annonser